Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Snabb som vinden!

Jag kände mig inte snabb som vinden när jag sprang ikväll. Men jag sprang snabbt. Snabbt för att vara jag. Schemat sa “3 km så fort du kan”, det är mycket jobbigare än det låter. 3 kilometer är liksom så kort och ändå så evinnerligt långt på något vis..

Eftersom jag slarvade med att värma upp, så fick jag skylla mig själv när jag efter 500 meter redan kände av mjölksyra och pulsen som ökade lite väl fort. Kroppen undrade vad tusan som hände (förlåt världens bästa kropp!) och det blev plötsligt så väldigt jobbigt. Det var tur att det var så oerhört vackert ute, så jag kunde inte annat än le åt både mjölksyra och dödens död-känslan i min kropp. Det kändes som om jag sniglade mig fram och skulle ta mig runt på typ 30 minuter..

Pulsen lade sig väldigt obekvämt runt 175-180 hela vändan, förutom i slutet då den seglad eupp över 190. Det kändes dock mycket jobbigare att ligga på den intensiteten än vad jag minns det. Blev jag så slut av att ligga på 175 bpm förut? Jag minns att jag kunde köra milen med snitt på över 180. Milen kändes dock avlägsen idag.

3 kilometer med tunga ben och hög puls, jag hade inga stora förväntningar men ville gärna komma runt på 21 min, dvs 7-minuters tempo. På slutet när jag var som tröttast tänkte jag dock”bara jag kommer in på 7,någonting-tempo är jag nöjd”. Så jag var mer än nöjd när klockan visade 20 minuter blankt när 3 kilometer avverkats. Det ger ett finfint tempo på 6:40/9km/h vilket jag verkligen är nöjd med! Snittpulsen hamnade på 177 bpm fast det kändes som 187..

Avslutade passet med ett dopp i sjön, kallt och friskt efter en hel dags spöregn och vackert som i en saga. Sen stretchade jag en väldigt tight (i negativ bemärkelse dessvärre) rumpa och annat som också är både stelt och kort och drar mig i ryggen. Glad ska jag nu sova, redo för midsommar!

  • Skitbra jobbat!! Vad kul!!

    Maria finnved

    June 24, 2011

  • Helgen innan årets mara sprang jag ett par snabbdistanspass på 3 resp 4 km, dels för att vässa dels för att testa formen efter två veckors undermålig träning pga förkylning och annat i livet. 

    Det gick precis som du beskriver: trögt, tungt, segt, hemskt (farten var för övrigt ungefär som din, kanske ett femtontal sekunder snabbare per km). Självförtroendet var ganska knäckt. Jag har sprungit både långt och snabb-ish-t tidigare, men nu kändes distanser över 10 km som science fiction. Hur sjutton skulle jag klar en mara om jag knappt kan klara en tiondel av distansen?

    Hur gick det då? Finfint. Jag höll ett jämnt 7:30-tempo från start till mål, var på inget sätt förstörd väl på Stokholms stadion, och även om kroppen värkte mot slutet var konditionen aldrig något problem. 

    Kontentan av det hela är att du säkert kan springa milen sammanhängande – säkert också längre – även idag. Men skippa hastighetsprestationsångesten! Bestäm dig för ett långpass, låt kroppen hitta en bekväm, behaglig, meditativ fart och bara njut av löpningen. Titta inte på klockan, för det är bara onödigt. Visar sig farten efteråt vara typ 7:15/km – kanon, visar den sig vara 8/km – so what?Du har sprungit en längre distans och låtit kroppen vänja sig vid att vara i rörelse en längre tidsperiod – sånt är ovärderligt om man som du har siktet inställt mot halvmaran och maran på sikt. 

    Snabbdistanspass är lömska, de får oss att tro att vi är sämre löpare än vi faktiskt är. Mer långdistanslöpning åt folket :-)

    Också en tyngre löpare

    June 24, 2011

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment