Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for July 18th, 2011

Kvällens löpning – jag saknar ord för hur dåligt det gick.

Alltså, jag vet inte vad ni tycker, men efter en depp så kändes det som om jag var värd ett träningspass som kändes bra och lätt. Så blev verkligen inte fallet. Fallet blev hårt och tungt rätt ner i den förbannade löparmardrömmen. Det var verkligen inget bra löppass för mig idag. Och när jag säger inget bra löppass så var det verkligen jättedåligt.

Jag skulle springa 6 km och det är väl ingen sträcka som borde skrämma mig märkbart och det gjorde det inte först. Men så fort jag satte igång så visste jag att det inte skulle bli lätt. Jag hade så oerhört tunga och trötta ben. Kroppen gjorde sådant sjukt motstånd mot löpningen att det inte var klokt. Det var 6 kilometer som gick mycket långsammare än de någonsin gått. Jag fick gå bitvis för att benen bara inte lydde och jag kände mig så jäkla dålig och ynklig. Det var tryckande varmt och fuktigt, precis som det är innan åska/regn. Flugorna ville helst av allt sätta sig i mitt ansikte och jag var så varm att det var olidligt. Jag grät och tänkte att jag aldrig mer skulle springa igen.

Det var inte precis det träningspasset som jag behövde. Jag kände hur min löparglädje fick sig en ordentlig törn. Tårarna kom och allt kändes bara så jäkla dåligt och jobbigt. Såhär i efterhand försöker jag fokusera på att jag gjorde  det och att alla kan ha riktigt dåliga dagar ibland. Men att slita för kung och fosterland, med hög puls -85% i snitt och ändå springa långsammare än vad jag någonsin gjort kändes inget kul. Drygt 8:minuters tempo, 6 km på 48 minuter. Om jag nu ska springa i det tempot så ska det ju vara som ett väldigt långsamt och lätt återhämtningspass, inte med en känsla av att jag gav allt och lite till. Hög puls och “Jag ger allt”-känsla skulle ju hellre höra ihop med högt tempo.. Men, jag får vara glad över att jag gjorde det, jag genomförde alla de sex kilometerna, även om jag gick några minuter sammanlagt. Jag gjorde det och det ska väl i slutänden ge något.

Summan av kardemumman: Fy fasen vilket tråkigt pass. Fy vad kul det ska bli att springa nästa gång. Jag riktigt längtar..

Problemen:

Okej, jag behöver en plan, jag behöver ett tydligt mål och jag behöver påminna mig om VARFÖR jag ska följa planen för att upprätthålla min motivation. So far som god.

Om målet är att gå ner i (fett)vikt så måste planen utformas för att gynna målet. Men då måste jag fundera på vad det är i nuläget som hindrar mig från att vara där jag är. Jag tror inte att vad jag äter är det stora problemet, visst kan man gå på olika dieter, följa viktväktarna eller bli LCHF:are. Men jag TROR, understryker tror, inte att det är vad jag äter som mål under dagen som är problemet. Mina måltie rär som regel bra. Jag tror att problemet ligger i hur jag äter och det som äts utöver dessa mål.

Att ha självinsikt är inte så himla enkelt, men jag har iakttagit mig själv den senaste tiden. Sett men inte orkat/velat/vågat förändra. Det jag har kunnat konstatera är att:

Jag har svårt att säga nej.
Äter saker som jag inte borde äta, godis, efterrätt, en portion till, “fyllekäk”, läsk, “bilmat” osv osv. Så har jag sjukt svårt att låta bli. Undermedvetet rättfärdigar jag mina egna val med att andra gör samma val. Om jag verkligen vill ha en glass men vet att jag inte borde, så är det enklaste att fråga om någon annan vill ha glass, i sånt fall blir det mer okej att ta en glass själv. Jag skulle tro att det är ett typiskt beroende-beteende. Alkisen dricker hellre i sällskap än ensam. Jag äter hellre i sällskap än ensam, men är jag deppig så äter jag helst själv och “ostört”.

Jag äter sötsaker/skit oftare än jag tror.
Jag har en bild i huvudet av att jag aldrig äter godis/läsk/kakor/glass efterrätt. Men den behöver nog uppdateras. På grund av anledningen ovan så blir det oftare än jag tror och det är så lätt att glömma bort sist man tog en kaka, åt en hamburgare eller liknande.

