Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for July, 2011

18183

Det är roligt att gå och lägga sig och kika på stegräknaren som säger 18183 steg, trots att “jag knappt gjort något”. Att morgonpromenaden idag blev dubbelt så lång och ridlektionen jag höll innebar en rask promenad och till och med en löptur och att det här är nästan första gången jag sitter ner på hela dagen, har jag knappt tänkt på.

Mer sådana här dagar!

 

Att ödmjukt följa planen.

Jag är väldigt nöjd med mig själv och min prestation, även om jag inte riktigt fullt ut följde min träningsplan förra veckan. Till skillnad mot tidigare känner jag mig dock sjukt nöjd med min prestation och grämer mig inte över det jag inte gjorde utan gläds över det jag gjorde. Den här veckan har jag tänkt snäppa upp ett steg till, men samtidigt följa min plan med kärlek och ödmjukhet gentemot mig själv.

Allt det här gör jag för min skull och det är bara för att jag ska må bättre, fysiskt som psykiskt. Jag har för närvarande ett enormt flyt med maten, jag äter på de tider jag ska, jag äter väldigt bra, det blir inget kött eller kyckling, men fisk skaldjur och helvegetariskt. Jag har ingen som helst ångest kring mat. Det är som en dröm!

Träningen är jag mer ödmjuk med, jag har på mig min stegräknare men kommer inte upp i 12 000 steg riktigt varje dag och jag gjorde inte riktigt alla mina pass. Men jag känner mig piggare och gladare och kanske framförallt, lättare. Det känns som om min förbränning snurratigång och som om tempot i mig kommit igång. Roligt!

Det är en aning segt att ta sig ut och träna “pass”, men jag tänker Anjas smarta mantra att jag bara har två mål/krav, att ta mig ut och ta mig runt. Jag är nog rätt snäll mot mig själv just nu. Morgonpromenaderna studsar jag upp för.

Idag blev det cykling som dagens pass. Jag hat-älskar cykling, Det är seeegt, man har hela tiden ett jämnt tryck i benen och det är alltid halvjobbigt, men sällan “mega super jag håller på att dö”-jobbigt. Dagens två mil gick helt okej, inte så snabbt, men jag hade inget tryck i benen. Däremot så fick jag inte ont i ryggen och min sittställning har nog blivit lite bättre. Könet värker, men en kvinnosadel ska införskaffas, och cykelbyxor!

Kanske kommer jag bli cykelbiten och klara längre pass så småningom, men just nu är jag ödmjuk och snäll och håller mig till det som känns okej. Jag gillar den här känslan som infunnit sig. Jag är supermotiverad och har ett stenhårt fokus (som kan motstå både godis mitt framför ögonen och efterrätt, utan problem!), men är framförallt snäll mot mig själv.

Jag mår bra. Härligt!

Svårt att greppa.

De fruktansvärda händelserna i Norge har krupit innanför skinnet på mig och det känns både svårt och meningslöst att skriva om jobbiga träningspass eller vad jag ätit en dag som denna. Hoppas att vi i framtiden blir bättre på att fånga upp människor som är kapabla till att utföra sådana “vansinnesdåd” tidigare, innan det är för sent.

Skriver som min kloka vän Linda, det är lätt att gro ett hat i en sådan här stund, men hat är inte lösningen på en värld som känns mer och mer twistad. Det är kärlek. Så mycket kärlek ut i världen, idag, imorgon och alltid.

Mitt livs första duathlon.

Jag har inte varit så sugen på löpningen efter mitt sista löppass som jag tyckte kändes och gick katastrofalt dåligt. Löpningen har i mitt huvud blivit ond och inte alls kul. Snarare ångestframkallande. Så jag tänkte att jag kan ju faktiskt lura mig själv. Om jag kör ett duathlon så kan jag ha större förståelse och vara snällare med mig själv om löpningen känns tung, då finns det något att skylla på = cyklingen! En helt briljant plan.

Jag insåg ju dessutom att jag bara har en månad kvar till Snäcksjön Triathlon och jag måste ju börja förbereda mig på att springa efter cykling. (Helt plötsligt känns 7,2 kilometer långt!)

Min cykel som ännu står odöpt, olåst utomhus (det här är landet på riktigt..) var lite sur på mig de första minuterna när jag hoppade upp. Jag tyckte att den bråkade lite extra över att den bara fått stå och hänga de senaste veckorna och inte alls blivit rastad. Jag muttrade tillbaka något om att om cykelsadeln vore lite mer välkomnande kanske det skulle bli fler cykelpass. Jag skulle bege mig till närmaste “stad” för att ta ut pengar, en knapp mil bort och tempot var lågt och segt och humöret var inte på topp. Fan att det ska vara så jobbigt att cykla. Och då pratar vi om kroppsställningen. Jag får ont i rumpan, i könet, i ryggen, i händerna och sen var det säkert något mer ställe. Jag tyckte att varje pedaltag var jobbigt oavsett vilken växel jag hade. Sega ben.

Efter att ha tagit ut pengar och tjuvat mig en minimal klunk coca cola av sambon, så gick hemresan mycket bättre. Det gjorde än ondare på vissa ställen, men tempot gick upp lite grann och flowet kom nästan. Men jag sitter som en kratta. Måste kolla min sittinställning. Efter 50 minuter var jag hemma igen och jag drack lite vatten innan jag satte av i löpning. Vet ni vad, nu kändes benen helt plötsligt inte alls som två tunga stockar, så som de känts under de senaste passen. Nej efter två mils cykling kändes de uppvärmda och rätt så pigga. Okej, inte så pigga som de kan vara när de är som bäst, men ändå en väsentlig skillnad.

3,5 kilometer var planen men jag hade sagt till mig själv att jag skulle anamma den oerhört kloka kommentaren Anja skrev på det här inlägget. Jag hade således två mål för mitt löppass; att ta mig ut och att ta mig runt. Skit i tempo, skit i om jag behöver gå ibland. Skit i allt. Bara ta mig runt. Sagt och gjort. Rent mentalt var det jobbigt att springa och pulsen var väldigt hög, så jag bestämde mig för att springa fem minuter och gå en. Bra val. Det tog mig 25 minuter att ta mig de 3,5 kilometerna, vilket ger en snitttid på precis över sju min/km, och då hade jag gått fyra av dessa minuter. Härligt!

Så, min duathlonpremiär gick bättre än väntat, men jag är ändå orolig över hur jag ska få tillbaka kärleken till löpningen, jag vet ju att den finns där, men just nu ligger löpning inte högt upp på min favorit-lista, trots ett ganska bra löppass. Vi får väl se hur det blir. Går jag ner i vikt (vilket dagens vägning så snällt visade att jag gjort) så blir det automatiskt lättare att springa. Får satsa på det.

Duathlon?

Funderar på att rasta cykeln lite och kom då på att jag aldrig har sprungit efter att jag cyklat någon gång och att Snäcksjön Triathlon närmar sig med stormsteg. Bara en knapp månad kvar! Så kanske ska jag cykla en lite längre sväng och sedan avsluta med en kort och lugn vända löpning. Det vore kul att testa hur det känns.

Försöker just nu peppa mig att ta mig ut i det klibbiga, kvava vädret utomhus. Jag vill ha frisk luft och ingen luftfuktighet, det blir så svårt att andas då och än jobbigare att träna. Pepp pepp pepp.

Här är jag ute och går.

Morgonpromenad i regn och med flugor och bromsar som ivriga påhejare. 35 kvicka minuter där jag försökte lokalisera smärtan i min nedre ländrygg på vänster sida. Det är som en stor stelhet i hela ländryggen när jag vaknar och det hugger lätt på vänster sida i vissa rörelser. För stela rumpmuskler är vad experterna säger. Så stretch är något som borde ingå mer konsekvent i min plan.

När jag kom hem var havregrynen och mjölken slut. Det fanns inte så mycket frukostmässigt överhuvudtaget hemma, så det fick bli en märklig blandning till frukost. Men gott!

2/5 avklarade!

5 morgonpromenader i veckan var som bekant en del utav planen. Igår studsade jag (nästan) upp ur sängen och i min träningsskor och dag likaså. Igår gick mina ben som på räls längs med en hästhage, runt en sjö och genom skog. Imorse gick benen istället på asfalterad gångväg längs en vattenkant i innerstaden. Vilka kontraster! Igår mötte jag ett sömnigt råddjur och en man som rastade sin lilla hund. Idag mötte jag massvis med hurtiga rackare som sprang, gick, turistade och njöt av solen.

Blev ledsen när jag gick förbi de stora vackra pilträden längs i närheten utav stadshuset som någon borrat gift i, för att de ska dö. Som dotter till en skogsvaktare kan jag inte förstå hur man kan göra så, vackra gamla träd som gör så mycket för känslan och luften i vår vackra huvudstad. Men kanske tjänar någon väldigt mycket pengar på att sälja en lägenhet med bättre sjöutsikt nu..

En dryg halvtimme senare var jag hemma igen och gav kroppen en fin grötfrukost. Fint. Förövrigt har jag sjuklig träningsvärk i överkroppen efter boxningen igår..

 

Tillbaka på banan.

Om jag hade en funktionell telefon hade ni både fått lite snabbare och roligare (det innebär bilder) uppdateringar på bloggen. Men min telefon har bestämt sig för att gå och självdö lite smått. Så, under tiden jag inte har bloggat om gårdagen, som rakt igenom var en toppendag, så har jag tagit mig tillbaka upp på banan och kört gasen i botten. Det känns härligt!

Det är härligt att motivationen finns där inne igen, stark, bultande och inspirerande. Det känns också härligt att ni är så många som är med mig. Jag är verkligen lycklig lottad med så många fina människor runtomkring mig, både “irl” och här på bloggen. Varm och tacksam över det.

Igår styrde jag kosan till Stockholm, efter en varm morgonpromenad runt sjön. Det var dags för ett pass med Magnus. Efter att ha träffat en uttorkad Ann-Sofie som sprungit jättelångt (så kul att träffa dig), så körde vi lite boxning ute i en park. Ni som följt min blogg ett bra tag vet att jag tränade mycket boxning förut, mest med min förra PT. Jag älskar att slåss! Lite tråkigt att ins ehur mycket snabbare jag blir trött nu, det är aldrig kul att jämföra sig. Det glädjande är dock att jag vet hur snabbt dte går att bli bättre och har jag byggt kondition förut så kan jag göra det igen. Ni som läst bloggen vet också att det finns en övning som min gamle PT älskade att plåga mig med, burpees. Och givetvis fick jag göra typ burpees igår också. och utfall och knäböj och allt sånt som är jobbigt. Men med boxning så är det kul, utmanande och inte alls som den där hemska löpningen. Passte var intensivt och roligt. Jag cyklade från passet trött, men glad!

Att sedan snabbt duscha och byta om för att träffa fina Sara och äta en ljuvlig räksallad på Mälarpaviljongen, gjorde inte dagen sämre. Vi satt vid bästa bordet och solen var med oss under hela middagen. Kan det bli bättre?

 


Bilden är fräckt snodd utav Sara.

Planen:

Så kommer vi till den slutgiltiga punkten för denna livsförändring. Min plan. Jag behöver en tydlig plan som ger mig resultat om jag följer den, men som är human och genomförbar.

Egentligen är planen inte så svår att konstruera efter att ha läst genom mina två senaste inlägg. Där står det vad jag vill och vad som just nu hindrar mig från att nå dit. Jag måste alltså skapa en plan som hjälper mig att övervinna de fallgropar jag idag hamnar i.

Jag har en kort plan. Den sträcker sig fram till sista augusti och man kan väl säga att det blir en prövotid. Jag ska även presentera den här planen för PT Magnus och se om han godkänner den, det vet man aldrig!

Såhär ser min plan ut för den närmaste tiden:

  • Gå en morgonpromenad 5 dagar i veckan.
  • Följa Magnus träningsschema vilket än så länge innebär minst tre löppass, två styrkepass och två corepass i veckan.
  • Gå minst 12 000 steg om dagen.
  • Äta fem mål mat om dagen, än så länge fortsätter jag med att äta halv-vegetariskt. Halva tallriken enbart grönsaker.
  • Äta på bestämda tider (har laddat hem “mat och sov”-klockan och satt alarm på när jag ska äta. Bra!)
  • Bara äta en portion.
  • Minst 1 yogapass i veckan.
  • Minst 1 timme meditation sammanlagt i veckan.
  • Minst 2 timmar på cykeln i veckan.
  • Totalförbud på godis, snabbmat, läsk (även light), bullar, glass och liknande. Två undantag tillåtet under den här perioden. Jag är inget fan av förbud, men jag får utvärdera hur det gått efter den här perioden.
  • Ligga i sängen före tolv fem dagar i veckan och upp 8 fem dagar i veckan.

Planen kommer förmodligen bearbetas lite, men jag börjar såhär. Jag skulle vilja ha in lite andra träninsgformer, jag gillar variation, men så länge jag är på landet är jag ganska begränsad till utbudet som finns här = inget. För er som är sugna på en utmaning, räkna med att AugustiUtmaningen kommer bygga på ett liknande koncept, men med lite mer finesser.

Jag kommer väga mig varannan fredag och ska försöka se till att få en fettmätning gjord med bodpod så fort som möjligt. Som det känns nu kommer jag nog inte redovisa vägningarna på bloggen utan enbart till Magnus, men om det känns bra och ångestfritt så kommer ni få ta del utav hur det går såklart. Jag vill på ett sätt redovisa allt på bloggen eftersom det finns en stor motivation sammankopplat med det, men på sista tiden har det känts så blottläggande eftersom många som jag inte känner så väl, men som vet vem jag är, läser bloggen. Det känns lite känsligare då på något vis. Kanske överkommer jag den känslan, vi får se! Jag vill inte att min viktminskning ska leda till prestationsångest heller.

Jag tycker planen känns bra, inte övermänsklig, men ändå en utmaning.
Och den börjar nu!

 

 

Kvällens löpning – jag saknar ord för hur dåligt det gick.

Alltså, jag vet inte vad ni tycker, men efter en depp så kändes det som om jag var värd ett träningspass som kändes bra och lätt. Så blev verkligen inte fallet. Fallet blev hårt och tungt rätt ner i den förbannade löparmardrömmen. Det var verkligen inget bra löppass för mig idag. Och när jag säger inget bra löppass så var det verkligen jättedåligt.

Jag skulle springa 6 km och det är väl ingen sträcka som borde skrämma mig märkbart och det gjorde det inte först. Men så fort jag satte igång så visste jag att det inte skulle bli lätt. Jag hade så oerhört tunga och trötta ben. Kroppen gjorde sådant sjukt motstånd mot löpningen att det inte var klokt. Det var 6 kilometer som gick mycket långsammare än de någonsin gått. Jag fick gå bitvis för att benen bara inte lydde och jag kände mig så jäkla dålig och ynklig. Det var tryckande varmt och fuktigt, precis som det är innan åska/regn. Flugorna ville helst av allt sätta sig i mitt ansikte och jag var så varm att det var olidligt. Jag grät och tänkte att jag aldrig mer skulle springa igen.

Det var inte precis det träningspasset som jag behövde. Jag kände hur min löparglädje fick sig en ordentlig törn. Tårarna kom och allt kändes bara så jäkla dåligt och jobbigt. Såhär i efterhand försöker jag fokusera på att jag gjorde  det och att alla kan ha riktigt dåliga dagar ibland. Men att slita för kung och fosterland, med hög puls -85% i snitt och ändå springa långsammare än vad jag någonsin gjort kändes inget kul. Drygt 8:minuters tempo, 6 km på 48 minuter. Om jag nu ska springa i det tempot så ska det ju vara som ett väldigt långsamt och lätt återhämtningspass, inte med en känsla av att jag gav allt och lite till. Hög puls och “Jag ger allt”-känsla skulle ju hellre höra ihop med högt tempo.. Men, jag får vara glad över att jag gjorde det, jag genomförde alla de sex kilometerna, även om jag gick några minuter sammanlagt. Jag gjorde det och det ska väl i slutänden ge något.

Summan av kardemumman: Fy fasen vilket tråkigt pass. Fy vad kul det ska bli att springa nästa gång. Jag riktigt längtar..

Problemen:

Okej, jag behöver en plan, jag behöver ett tydligt mål och jag behöver påminna mig om VARFÖR jag ska följa planen för att upprätthålla min motivation. So far som god.

Om målet är att gå ner i (fett)vikt så måste planen utformas för att gynna målet. Men då måste jag fundera på vad det är i nuläget som hindrar mig från att vara där jag är. Jag tror inte att vad jag äter är det stora problemet, visst kan man gå på olika dieter, följa viktväktarna eller bli LCHF:are. Men jag TROR, understryker tror, inte att det är vad jag äter som mål under dagen som är problemet. Mina måltie rär som regel bra. Jag tror att problemet ligger i hur jag äter och det som äts utöver dessa mål.

Att ha självinsikt är inte så himla enkelt, men jag har iakttagit mig själv den senaste tiden. Sett men inte orkat/velat/vågat förändra. Det jag har kunnat konstatera är att:

Jag har svårt att säga nej.
Äter saker som jag inte borde äta, godis, efterrätt, en portion till, “fyllekäk”, läsk, “bilmat” osv osv. Så har jag sjukt svårt att låta bli. Undermedvetet rättfärdigar jag mina egna val med att andra gör samma val. Om jag verkligen vill ha en glass men vet att jag inte borde, så är det enklaste att fråga om någon annan vill ha glass, i sånt fall blir det mer okej att ta en glass själv. Jag skulle tro att det är ett typiskt beroende-beteende. Alkisen dricker hellre i sällskap än ensam. Jag äter hellre i sällskap än ensam, men är jag deppig så äter jag helst själv och “ostört”.

Jag äter sötsaker/skit oftare än jag tror.
Jag har en bild i huvudet av att jag aldrig äter godis/läsk/kakor/glass efterrätt. Men den behöver nog uppdateras. På grund av anledningen ovan så blir det oftare än jag tror och det är så lätt att glömma bort sist man tog en kaka, åt en hamburgare eller liknande.

Jag äter av andra anledningar än att få i mig näring.
Maten fyller helt klart flera funktioner än att enbart agera som föda. Jag äter när jag är ledsen, när jag är trött, när jag behöver tröst, när jag vill ha belöning osv osv. Mat har en väldigt stark känslomässig koppling som är svår att komma undan. Mat är inte “bara mat”. Mat är som en livlina.

Jag är dålig på att planera.
Magnus har sagt att jag ska äta fem gånger om dagen för att få igång min förbränning. Det har fått mig att inse att jag är väldigt dålig på att planera mina matintag. Jag äter när jag bli hungrig och det är inte alltid så regelbundet som jag kanske tror. Risken är att jag inte känner när det börjar bli dag satt äta, utan överrumplas utav en väldig hunger som gör att mitt blodsocker får gå bananas och jag äter mer än jag behöver alternativt inte får tag i något “bra” att äta och äter något “sämre”.

Jag äter för mycket/har svårt att sluta äta när jag är lagom mätt.
Jag har svårt att se vad som är en lagom portion och har dålig koll på mina mättnadskänslor. Jag gillar att äta mycket och det är lite det som är klurigt när man ska gå ner i vikt och inte upp.

Jag rör mig för lite/sitter för mycket.
Det må låta lite konstigt kanske, för jag är rätt duktig på att träna. Men träningen är en så pass liten del av livet. Om jag tränar hårt en timme per dag, så ger det mig ungefär 15 till vakna timmar om dygnet. De timmarna kan jag vara väldigt inaktiv. Min träning blir då som en droppe i havet. Jag sitter gärna. Framför datorn och tv:n och framförallt när jag inte har ett tydligt och aktivt dags-schema. När jag är i skolan så innebär det ju också många timmars sittande under föreläsningar.

Jag tror att det här är mina stora svagheter/fallgropar. Det som är bra med alla de här grejerna är ju att de går att förändra. Vissa kommer vara svårare att få bukt med än andra, men jag ÄR inte stöpt i en viss form. Jag skapar den jag är hela tiden. Inget att problemen ovan är statiska.

Målet:

Jag behöver bena ut vad som är mitt huvudsakliga mål för att också kunna bena ut hur jag ska ta mig dit och vad som motiverar mig.

Vad är egentligen målet? Är det att gå ner i vikt, att springa halvmaran eller att känna sig nöjd när jag ser mig själv i spegeln? Är det att ha en viss fettprocent eller att ha en viss fysik? Att se ut på ett visst sätt eller att känna sig på ett visst sätt?

Man kan tänka att många av målen ovan nästan är likadana eller hänger ihop väldigt tätt. Men det är stor skillnad på att ha ett mål som “Känna mig nöjd med det jag ser i spegeln” och att “Väga 80 kilo” Det är inget som säger att jag kommer känna mig nöjd med min spegelbild nr jag väger 80 kilo. Det är heller inget som säger att jag måste väga 80 kilo för att känna mig nöjd.

Jag önskar att jag skulle drivas mer utav målet “springa en halvmara” eller fila tiden på milen . Men jag har insett att det är inte SÅ viktigt för mig. Jag är övertygad om att jag kan springa halvmaran, jag har gjort det förr och jag kommer klara det igen. och om jag inte klarar det så är det ingen big deal. Det gör att min drivkraft inte är så stark när jag har halvmaran som mål. Det är jättetrist! För att ha ett träningsmål tror jag är på många sätt sundare än ett vikt/utseendemål.

Jag måste rannsaka mig själv och vara helt ärlig. Då är det vikten som är mitt huvudsakliga mål, hur mycket jag än skulle vilja att det var något annat. Min rationella del utav hjärnan vill säga något annat, men jag blir mest motiverad av att se minus på vågen och se förändringen i spegeln/på bilder. Jag blir motiverad av att gå ner i vikt. Eftersom jag har en kraftig övervikt är det väl helt okej att känna så, jag behöver gå ner i vikt. Min rädsla drivs dock av att jag en dag kanske väger 80 kilo men fortfarande känner samma sak som jag gör idag. För jag vill ju också känna mig nöjd med mig själv och med hur jag ser ut. Den rädslan har jag länge närt. Men nu har jag bestämt mig för att lägga den åt sidan och tänker. Det får jag i sånt fall ta då. Jag ska inte under 80 kilo och om jag, när jag väl väger 80 kilo, ändå vill gå ner i vikt, så hoppas jag att det finns flera runtomkring mig som sätter stopp (inklusive den här rationella delen utav mig själv).

Så okej. Det är ner vikt jag vill. Det är det jag har som huvudmål. Vikt är dock inte ett helt superbra sätt att mäta hur det egentligen står till med kropssammansättningen, så fettprocent kanske är ett bra komplement, samt centimetermätning.

Att bredda sin målbild och inte bara köra på ett visst mål, tror jag är väldigt viktigt. Att ha träningsmål också samt dela upp huvudmålet i mindre delar. Så jag måste formulera flera, tydliga mål för mig själv. Som jag påminner mig om! För jag har formulerat mål förut. Varit tydlig med dem, men sedan har jag liksom glömt bort dem. För jag har inte upprepat och insupit dessa mål fullt ut. Jag måste andas och tänka och fokusera på mina mål. Ha dem med mig hela tiden och göra dem viktiga.

Jag skulle vilja vara som några av mina kompisar, de sätter blicken på sitt mål och sedan kör de på tills de når dit. Jag känner mig snarare fylld utav tvivel och tappad motivation på vägen att jag aldrig hinner fram. Mitt fokus svackar och jag tappar fart, när jag tappar fart blir motivationen ännu sämre och snart har jag glömt bort vart jag skulle. Sen får jag börja om från början.

Så nu måste jag se och lära utav mina vänner. De låter sina mål kliva fram och bli viktigare än mycket annat. Det måste jag också göra. Jag ska meditera över mina mål och använda mitt fokus och vässa det. Mitt pannben ska byggas ännu starkare och vara riktat åt ett enda håll. Framåt. Jag ska låta gupp på vägen vara just gupp, men inte tappa riktning.

Ni hör ju vilket drag det är i mig nu! Jag känner mig sjukt redo. Kanske är det så att tron är på väg tillbaka. Jag måste ju tro på mig själv, att jag kan klara det här.

Tydliga mål jag jobbar mot som inte ligger flera år framåt i tiden:

  • Väga under 100 kilo. Det är mitt första stora viktmål. Jag har sedan några mindre delmål också såklart, men under 100 kg är primärt och skulle vara jättestort för mig. 80 kilo är ju sedan det slutgiltiga målet.
  • Komma i stl 42 och 32″ jeans.
  • Fettprocent, men den måste jag mäta först så att jag vet vart jag står nu. Men under 30% ska jag först och främst och sedan kanske målet kan vara att ligga runt 25%.
  • Klara Stockholms halvmara på 2:30.
  • Midjemått under 88 cm.
  • Känna mig nöjd med min spegelbild och mig själv. Stort mål och vissa dagar känns det som om jag är nästan där och andra som om jag aaaldrig kommer nå dit. handlar mest om min egen självbild och självkänsla.

 

Återuppstånden.

I ungefär samma veva som jag bestämde mig för att bryta ihop lite smått så la även den här bloggen ner. Var det ett tecken från internet-gudarna som gav mig lite tid att tänka på vad jag egentligen känner och hur jag ska ta mig vidare, kanske?

Nåja, nu är både bloggen och jag vid liv igen. Efter lite funderingar förra veckan så bestämde jag mig för att ta en “time off” och helt strunta i alla måsten, borden och träningen resten utav veckan. Det gjorde mig gott, för idag känner jag mig mer redo att möta världen igen och sätta upp en plan för den kommande tiden. Samt att återgå till träningen.

Jag har dock insett att jag måste ha en plan att följa. Det verkar vara extra viktigt på sommaren. Samt att jag måste skapa mig en större och starkare motivation. Det är ibland där det brister. Det här frågorna snurrar en del i mitt huvud just nu: Vad vill jag? Till vilket pris vill jag det? Är jag redo att göra ganska jobbiga förändringar och försaka vissa saker för att nå dit? Om inte, vad VILL jag egentligen?

Jag tänkte göra en liten utmaning för mig själv fram till första september. Med en officiell Augustiutmaning. Det kan nog vara precis vad jag behöver. Om ni känner er lockade utav upplägget är ni varmt välkomna att delta. Vi har ju gjort det förr! Jag ska presentera utmaningen i dagarna, stay tuned!

Motvind.

Det blåser lite motvind här borta. Jag får inte gjort det jag ska göra och jag är så evinnerligt trött. Det blir inte alls som jag har tänkt och jag tänker för mycket. Ni hör ju, bara de tre meningarna sammanfattar ungefär vad jag ville säga med mitt hela inlägg. Det är lite tungt nu.

Jag måste hitta ett sätt att stärka mig själv. Jag är van vid att somrar brukar vara svåra för mig. Dagarna flyter ut och det är aldrig någon ordning på vad som ska göras, vad som blir gjort och när/hur. Jag fick tipset att skriva att-göra-listor och det började bra, problemet är att det varje dag uppstår åtminstone ett par tre stycken akuta grejer som måste göras “NU!”, på en gång, som inte har gått att planera in och som jag inte ens hunnit med att få ner på min jäkla lista. Så i slutet av dagen tittar jag på listan och kan inte checka av något. Ändå har jag gjort saker, men inget av det jag tänkt. Det kan göra mig tokig.

Jag inser mer och mer, för varje år, att jag är en människa som mår bra av rutiner och ett lagomt fullspäckat schema. Dagar som bara flyter omkring är jobbiga för mig. Jag försöker hålla på riktlinjen att gå och lägga mig före tolv och gå upp åtta fem av sju dagar i veckan. Bara det är en utmaning! Att leva “ledigt” men ändå vara bunden av 17 hästar, en stor gård som kräver underhåll och allt som kommer därtill samt att försöka kuska land och rike runt för “nu är det sommar”, verkar inte vara helt optimalt för mig. Jag har varit ledig sen början av juni, men inte en enda gång har jag legat i en solstol hemma på bryggan och läst en bok.

Periodvis dras jag in i en enorm trötthet, ni som läst bloggen tidigare har säkert hört mig fundera över det förut. Helt plötsligt blir jag bara onaturligt trött och kan sova helt galet mycket. Så är det just nu. Om tröttheten är mental, fysisk eller beror på att livet är för stressigt eller för lugnt, vet jag inte, men jag vill bara sova.

Maten känns okej, att vara halv-veg är än så länge inga problem (tack för alla grymma tips i inlägget före, ni är bäst!). Att äta lagom är ett större problem. Att planera maten är ännu större. Det är som om livet går i skov. Ibland går det lätt och ibland svårt. Ingenting är statiskt, det går aldrig bara “bra”, det går upp och ner. Maten känns krångligare ju mer jag tänker på den.

Vikten är fortfarande ett hett ämne och ni var ju flera stycken som undrade vad som hände med vägningarna. Det som hände var att ångesten kom och jag fick ganska snabbt omvärdera hur jag vill göra min viktresa. Jag vill vara duktig, redovisa minusresultat vecka efter vecka och få en hel massa beröm. De skulle vara skönt för egot. Jag vill gå ner i vikt för jag känner mig tjock, tung och väldigt obekväm med min kropp. Men jag får inte till det. Jag får inte ihop pusslet men jag fortsätter pussla, fast på egen hand. Jag måste ju vilja för min skull och kanske gör bloggandet att jag vill det mer för “er” skull. Just nu går vikten inte alls ner och det bidrar givetvis till detta “depp-mode”.

Träningen då, den brukar ju alltid gå bra. Den brukar liksom bara finnas där, sköta sig och vara schysst. Men så är det det där med min förmåga att se allt så oerhört svart-vitt. Sist jag tränade var i fredags. Passet jag planerade in för söndagskväll uteblev när vi inte kom hem förrän efter midnatt. Sen tog dte bara stopp, ungefär samtidigt som den enorma tröttheten tog mig i sitt våld. För en vanlig människa kanske fyra, eller fem, med idag, vilodagar inte är något att hetsa upp sig över, men jag ser alla mina inplanerade träningspass svepa förbi och jag ser mitt träningsschema raseras. Det blir svart och helt plötsligt blir motståndet mot träning så oerhört stort. Jag tänker att jag springer långsamt, att jag har dålig kondition och känner mig dålig.

Ni är så fina som peppar och hejar på mig, som skriver att jag inspirerar och kämpar på. Ni finns där hela tiden och hejar längs med vägen. Ni läser bloggen trots att jag kläckt ur mig rätt trista inlägg på sista tiden och ni verkar tro på mig. (Kärlek!!) Den här självkritikern i mig kan inte förstå what all the fuzz is about, jag känner mig som en fejk. Jag trivs inte med mig själv och tycker inte att jag är så mycket att hänga i julgranen, just nu. Jag känner mig varken kul, stark eller som någon att inspireras utav. Jag känner mig ledsen, självkritisk och klen. Det är ju nu jag borde kämpa och inte bara lägga mig platt på mage. Vad hände med min glöd, vad hände med min motivation, vad hände med min styrka? Vad hände med det enkla “Äta, träna och kämpa?”

Jag blir så innerligt ledsen av att känna att jag är så missnöjd med mig själv. Jag borde ju vara det bästa jag har. Jag är den enda i hela världen som är jag. Jag som predikar om hur viktigt det är att älska sig själv och att vara sin egen bästa vän, så gör jag det inte själv. Livet är så jäkla svårt ibland! Ännu svårare när man ska vara så himla “duktig” också.

Det här blev ett ganska deppigt inlägg, långt ifrån rosa träningskläder och hurtiga träningspass. Men livet är väl såhär också tänker jag. Bakom den där fasaden. Inte en lätt nerförsbacke hela tiden, utan lite jävlig motvind då och då längs med vägen, gärna i uppförsbacke. Min rädsla är att det gör mig svagare, min erfarenhet säger dock att det gör mig starkare. Jag kan vara hur ledsen och nere just nu, men jag vet att det vänder och blir bättre. Jag längtar så himla mycket efter medvind och nerförsbacke just nu bara.

Vegetariskt käk på väg.

Jag ska experimentera med kosten lite de närmaste två veckorna i uppdrag utav PT-Magnus. Jag ska testa att bli vegetarian, men jag får äta fisk och skaldjur så det borde inte bli några större svårigheter, även om jag är en typisk “köttätare”. Däremot ska det bli roligt. Svårare hade det däremot varit om jag skulle ätit hel-vegetariskt, för jag är inte så bra på att laga vegetarisk kost. Jag kan inte så många recept helt enkelt. Men jag vill gärna bli bättre!

Ni, mina läsare, brukar ju sitta inne på en massa kunskap, kanske har ni några tips och recept att dela med er utav när det kommer till hel-vegetarisk kost? Bring it! :)

Bygga pannben

20110708-035123.jpg

Imorse när jag vaknade åtta så sken solen utanför fönstret. Gräsmattan hade redan hunnit bli varm och morgongröten avnjöts i solsken på terassen. Kroppen värkte efter gårdagens intervaller, träningsvärk överallt. Då någonstans vaknade en liten oro till liv i mig. Jag hade två löppass kvar för veckan och idag efter tolv gick båten som skulle ta oss fram och tillbaka över Ålands hav. Helgen kommer spenderas på SM i Eskilstuna och tiden att träna kommer inte vara överdrivet stor, inte lusten heller för den delen, utan dusch och sovandes i tält. Ett pass får det bli på söndagkväll och ett pass idag.

Jag bytte om på stela och trötta ben och så hur solen ställde sig högre och högre på himlen. Det skulle bli varmt, över 30 grader och direkt solsken, men jag var inte så fundersam över det ändå, beslutade att ta med vätskebältet dock. Och hunden. Schemat sa en timme löpning på 65-75% utav maxpuls, dvs, ett ganska lugnt men långt pass.

Första kilometerna gick helt okej, även om solen var överallt och väldigt effektivt fick mig att svettas floder. Jag märkte snabbt att det inte spelade så stor roll om jag sänkte tempot till kryphastighet, pulsen slog ändå tio slag över 75%. Benen var fruktansvärt tunga och stumma och tiden släpade sig fram. Halvvägs började Alice leta efter ett dike att släcka törsten i och tungan hängde utanför munnen och tempot var oerhört långsamt för både henne och mig. Väldigt vad jobbigt det var! Jag offrade en liten vattenflaska på henne och en på mig men fick inga nya krafter. Det kom en lång uppförsbacke precis innan fem kilometer som jag beslutade mig för att gå uppför. Benen var så trötta, men jag fokuserade på att tänka mig stark och inte fokusera på värmen, svetten, de stumma venen eller flugorna som surrade runt mitt huvud.

