Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for June 9th, 2011

Det här gör jag idag..

20110609-081621.jpg

Firar världens bästa syster på studenten!

“Som att springa fast man ligger ner”

Min blogg ville inte samarbeta igår, så idag får ni istället rapporten kring gårdagens Bikram Yoga på Perfection. Sara lurade igår med mig på Bikram Yoga. Jag hade aldrig testat Bikram förut och var en aning nervös innan, det enda jag visste var att dte skulle bli olidligt varmt och att jag skulel dricka mycket vatten, både före och under passet. Före hinkade jag som tusan och dte var nog tur, för när passet väl drog igång trodde jag ganska snabbt att jag skulel dö.

Positionerna i Bikram är inte särskilt “jobbiga” i sig, men det faktum att man gör dem i 40 grader (fast enligt övriga deltagare så var det nog varmare igår, för dte var hemskt varmt!) gör att svetten verkligen rinner om en. Jag vet att det låter överdrivet, men efter fem minuter så hade jag svettats så mycket att det rann pölar under mig på mattan/handduken, efter fem minuter!

Jag tycker att det gick rätt så bra för mig, i alla fall den första timmen då jag var med hela tiden och även om jag var väldigt störd av värmen, så gick det. Instruktören var barsk och skrek och man fick inte lämna rummet eller dricka vid fel tillfälle. Jag blev nästan lite rädd för henne. Snacka om skillnad mot andra pass. Jag saknade den där tillåtande känslan som finns i andra yogadicipliner, där det alltid finns alternativ om det är en position man inte klarar. När det kom till balansdelen tyckte jag att det var tillräckligt svårt att bara försöka balansera på ett ben utan att behöva “kicka” det andra benet uppåt/bakåt.

Sista delen av passet, som givetvis drog över 10 minuter och blev 100 minuter långt, var dock ren tortyr. Hjärtat pumpade som en stånghammare och jag kände mig väldigt svimfärdig. Jag är inte rädd för att ta ut mig, jag har tränat tills jag kräkts, gråtit och fått blodvite. Men jag har aldrig någonsin svimmat, jag känner mig ytterst sällan svimfärdig. Men igår var det nära. Jag fick flera gånger lägga mig i Savasana (när man ligger utslagen på rygg) och försöka att bra andas. Kroppen var inte glad! Trots att jag låg helt still på rygg hamrade pulsen i bröstet på mig som om jag var ute och sprang intervaller. De sista tio minutrarna var verkligen bara en plågsam väntan på slutet.

Efter passet såg det ut som om jag hade gått in i duschen med kläderna på och tagit med både mattan och handduken. jag var genomvåt. Det känns som om jag överdriver, men jag var de facto så blöt att jag fått simhud på fingrarna, handduken gick att vrida ur, mattan rann det om.

Så fort jag fick känna sval luft så försvann dödsångesten och det dröjde nog bara en kvart innan minnet av hur hemskt jobbigt det hade varit började blekna och jag tänkte “Det där måste jag göra om”. Kroppen kändes väldigt ren efteråt, som om en hel massa skit hade fått svettats ut. En angenäm känsla. Synd att man måste genomgå  sån plåga för att få uppleva den dock.

Sara och jag låtsas vara glada.

Men egentligen kändes det såhär!