Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for July 8th, 2011

Bygga pannben

20110708-035123.jpg

Imorse när jag vaknade åtta så sken solen utanför fönstret. Gräsmattan hade redan hunnit bli varm och morgongröten avnjöts i solsken på terassen. Kroppen värkte efter gårdagens intervaller, träningsvärk överallt. Då någonstans vaknade en liten oro till liv i mig. Jag hade två löppass kvar för veckan och idag efter tolv gick båten som skulle ta oss fram och tillbaka över Ålands hav. Helgen kommer spenderas på SM i Eskilstuna och tiden att träna kommer inte vara överdrivet stor, inte lusten heller för den delen, utan dusch och sovandes i tält. Ett pass får det bli på söndagkväll och ett pass idag.

Jag bytte om på stela och trötta ben och så hur solen ställde sig högre och högre på himlen. Det skulle bli varmt, över 30 grader och direkt solsken, men jag var inte så fundersam över det ändå, beslutade att ta med vätskebältet dock. Och hunden. Schemat sa en timme löpning på 65-75% utav maxpuls, dvs, ett ganska lugnt men långt pass.

Första kilometerna gick helt okej, även om solen var överallt och väldigt effektivt fick mig att svettas floder. Jag märkte snabbt att det inte spelade så stor roll om jag sänkte tempot till kryphastighet, pulsen slog ändå tio slag över 75%. Benen var fruktansvärt tunga och stumma och tiden släpade sig fram. Halvvägs började Alice leta efter ett dike att släcka törsten i och tungan hängde utanför munnen och tempot var oerhört långsamt för både henne och mig. Väldigt vad jobbigt det var! Jag offrade en liten vattenflaska på henne och en på mig men fick inga nya krafter. Det kom en lång uppförsbacke precis innan fem kilometer som jag beslutade mig för att gå uppför. Benen var så trötta, men jag fokuserade på att tänka mig stark och inte fokusera på värmen, svetten, de stumma venen eller flugorna som surrade runt mitt huvud.

Jag sprang förbi en nära väns föräldrarhem och blev ordentligt glad över att jag fick en ursäkt att ta någon minuts paus när hela familjen var hemma. Jag tror att den lilla pausen och det faktum att de sista två kilometer na var genomen skuggig skog gjorde att jag orkade ända fram. För herregud vad jobbigt det var! Jag var hal av svett när jag kom hem, 57 minuter och 7,2 km senare, inget tempo att hänga i julgranen, men vad sjutton gör det? Snacka om att bygga pannben! Jag gjorde det och jag bet i trots att både kropp och väder var emot mig, jag är grymt nöjd med min insats! Hunden hon hoppade i ett dyigt dike så fort hon hittade ett och la sig direkt i skuggan när hon kom hem, fler än jag som blev trötta!

Hoppas ni hinner med lite jobbig sommarträning ni också!