Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Att ha för höga krav.

Jag blir så trött på mig själv. Nu har jag inte tränat på mer än en månad, det har varit en hel del legitima skäl till detta (en halsfluss tex) men en hel del onödig tid har runnit under broarna då jag både borde, kunnat och skulle mått bra av lite träning. Vad stoppar mig? Mina höga krav.

Jag skulle vilja kunna känna att det är okej att träna tre ggr i veckan. Att sticka ut och “jogga” utan att bry mig så mycket om tid och tempo och att inte hela tiden jämföra formen jag är i just nu, med den jag var i förr, eller ännu värre, andras. Att träna bara för att få motion och för att det är bra för mig, inte för att jag måste prestera hela tiden. Ibland är den högpresterande skallen inte en tillgång. För just nu känner jag mig rädd för att sätta igång med träningen igen, för att jag inte ska leva upp till mina egna satta krav. Dessa höga krav leder alltså till att jag inte tränar alls. Sämsta tänkbara alternativ.

Jag vet att det bara är jag som sätter de här kraven på mig själv och att de snarare sätter käppar i hjulen för mig, än tvärtom. Men likförbannat sitter den lille djävulen på min axel och snackar en massa skit.

Är det någon som känner igen sig eller har lite peppande tips och råd att komma med, please?

  • Hej! Känner igen mig! Förra veckan tränade jag typ 4 ggr… Mot 6-7 ggr som det blir ibland! Men brukar tänka att om man tränar “mot sin vilja” så kanske man inte är aktsam utan orsakar nån skada som gör att man inte kan träna på flera veckor! Så jag brukar vänta tills lusten kommer tillbaka! Då går det så mycket lättare! Sen behöver kroppen vila ibland. Så det är bara att ta nya tag sen när lusten kommer! Lycka till!

    Carola

    September 5, 2011

  • Jag har börjat strunta i pulsklockan, bara dra ut, inte tänka. Så får det bli som det blir. Jag har en tendens att alltid tävla så jag kör skithårt, jämt. Även fast jag kan allt om pulsträning. Min hjärna vill inte tänka så. Den tänker “du var snabbare förra gången”. Så strunta i alla grejer, alla pass, allting. Bara kör!

    Sara

    September 5, 2011

  • Jag känner igen mig – särskilt nu när jag är sjuk. Men jag gissar att känslan är densamma. Mitt eget tips är att innan jag känner att jag är på banan igen: Läs inga träningsbloggar! Man kan bli deprimerad för mindre ;)

    Erika

    September 5, 2011

  • Tänk bara på det träningspasset som blir av idag, och försök hitta tillbaka till glädjen men att träna.

    Träningen och livet

    September 5, 2011

  • jag känner absolut igen mig, både när det gäller träning men jag har också jättesvårt att ha en avslappnad relation till mat. Min viktresa är klar så egentligen behöver jag inte träna 6-7 dagar i veckan och äta 1500 kcal/dag men jag kan inte släppa det. Gör jag det en dag blir jag stolt över mig själv för att sedan få ångest och ta igen det dagen/dagarna därpå. Jättesvårt sånt där!

    erica

    September 5, 2011

  • Just do it! (Måste vara bland de bästa slogans som finns, eller hur ;) Ingen tanke, varken hit eller dit – Just do it! Eller på svenska: “ba´ gör´t” :D

    Lajna

    September 5, 2011

  • Åh, jag känner också igen mig. Förra veckan tog det bara totalstopp och jag tränade inte en enda gång, och jag var inte ens sjuk.

    Jag håller med Erika, ibland är det bra att inte läsa träningsbloggar. De är motiverande, men ibland ger de mest prestationsångest. Ett tips är att träna med en kompis och sätta mer fokus på social träning än prestationen.
    Ett annat tips kan vara att sätta ett lågt mål typ “jag ska springa 3 km” och även om tillfredsställelsen kanske inte riktigt infinner sig över prestationen så kan det ibland vara skönt att fullfölja ett mål.
    Lite “just do it” är också bra ibland, att inte tänka för mycket.
    Lycka till, snart är du tillbaka igen!

    Josefine

    September 5, 2011

  • Kanske du kan passa på att testa något helt nytt? Nåt där du faktiskt inte KAN jämföra dig med. Dra med några kompisar och träna med dem, så att det blir en rolig, social grej i första hand. Tror att om du bara börjar, gå emot dina tankar, känslor så kommer du snart äga dem (tankarna, känslorna) så att de inte förstör för dig =)

    ingela

    September 5, 2011

  • kanske inte samma – men liknande ändå. jag har i min milloppssatsning märkt att när jag är på km 2, 3 eller 4 och tänker för långt framåt – så orkar jag inte rent mentalt. jag blir trött i huvudet och ger upp. men när jag är på km 3 och tänker på den km som är nu så orkar jag mer. jag tror att det går att applicera på träning i helhet och någon kommentar här innan var inne på samma sak. tänk NU inte på sedan.