Jag äter av andra anledningar än att få i mig näring.
Maten fyller helt klart flera funktioner än att enbart agera som föda. Jag äter när jag är ledsen, när jag är trött, när jag behöver tröst, när jag vill ha belöning osv osv. Mat har en väldigt stark känslomässig koppling som är svår att komma undan. Mat är inte “bara mat”. Mat är som en livlina.

Jag är dålig på att planera.
Magnus har sagt att jag ska äta fem gånger om dagen för att få igång min förbränning. Det har fått mig att inse att jag är väldigt dålig på att planera mina matintag. Jag äter när jag bli hungrig och det är inte alltid så regelbundet som jag kanske tror. Risken är att jag inte känner när det börjar bli dag satt äta, utan överrumplas utav en väldig hunger som gör att mitt blodsocker får gå bananas och jag äter mer än jag behöver alternativt inte får tag i något “bra” att äta och äter något “sämre”.

Jag äter för mycket/har svårt att sluta äta när jag är lagom mätt.
Jag har svårt att se vad som är en lagom portion och har dålig koll på mina mättnadskänslor. Jag gillar att äta mycket och det är lite det som är klurigt när man ska gå ner i vikt och inte upp.

Jag rör mig för lite/sitter för mycket.
Det må låta lite konstigt kanske, för jag är rätt duktig på att träna. Men träningen är en så pass liten del av livet. Om jag tränar hårt en timme per dag, så ger det mig ungefär 15 till vakna timmar om dygnet. De timmarna kan jag vara väldigt inaktiv. Min träning blir då som en droppe i havet. Jag sitter gärna. Framför datorn och tv:n och framförallt när jag inte har ett tydligt och aktivt dags-schema. När jag är i skolan så innebär det ju också många timmars sittande under föreläsningar.

Jag tror att det här är mina stora svagheter/fallgropar. Det som är bra med alla de här grejerna är ju att de går att förändra. Vissa kommer vara svårare att få bukt med än andra, men jag ÄR inte stöpt i en viss form. Jag skapar den jag är hela tiden. Inget att problemen ovan är statiska.

Målet:

Jag behöver bena ut vad som är mitt huvudsakliga mål för att också kunna bena ut hur jag ska ta mig dit och vad som motiverar mig.

Vad är egentligen målet? Är det att gå ner i vikt, att springa halvmaran eller att känna sig nöjd när jag ser mig själv i spegeln? Är det att ha en viss fettprocent eller att ha en viss fysik? Att se ut på ett visst sätt eller att känna sig på ett visst sätt?

Man kan tänka att många av målen ovan nästan är likadana eller hänger ihop väldigt tätt. Men det är stor skillnad på att ha ett mål som “Känna mig nöjd med det jag ser i spegeln” och att “Väga 80 kilo” Det är inget som säger att jag kommer känna mig nöjd med min spegelbild nr jag väger 80 kilo. Det är heller inget som säger att jag måste väga 80 kilo för att känna mig nöjd.

Jag önskar att jag skulle drivas mer utav målet “springa en halvmara” eller fila tiden på milen . Men jag har insett att det är inte SÅ viktigt för mig. Jag är övertygad om att jag kan springa halvmaran, jag har gjort det förr och jag kommer klara det igen. och om jag inte klarar det så är det ingen big deal. Det gör att min drivkraft inte är så stark när jag har halvmaran som mål. Det är jättetrist! För att ha ett träningsmål tror jag är på många sätt sundare än ett vikt/utseendemål.

Jag måste rannsaka mig själv och vara helt ärlig. Då är det vikten som är mitt huvudsakliga mål, hur mycket jag än skulle vilja att det var något annat. Min rationella del utav hjärnan vill säga något annat, men jag blir mest motiverad av att se minus på vågen och se förändringen i spegeln/på bilder. Jag blir motiverad av att gå ner i vikt. Eftersom jag har en kraftig övervikt är det väl helt okej att känna så, jag behöver gå ner i vikt. Min rädsla drivs dock av att jag en dag kanske väger 80 kilo men fortfarande känner samma sak som jag gör idag. För jag vill ju också känna mig nöjd med mig själv och med hur jag ser ut. Den rädslan har jag länge närt. Men nu har jag bestämt mig för att lägga den åt sidan och tänker. Det får jag i sånt fall ta då. Jag ska inte under 80 kilo och om jag, när jag väl väger 80 kilo, ändå vill gå ner i vikt, så hoppas jag att det finns flera runtomkring mig som sätter stopp (inklusive den här rationella delen utav mig själv).

