Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for September, 2011

Sjukstugan continues..

Jag är så sjuk förstår ni. Så jag sover, äter och lider mest. Kan ni inte tipsa mig om lite roligt tidsfördriv på nätet en dag som denna? ALLT är välkommet.

Förstår ni att det är sol, sjukt fint väder ute, två mycket goda vänner till mig springa halvmaran på gatan nedanför min lägenhet (jag skulle ju också gjort det!) och jag sitter inne under en filt och snörvlar? Så TRÅKIGT!

Så, ge mig uppmuntringstips. Sånt man antingen blir lycklig och varm i hjärtat av, eller bara håller på och kissar på sig av skratt. Som typ:

funny facebook fails - He Did WHAT?!

 

damn you auto correct funny iphone fails and blunders

Från Damn You Auto Correct

 

 

Just så.

Förkylningshelvetet är här

20110914-120803.jpg

Raspet i halsen igår var inte inbillning. Idag har det utvecklats till rena rama snorkriget. Snor överallt!

Försöker hjälpa kroppen med lite supermat från Blueberry, tänker inte vara sjuk!

Vikten av att lyssna på kroppen.

Imorse stod det PT-träning i min almanacka och jag vaknade upp och kände mig ovanligt pigg när klockan ringde. Däremot så var det något som raspade i halsen och pockade på uppmärksamhet, men jag tänkte att det nog bara är nerver inför vad som komma skall och gjorde mig redo för att svettas.

Väl hos Magnus kändes det där raspet fortfarande lite och jag och Magnus kom överens om att testa, men om det kändes likadant efter uppvärmning och en vända, så skulle vi avbryta. Till min stora glädje hade Magnus med sig handskar och mitsar och jag fick börja med att slå raka slag, krokar och uppercuts. Det är konstigt att det ska vara så himla roligt att slåss, jag borde göra det mer!

När jag var varm fick jag köra raka slag i en minut och sen skulle jag springa en runda. Jag kände redan under de raka slagen att kroppen var en aning matt, men sen när jag skulle springa så var det som om strupen snördes ihop en aning och kroppen blev trött på ett konstigt vis. Ni vet när man är sju och blir trött av att gå uppför en trappa? Typ så.

Med andra ord så avbröt vi passet. Jag står hellre över ett träningspass och slipper riskera att bli sjuk, än tränar och blir sjuk och får stå över en jäkla massa pass sen istället. Istället för att träna tog vi en kopp kaffe, eller ja, för min del blev det te och pratade om livet och allt möjligt viktigt och mindre viktigt. Istället för en massa träningsendorfiner gick jag hem (bara det tog 40 minuter) med en hel hög med bra tankar. Väldigt bra.

 

Förresten, om ni har missat det: Jag måste ha världens bästa PT helt enkelt.

Känslor överallt.

Tack för alla fina kommentarer till mitt tidigare inlägg. Jag tror att det var bra att jag blev så ledsen och att jag tillät mig vara ledsen. När jag var yngre och blev retad för min vit bestämde jag mig snabbt att aldrig visa när jag blev ledsen. Något som också resulterat i att jag varit oerhört duktig på att tränga bort ledsenhet och kapsla in alla oönskade känslor och sen jag började rota runt i dem, så finns det ingen hejd på dem. Blir jag ledsen, så blir jag helt enkelt ledsen. Ganska befriande för någon som haft svårt att gråta ens på begravningar, ganska otäckt också när tårarna bara rinner.

Killen som uttryckte sig sådär härligt intelligent i helgen gjorde det för att jag vägrade låta honom köra full hem från en fest. Idioter finns det överallt.

Resten av helgen var dock bra. Jag red min fantastiska häst och fick en hel del gjort ute på gården. Det är så lättare att vara aktiv utomhus på landet än det är i Stockholm. På landet är det så mycket att fixa och jag är utomhus helt automatiskt. Nu är jag tillbaka i Stockholm och här är jag mest inne när jag inte har ngot särskilt ärende någonstans. Helt tvärtom mot på landet. Märkligt.

Ledsen.

Igår kallade en person mig för “tjockis”. Det gjorde mig jätteledsen.

Nu ska jag sova.

Gilla “Här och nu”.

En vana jag har fått på sista tiden är att dricka te på daglig basis, inte bara när alla andra dricker kaffe/när jag är hos mamma/eller kommer ihåg hur mycket jag tycker om te. Nej, en ny vana är att ta de där fem minuterna det tar och koka upp tevatten och sedan gärna krypa upp i soffan och dricka te.

(fantastiskt med te som inte bara är gott utan även bjuder på tänkvärda budskap.. Yogitea for life!)