    Träningsglädje

    September 5, 2011

  • Jag känner igen mig! Men dra på skorna och tänk, nu ska jag ut och få frisk luft i en timma! Och så går du omväxlande skitsnabbt, långsamt, stannar för att titta på nån blomma/fågel/utsikt och sen springer du några minuter. Ut och testa! Ikväll! :)

    Elin

    September 5, 2011

  • Man kan fråga sin bästa vän om hon känner för en femtonminuterspowerwalk på distans fast tillsammans med telefonkontakt?

    Du har fått så himla mycket kloka kommentarer och nyckeln verkar vara att vara i nuet och inte tänka på resultaten (som inte ligger i Nuet utan Sen).

    Bättre att vardagsröra på sig för kropp, själ och tarmars skull och känna att man verkligen inte rört på sig än att inte röra på sig och (med rätta) känna att man verkligen inte rört på sig med allt vad det innebär i längden. Shit vad jobbigt det där var att läsa märkte jag.

    Linda

    September 5, 2011

  • Kanske prova något nytt där du inte har några krav eller förväntningar? Så om du är rädd att du inte ska prestera så bra som du brukar i löpningen, vänta med den då tills du känner dig redo, och gör något annat. Och kom och hälsa på mig på Sportlife i veckan såklart, vi har ju öppet hus :D !!

    soffan

    September 5, 2011

  • Förstår dig precis. Ibland kan jag komma på mig själv att tänka att är jag inte vad jag själva anser bra nog så kan det lika gärna kvitta. Vet att det är hel dumt, men för mig brukar det hjälpa att bara gå iväg och köra ändå. För när jag väl är i gymmet så tycker jag det är kul och då ger jag järnet ändå. Så bara kom ut eller iväg och gör något =)

    Kicki

    September 5, 2011

  • Det finns ett talesätt som säger att den bästa träningen är träningen som verkligen blir av

    Sofie

    September 5, 2011

  • Prova med lite andra krav! Bli bäst på att ha roligt när du tränar istället för resultatet av träningen.

    Marie

    September 5, 2011

  • Känner igen mig jag med. Förra året började jag springa. Hade som mål att springa Midnattsloppet och gärna på en timme. I samma veva hade jag börjat nytt jobb och hade enorma krav på mig själv. Så jag blev sjuk. Jag var jämt förkyld, hostade och var utmattad. Fortsatte att driva på mig själv. Fick som tur var stöd från jobbet, för jag höll på att bränna ut mig. Så det fick mig att stanna upp helt och hållet och fundera på vad jag mår bra av. Jag återupptog löpningen i våras efter ett långt avbrott. Nu springer jag utan klocka och jag försöker njuta precis i stunden. Jag gör det för min skull och ingen annans. Och när jag är helt sjukt slö och lat, så säger jag att det är ok om jag bara promenerar runt ett varv. Ingen press. Bara för mig. Hoppas att du hittar tillbaka till din glädje och att du sänker kraven på dig själv. Good enough är inte dumt!
    Lycka till!

    Karin

    September 5, 2011

  • …känner igen mig.

    I mitt fall handlar det mycket om att jag grämer mig. Över kilon jag gått upp, kondition jag har tappat etc. och ägnar därför alldeles för mycket energi åt något som jag inte kan göra något åt. Så mitt tips – om än att jag själv har svårt att leva upp till det – är att blicka framåt och släppa det som har varit. & apropå rädslan för att misslyckas (lyckas?) kan följande konstateras: Man missar alla skott som man inte skjuter.. Kram på dig fina!

    Carin

    September 5, 2011

  • Ååh vad synd att du känner såhär! Jag vill bota det med PEPP! I lördags sprang jag min första mil, på Tjejmilen. Min första första nånsin, jag började löpträna ifjol och har bara sprungit sporadiskt. Och jag har varit så jävla stolt hela vägen, alla dagar jag sprungit, oavett längd (eller TID! vad spelar DET för roll!) för jag har aldrig fattat att min kropp kan göra såna här coola saker. Jag kommer ha väldigt svårt att misshandla den igen (aldrig aktivera, äta skräp) när jag vet att den skulle gör allt för mig.

    Och vet du vilken en av bloggarna som jag inspirerades av under tiden var/är? :) Som också fick uppenbarelser om vad kroppen gör för en? Som var väldigt inspirerande? Du och din blogg :) Jag fattar att det på olika sätt är segt när man uppnått så mycket, när man kommit så långt. Men försök hitta tillbaka till känslan: Tänk vad kroppen gör för dig! Inspireras av det och bara njut av det, utan prestation. Var vän med din kropp, ut och umgås i springspåret eller ut och teamworka på gymmet. Kvalitétstid liksom. Söndagmorgon-känsla. Så kan ni tävla tillsammans sen.

    KRAM!

    Jennie aka Limepuff

    September 6, 2011

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment