Sådär, då var årets vårrus över för den här gången. Vi var ett decimerat lag som kom till start, bara tre av oss sex deltog i år. Det var den äldre generationen som droppade av. Men så kan det vara. Vi som var på plats Matilda, Felicia och jag sken dock som solar och var assnygga i våra lagtröjor.

Vi var lite sent på plats och kom tyvärr i en sen startgrupp. Herregud vad mycket folk det var och hälften som var framför oss gick, så det blev en hel del tröttsamt kryssande. Jag hade ju inte tänkt springa hela, utan skona foten. Men jag misstänkte att det skulle kunna bli svårt. Mycket riktigt. Jag och syrran höll ett väldigt lugnt men jämt tempo genom hela banan. Syrran har inte sprungit på flera veckor på grund av infektioner mm och vi var nöjda med att bara kunna hålla tempot hela vägen. Inser att det är det längsta sammanhängade jag sprungit på länge på grund av foten. Känner absolut inget i den nu i efterhand. Skönt!

La på en ordentlig spurt på slutet och kände att jag verkligen hade krafter kvar efteråt. Vi kom in på 37 min, vilket ger ungefär en extra minut per km mot mitt “vanlig” tempo på halvmilen. Jag hade kunnat ökat tempot betydligt under hela loppet, inte helt förvånande kanske eftersom vi höll ett lågt tempo, men ändå skönt att känna. Och då har jag ändå ett tufft träningspass från imorse i kroppen.

Hurra hurra vad vi är bra. Och picknicken satt som en smäck efteråt! Tack tjejer för en fin kväll och för er isats. Ni var bäst!