Så okej. Det är ner vikt jag vill. Det är det jag har som huvudmål. Vikt är dock inte ett helt superbra sätt att mäta hur det egentligen står till med kropssammansättningen, så fettprocent kanske är ett bra komplement, samt centimetermätning.

Att bredda sin målbild och inte bara köra på ett visst mål, tror jag är väldigt viktigt. Att ha träningsmål också samt dela upp huvudmålet i mindre delar. Så jag måste formulera flera, tydliga mål för mig själv. Som jag påminner mig om! För jag har formulerat mål förut. Varit tydlig med dem, men sedan har jag liksom glömt bort dem. För jag har inte upprepat och insupit dessa mål fullt ut. Jag måste andas och tänka och fokusera på mina mål. Ha dem med mig hela tiden och göra dem viktiga.

Jag skulle vilja vara som några av mina kompisar, de sätter blicken på sitt mål och sedan kör de på tills de når dit. Jag känner mig snarare fylld utav tvivel och tappad motivation på vägen att jag aldrig hinner fram. Mitt fokus svackar och jag tappar fart, när jag tappar fart blir motivationen ännu sämre och snart har jag glömt bort vart jag skulle. Sen får jag börja om från början.

Så nu måste jag se och lära utav mina vänner. De låter sina mål kliva fram och bli viktigare än mycket annat. Det måste jag också göra. Jag ska meditera över mina mål och använda mitt fokus och vässa det. Mitt pannben ska byggas ännu starkare och vara riktat åt ett enda håll. Framåt. Jag ska låta gupp på vägen vara just gupp, men inte tappa riktning.

Ni hör ju vilket drag det är i mig nu! Jag känner mig sjukt redo. Kanske är det så att tron är på väg tillbaka. Jag måste ju tro på mig själv, att jag kan klara det här.

Tydliga mål jag jobbar mot som inte ligger flera år framåt i tiden:

  • Väga under 100 kilo. Det är mitt första stora viktmål. Jag har sedan några mindre delmål också såklart, men under 100 kg är primärt och skulle vara jättestort för mig. 80 kilo är ju sedan det slutgiltiga målet.
  • Komma i stl 42 och 32″ jeans.
  • Fettprocent, men den måste jag mäta först så att jag vet vart jag står nu. Men under 30% ska jag först och främst och sedan kanske målet kan vara att ligga runt 25%.
  • Klara Stockholms halvmara på 2:30.
  • Midjemått under 88 cm.
  • Känna mig nöjd med min spegelbild och mig själv. Stort mål och vissa dagar känns det som om jag är nästan där och andra som om jag aaaldrig kommer nå dit. handlar mest om min egen självbild och självkänsla.

 

Återuppstånden.

I ungefär samma veva som jag bestämde mig för att bryta ihop lite smått så la även den här bloggen ner. Var det ett tecken från internet-gudarna som gav mig lite tid att tänka på vad jag egentligen känner och hur jag ska ta mig vidare, kanske?

Nåja, nu är både bloggen och jag vid liv igen. Efter lite funderingar förra veckan så bestämde jag mig för att ta en “time off” och helt strunta i alla måsten, borden och träningen resten utav veckan. Det gjorde mig gott, för idag känner jag mig mer redo att möta världen igen och sätta upp en plan för den kommande tiden. Samt att återgå till träningen.

Jag har dock insett att jag måste ha en plan att följa. Det verkar vara extra viktigt på sommaren. Samt att jag måste skapa mig en större och starkare motivation. Det är ibland där det brister. Det här frågorna snurrar en del i mitt huvud just nu: Vad vill jag? Till vilket pris vill jag det? Är jag redo att göra ganska jobbiga förändringar och försaka vissa saker för att nå dit? Om inte, vad VILL jag egentligen?

Jag tänkte göra en liten utmaning för mig själv fram till första september. Med en officiell Augustiutmaning. Det kan nog vara precis vad jag behöver. Om ni känner er lockade utav upplägget är ni varmt välkomna att delta. Vi har ju gjort det förr! Jag ska presentera utmaningen i dagarna, stay tuned!