Jag sprang förbi en nära väns föräldrarhem och blev ordentligt glad över att jag fick en ursäkt att ta någon minuts paus när hela familjen var hemma. Jag tror att den lilla pausen och det faktum att de sista två kilometer na var genomen skuggig skog gjorde att jag orkade ända fram. För herregud vad jobbigt det var! Jag var hal av svett när jag kom hem, 57 minuter och 7,2 km senare, inget tempo att hänga i julgranen, men vad sjutton gör det? Snacka om att bygga pannben! Jag gjorde det och jag bet i trots att både kropp och väder var emot mig, jag är grymt nöjd med min insats! Hunden hon hoppade i ett dyigt dike så fort hon hittade ett och la sig direkt i skuggan när hon kom hem, fler än jag som blev trötta!

Hoppas ni hinner med lite jobbig sommarträning ni också!

Nu vet jag att jag lever..

20110707-124313.jpg

Det visade sig att den oron jag kände inför dagens pass helt klart var befogad. Magnus mötte upp med ett brett leende och sa något om tuffa intervaller. Kände både bävan och förtjusning, men mest bävan tror jag. De senaste löppassen har jag upplevt benen som tunga, styva stockar när jag sprungit och tyvärr satt den känslan i idag också. Direkt när vi började jogga längs Strandvägen ut mot Djurgården blev det tungt. Inte något emot vad det skulle bli sen kom det dock snabbt att visa sig.

För jävlar vad jobbigt det blev sen! Tio stycken 30 s intervaller väntade med lika lång gångvila mellan. Tio stycken, dvs tio min sammanlagt kändes som en evighet och pulsökningen var inte alls kul att genomlida. Det var inte så mycket som kändes “kul” när tre intervaller avklarats och jag hade sju kvar, jag kände det som om hjärtat skulle explodera i bröstet och jag inte fick någon luft. De trettio vilosekunderna flög förbi och de trettio löpsekunderna tog aldrig slut. Så orättvist hur tiden kan upplevas olika beroende på vad man gör.

Inget kändes “kul” och jag svor inombords över hur jobbigt passet var. När de tio var avklarade fick jag direkt en känsla av att “det här var inte allt”, och visst hade jag rätt! Jag skulle bli tvungen att upprepa det hela en gång till. Magnus peppade och jag tänkte negativa tankar. Sen blev jag förbannad över att det var så jobbigt och att jag tänkte negativa tankar och precis då sa Magnus att jag bara skulle tänka att jag var stark. Jag om någon borde veta vikten utav att ha rätt inställning, och bestämde mig för att upprepa “jag är stark” för mig själv och skjuta undan alla andra tankar de restrerande intervallerna. Inte helt förvånande gick det mycket bättre. Tankens kraft är oändlig!

Det var ett sjukt jobbigt pass, min puls låg runt 190 bpm i intervallerna och med alla pauser under det 50 min långa passet låg snittpulsen på 80%, jobbigt! Men efteråt känns det så jäkla bra, så bra som det bara känns när man fått utmana sina gränser och pressat sig lite längre. Det känns fantastiskt. Det är ju därför jag älskar tuff träning, pga allt det ger. Nu ligger jag utslagen på en gräsmatta och stretchar i solen, bara en sån sak!

20110707-124333.jpg
Var förresten snyggast i spåret idag i mitt nya linne från Nike som jag köpte för någon vecka sedan. Jag älskar det!

Upp med pulsen!

Idag blir det PT-pass. IIIIHH! Jag känner på mig att det kommer bli extremt jobbigt. Läskigt!

Jag vet inte varför ja är så rädd för att det ska bli jobbigt, jobbigt är jag ju rätt bra på. Jag kan trycka på när jag får blodsmak i munnen och kroppen vill falla ihop. Eller jag kunde förr i alla fall. Nu känns det som om jag blir för trött för fort för att orka pusha hela vägen. Minns passen då pulsen var uppe över 200 bpm, nu dör jag när den jobbar sig över 180..

Tror löpningen är nyckeln till det hela. Förr sprang jag med pulsen uppe på 85-95% konstant varje löppass, väldigt slitande för kropppen, men det blev härdande, jag lärde mig “stå ut” med hög puls. Nu känns hög puls bara sjukt sjukt jobbigt.

Ska bli spännande att se vad Magnus har för planer för mig, jag hoppas att mina ben känns lätta starka och pigga. Det är ofta dem det hänger på nämligen. (Varför blir jag sugen på långpass med “snäll” puls nu bara för det?)

Träning som ger

20110707-121059.jpg

Att göra det där styrkeprogrammet halv tolv på kvällen istället för att ta det “imorgon”, att sticka ut och springa, fastän det är det sista man vill och benen är som tunga stockar. Att tvinga latmasken när den helst vill såsa, att fila på diciplinen när livet är ostrukturerat. Efteråt är jag alltid nöjd. Efteråt minns jag de träningspassen som särskilt givande. Som nyss. När alla ursäkter tagit slut och mitt väldigt korta och rätt roliga styrketräningspass väntar på mig samtidigt som sängen gör det. Jag tänker “just do it” och då går det. Just nu är jag sjukt nöjd. Så värt det.

Löpning!

20110705-060753.jpg

Tjoho!