Jag har alltid jagat det som ska hända “snart/sen” och haft väldigt svårt att landa i nuet. Så fort en sak är gjord, så är det vidare mot nästa. Jag har väntat på att roliga saker ska hända och när de händer kan jag komma på mig att vänta på att de ska vara över så att jag kan få tänka tillbaka på dem och berätta hur fint det var.Att leva i framtiden och i dåtiden, men aldrig i nuet.

Att omvärlden blir mer och mer medveten om vikten av att uppmärksamma och vara i nuet har säkert inte undgått någon. Men för mig är det lättare sagt än gjort. Eftersom jag gärna vill vara duktig på allt vill jag vara duktig även på detta och eftersom jag sätter väldigt höga krav på mig själv, inom de flesta områden, är det lätt att jag bara ser mina tillkortakommanden som misslyckanden. Men det här ÄR svårt för mig. Så jag måste lära mig att det är okej att ta små steg. Just nu är mina te-stunder ett sätt att gilla “här och nu”. Jag kryper ihop med min kopp och läser kanske en bok, något jag älskar, men inte givit mig tiden till de senaste åren. Jag läser så utan att fundera över om tiden går eller vad jag måste göra sen och helt plötsligt infinner den sig. Känslan. Att NU är helt nog. Att just här och just nu är jag och livet och det är varken märkvärdigt eller svårt, det är bara fint.

Så det försöker jag bära med mig i hjärtat. Att här och nu är helt nog. Att gilla de små ögonblicken. Oavsett om det inte är något att berätta om imorgon eller om det inte innebär att jag kan stryka något från den livslånga att-göra-listan. Ibland kan fem minuter med en kopp te, en sol som går ner bakom träden och lite tystnad vara så mycket bättre.

Dyr yoga.

Jag var som sagt och tränade ett yin-pass på Omyoga under lunchen. Passet var okej, varken himlastormande bra, eller dåligt. Instruktören ledde klassen på engelska och hon gjorde det bra, men det fanns andra hinder för att jag skulle kunna helt och hållet falla in i mig själv och hitta närvaron här och nu. Det största problemet var lokalen vi befann oss i. Tidigare på Omyoga har jag bara känt till två salar, den lilla och den stora. Nu visade det sig dock att den jag trodde var “den lilla”, var “den mitt-i-mellan”, för dagens klass hölls i en pytteliten sal där vi 10-12 deltagare låg tätt tätt packade. Jag låg så tätt mot en vägg att jag bara fick plats med handen mellan mattan och väggen. När man då ska göra åtskilliga övningar som kräver plats utanför mattan så försvann mitt flow och fokus för att jag helt enkelt var tvungen att böka runt för att ens kunna försöka. Dessutom var rummet oerhört lyhört och eftersom det var lunch och personalrummet låg vägg i vägg med salen så fylldes salen utav ett envist klirrande med bestick och glada samtal.

Det där är något som jag tycker är ganska vanligt på de yoga-ställen jag har varit på. Salarna är små och inte alltid optimala för yoga, det är trångt, ibland dålig luft och till råga på allt är det ofta tre gånger så dyrt som att träna på exempelvis SATS.

Hur går det ihop? Av vad består skälet till den stora prisskillnaden? Jag betalar gärna för bra träning, men även jag tycker att 10 000 för ett år, eller 1200 per månad är lite väl saftigt om man inte bara tränar yoga. Om jag betalar 1200 i månaden vill jag dessutom inte ligga intryckt mot väggen bara för att det är för många deltagare på klassen. Då vill jag ha valuta för mina pengar.

Nog sagt om det. Kroppen blev glad av yoga. Träningsvärken känns härlig. Nu är det helg och landet väntar. Den här hästen väntar. Bara en sån sak.

Vaknade upp med träningsvärken från helvetet.

..jag förstod min kropp som tvångssov en timme längre än vad det var tänkt. Den behövde nog lite extra vila efter gårdagens pass. För herregud vad ont jag har.

ÖVERALLT!

Och då är det nästan löjligt passande med en klass yin-yoga på Omyoga idag på lunchen. Så får det bli.

Ingen smygstart här inte..

Hade jag vetat vilket pass som väntade mig när jag nervöst tog mig till dagens pass, så lovar jag att jag hade försökt komma på någon giltig anledning till att hoppa över dagens PT-pass med Magnus. Herregud, det blev ingen smygstart där inte!

Magnus bjöd på ett pass i Humlegården med ett enkelt och skitjobbigt upplägg. Fyra löpintervaller fram och tillbaka (det kändes som om jag sprang för livet, men inte kom någonstans) med en styrkeövning (knäböj, armhävningar, bålstabilitet och uppkliv på en bänk) mellan, utan vila. Efter första omgången var jag helt slut och kunde inte förstå hur jag skulle orka 3 omgångar till. Jag fick brottas med mina egna tankar och krav på mig själv, för att inte ge upp och för att inte sänka mig själv bara för att jag inte uppfyller mina egna, väldigt höga krav på mig själv. Krav jag skulle vilja kunna skaka av mig. Det är inte så lätt dock, men det gäller att försöka och det gäller att ifrågasättasina egna “sanningar” om sig själv och sin omvärld. Är jag verkligen en värdelös människa om jag inte är “bäst”?

Magnus hjälper mig inte bara få rätsida på min träning, han är även väldigt bra på att få rätsida på mina tankar och hans ord fick mig att orka brotta ner mina orättvisa tankar om mig själv och genomföra även de återstående 12 intervallerna. Och ja, det var sjukt jobbigt. Sen är det rätt ointressant om jag hade gjort det bättre för några månader sen när jag inte haft ett träningsuppehåll på ett bra tag, det är ännu mindre intressant hur snabbt någon annan hade gjort det. Jag gjorde det och på slutet kände jag hur självförtroendet växte en millimeter när jag tillät mig att tycka att jag kämpat på bra under passet.

Det var hur som helst jättejobbigt och jättekul. Mest kul efteråt och mest jobbigt under passet, vill säga. Träning är bra för kroppen men jag tror tametusan att träning är ännu bättre för själen. Kommer dock inte kunna gå imorgon.

Eftersom jag behövde få i mig något snabbt efter träningen och jag var sen med mellanmålet, befann mig vid stureplan och bara är allmänt Blueberry-frälst så fick det bli en “eat your greens”-smoothie på väg hem. Fint så. Gillar förövrigt deras text inne i butiken.

P.S. Hörrni, jag är tillbaka nu!

Idag är ingen vanlig dag..

Idag klockan halv fem så är det dags för ett pass med PT-Magnus.

Förstår ni att jag är nervös?


 

Hej jag heter Ella, jag är en Blueberry-anhängare.

Igårmorse gjorde jag höstpremiär på bloggevent. Inte vilket event som helst givetvis, är dte höstpremiär så är det, det var nämligen Blueberry som hade bjudit in några stycken för en super-frukost (som i superfood) och en liten föreläsning om kost.

Jag gillar verkligen Blueberry och sällar mig till blogg-gänget som i stort sett bara hyllar Blueberry i olika inlägg. Erika och min sambo liknade Blueberry-anhängarna med Apple-fanen. Man har ipod, iphone, mac och kan stå i kö för att få köpa deras nya produkter så fort de kommer ut på marknaden. Jag håller lite med, sen är jag ju både Blueberry och Apple-fan, det kanske hör ihop? Visst finns det dåliga grejer, som att det är lite dyrt och att..ehh, ja, att det är lite dyrt kanske.

Men själva konceptet är ju så bra. Hälsa inifrån och ut, någon form av hjälp till självhjälp via kosten. Under föreläsningen fick vi veta att vi äter ungefär 600 kg mat per person och år. Det säger ju sig självt att all den maten påverkar oss, mer än jag tror att många av oss förstår. 600 kg näringsrik mat eller 600 kg näringsfattig mat gör skillnad.

I alla fall. Det var en fin morgon även om jag var lite trött av den tidiga morgonen. Det var väldigt kul att se Pernilla, Sara, Helena, Åsa, Milla och Lotta där och att få pilla på lite roliga burkar i butiken efter den intressanta föreläsningen. Några burkar följde med mig hem. Kanske är det dags att ta tag i smoothie-skapandet igen. Gott, kul och bra för kroppen.

 

Det här med rökning..

..kan vi inte bara lägga ner skiten? Vore det inte fint om vi slapp se nya rökare hänga runt på skolgårdarna i framtiden?

Själv har jag väldigt svårt för rökning och har alltid varit “rök-polis” när mina vänner förlorat omdömet och fått för sig att en cigarett skulle sitta fint. Säkert har jag varit skitjobbig, men har jag hindrat en av dem att börja röka, så är jag nöjd. Med en morfar som drabbades utav KOL och cancer i alla dess former runt omkring mig har jag väldigt svårt att acceptera att man ser ungdomar vandra omkring med en cigg i mungipan eller att mina vänner medvetet väljer att röka när de inte ens är beroende.

Därför gillar jag A Non Smoking Generation som jobbar för att ungdomar aldrig ska börja röka överhuvudtaget.

I motsats till vad många tror, är tobak ett nästan lika stort problem idag som det var för trettio år sedan. Varje dag börjar ca 45 ungdomar att röka (eller över 16 000 om året) och tobaksindustrin försöker hela tiden komma på nya sätt att göra sina produkter mer attraktiva.

A Non Smoking Generation jobbar ständigt för att ungdomar aldrig ska börja använda tobak. Det gör vi bland annat genom att besöka skolor, utbilda politiker och skolpersonal, stötta föräldrar och bilda opinion genom att driva kampanjer och delta i debatter. Och det är ett arbete som fungerar. Förutom att vara med och driva igenom lagar, som till exempel rökförbud på allmänna platser, har det också visat sig att de klasser vi besöker har hälften så många rökande ungdomar som andra klasser.

Vår vision är vårt namn- En rökfri generation. Vår övergripande målsättning är att ungdomar själva ska välja att inte börja röka eller snusa. I linje med riksdagens beslut 2004 arbetar vi för att halvera antalet tobaksdebutanter bland barn och ungdomar. Läsåret 10/11 träffade vi 40 000 skolungdomar. Nästa läsår, 11/12, siktar vi på att träffa ännu fler, 50 00 skolungdomar.

Eftersom A Non Smoking Generation är en icke vinstdrivande organisation, är vi beroende av din och andras hjälp för att kunna fortsätta vårt arbete.

Så idag skickar jag iväg ett sms för att ge ett litet bidrag till deras arbete. Gör det du också!

Skänk 43 kronor (kostar 50kr)
smsa “rökfri” till 72930.

Fusktränat.

Okej, dagens motion kanske inte ger någon av er endorfinrus eller träningslängtan av att läsa om, men för mig var det precis lagom. Jag tog en fin långpromenad genom ett soligt Stockholm som både var varmt och friskt på samma gång. Det kändes inte som “träning” och det kändes inte som om det räknades enligt hon där uppe med höga krav. Men jag bestämd emig för att det får räcka gott och väl och att det viktigaste är att jag rör mig.

Det roliga är att den här promenaden faktiskt gav mig något jättestort, den gav mig min träningslust tillbaka!

Nu känner jag att jag VILL träna. Jag vill byta om, ladda, sticka till gymmet/ut och utmana mig själv. Jag vill testa lite nya träningsformer och ha kul. Jag vill känna efter-tränings tröttheten i hela kroppen och gå hem på skakiga ben med ett stort leende. Så, min fuskträning idag var det bästa jag kunde ha gjort. Nu ska jag bara lyfta upp blicken från backen, ge mig själv en klapp på axeln och säga “Bra gjort.”

Okej, då drar vi väl igång här igen då.

Lite light.

Jag tänker mig att jag kanske ska börja blogga lite mer regelbundet igen. Kul va? Lite mer blandat tänker jag mig, mer balans. Tror det blir skitbra.

Så, för att väcka lite liv i både bloggen, mig och er, så föreslår jag att ni prenumererar på den via bloglovin och peppar mig lite så sköter jag resten. Deal? (Och så ska jag börja träna igen..!)

bloglovin

Okej. Nu ska jag finta bort prestationsångesten..

Imorgon blir det någon form av träning. Tillbaka till banan.

Tack för alla råd och tips. Ni är grymma. Under tiden jag sover och går upp imorgon för en frulle på Blueberry tycker jag att ni kan kika på den här videon. Berörande.

Att ha för höga krav.

Jag blir så trött på mig själv. Nu har jag inte tränat på mer än en månad, det har varit en hel del legitima skäl till detta (en halsfluss tex) men en hel del onödig tid har runnit under broarna då jag både borde, kunnat och skulle mått bra av lite träning. Vad stoppar mig? Mina höga krav.

Jag skulle vilja kunna känna att det är okej att träna tre ggr i veckan. Att sticka ut och “jogga” utan att bry mig så mycket om tid och tempo och att inte hela tiden jämföra formen jag är i just nu, med den jag var i förr, eller ännu värre, andras. Att träna bara för att få motion och för att det är bra för mig, inte för att jag måste prestera hela tiden. Ibland är den högpresterande skallen inte en tillgång. För just nu känner jag mig rädd för att sätta igång med träningen igen, för att jag inte ska leva upp till mina egna satta krav. Dessa höga krav leder alltså till att jag inte tränar alls. Sämsta tänkbara alternativ.

Jag vet att det bara är jag som sätter de här kraven på mig själv och att de snarare sätter käppar i hjulen för mig, än tvärtom. Men likförbannat sitter den lille djävulen på min axel och snackar en massa skit.

Är det någon som känner igen sig eller har lite peppande tips och råd att komma med, please?