Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Panikångest.

Jag vet att jag läste ett blogginlägg för något år sedan, jag minns tyvärr inte var, där tjejen som bloggade skrev att hon hade haft panikångest dagen innan. Det var stor skam kring det som hänt och det märktes att något så “privat” inte var vad läsarna väntat sig att läsa på en “vanlig” blogg.

För åtta år sedan, när jag var 18 år fick jag min första panikångestattack. Jag hade dock ingen aning om att det var det det var. Eftersom smärtan som uppstod under attacken var så oerhört fysisk, så var jag säker på att det var något fysiskt fel på mig. Det tog tre år med många många attacker innan jag slutligen skulle förstå att attackerna var psykiska och gick till stor del att påverka med min inställning. Jagvar inte så maktlös som jag trodde.

För er som aldrig har haft en panikångestattack så kan jag bara beskriva hur det har varit för mig. Kroppen börjar med att kännas konstig och jag vet direkt vad som kommer hända. Paniken börjar rusa genom kroppen utav rädslan för attacken. Sen kommer smärtan, känslan av att inte kunna andas och att man kanske ska dö. Den riktiga paniken sätter igång, hjärtat slår som en stånghammare. Paniken i kroppen är minst sagt verklig och likaså rädslan. Den fysiska smärtan är också mer än verklig och rädslan för att dö blandas med önskan om att få slippa leva när det är så där jobbigt. Man blir så rädd. På ungefär 30 minuter brukar det ha darrat av och då är kropp och själ helt slut, som en trasa.

Jag har inte haft någon attack på fem år och för min del var problemet en sak jag lämnat bakom mig. Tänk att livet inte alltid är så enkelt.

Igårnatt fick jag nämligen återigen en panikångestattack och det var hemskt, fruktansvärt och jag är så jäkla jäkla rädd. Rädd för att det ska sätta igång igen. Rädslan kommer tillbaka som på en beställning. Jag har läst att människor som drabbas utav panikångest inte så sällan drabbas utav agorafobi, dvs, man undviker att vara bland folk på offentliga platser, ganska snabbt, efter bara 2-3 attacker. Jag förstår det! Rädslan är som ett gift som går ut i varje por och gör den attackfria tiden så ångestfylld, för man vet aldrig när nästa attack kommer. Så man är alltid rädd. Att få en attack bland folk man inte känner måste vara det värsta.

Jag är skiträdd. Men, jag vet också att idag har jag helt andra verktyg för att kunna hantera sådana här attacker. Jag vet bättre nu än då. Jag vet att jag inte kommer dö. Jag vet att jag kommer klara av det. Jag vet att jag genom att fokusera på min andning och inte jaga upp mig, kommer klara dte så mycket bättre. Jag är dock fortfarande rädd.

Det här är ganska utelämnande, men jag vet ju att ni är bra på att ta sånt. Jag skriver det här av en enda anledning. Jag vet att det är många som drabbas av panikångest och som skäms över det. Jag vill bara visa att det inte är något att skämmas över, det är skitjobbigt och jag hoppas att gårdagskvällen bara var en engångsföreteelse, ett spöke från förr. Men om inte, så ska jag försöka att inte låta rädslan för att det kanske händer igen styra mig. Men jag vägrar skämmas över det.

Jag känner mig rätt ynklig nu. En heldag på yasuragi hade kunnat vara en hit för att hitta lugn inom mig om inte ångesten över gårdagens panikångest förgylldes med någon form av magsjuka/matförgiftning på eftermiddagen och jag kräktes som en räv. Så, inte nog med att min panikångest varit och hälsat på, kräksjukan har också gjort det. Till råga på allt har jag märkliga röd/lila prickar runt ögonen. Jag ser inte klok ut!  Sa jag att jag har sån träningsvärk i armarna att jag inte kan sträcka ut dem rakt heller? (Fy fasen vad det är synd om mig!)

 

  • Åh blä, stackars fina Ella :( !

    soffan

    May 26, 2011

  • Det röd/lila-prickiga runt ögonen kan komma från ansträngningen när man kräks. Man stretar ju gärna emot, och ansiktet liksom “sprängs” lite när man väl släpper ut…det… ur munnen. Så det ska du nog inte behöva oroa dig för så mycket =)

    Låter hemskt jobbigt med panikattacker. Kan inte påstå att jag förstår hur det är, då jag själv inte upplevt sådant. På sin höjd ångest, och ovetskapen på vart det egentligen kommer ifrån (är sådan som samlar på mig flera småsaker så bägaren rinner över ibland). Men det låter jobbigt att känna så som bland annat du gör vid en attack. Och att det dessutom känns fysiskt också. Låter huvva! Och ännu mera huvva för kräksjuka! Det är nog det värsta jag vet. Speciellt om man råkade ätit ris i senaste måltiden…..

    Fantastiskt du är som orkar prata om detta med en helt främmande publik och dessutom göra det i egen högsta person. Det märks att du inte bara är en “göra:re” utan också en “tänkare”. Modig, mogen, och kärleksfull. Hoppas du känner dig bättre snart! (eller vad man som säger… :)

    Lajna

    May 26, 2011

  • Precis som Lajna skriver är det röd-lila runt ögonen bara små, små blodkärl runt ögonen som brustit när du kräkts, inget farligt alls och det försvinner av sig själv.
    Starkt inlägg om panikångest, jag har aldrig själv varit drabbad och då är det så klart svårt att förstå helt och hållet hur det kan kännas. Jag kan dock rekommendera dig att gå in på Rickard Engfors blogg och läsa, han har skrivit väldigt mycket om sin panikångest och det är mycket intressant. Kan säkert hjälpa någon i liknande situation att läsa tror jag.

    Sköt om dig Ella!

    Millis

    May 26, 2011

  • *krama om*
    Vet precis hur det känns och den känslan är inte roligt för nån. Dom fysiska känslorna tror jag är rätt lika, dom psykiska kan vara extremt olika. Efter en “attack” känner jag mig som en urvriden trasa. Vet iofs inte hur mycket den “lugnande” medicinen spelar in men det tar ett bra tag innan jag kommer upp till vattenytan igen för luft.
    Kärlek <3

    n00bis

    May 26, 2011

  • Jag tycker det är oerhört modigt att berätta det och jag blir ledsen att höra att det skulle kunna vara skam förknippat med panikångest. Människor är konstiga som eventuellt dömer så.
    Jag hoppas att du lyssnar in och tar hand om dig och din kropp, vila, släpp press och prata med någon professionell kanske kan hjälpa mot rädslan.
    Jag har själv mått dåligt i perioder, dock aldrig med sådana attacker. Det är för jäkligt att livet ska behöva förmörkas av rädsla och krav.
    Hoppas du mår riktigt bra snart. Kram från Kungsholmen

    Katten

    May 27, 2011

  • Blir sa ledsen av att läsa om alla trakiga saker du far erfarenhet av. Skickar mycket styrka till Äta Träna Kämpa!

    pilla

    May 27, 2011

  • Va modig du är som delar med dig! Jag fick en panikångestattack förra sommaren och fan va vidrigt det var. Jag fick knappt luft samtidigt som det kändes som jag skulle spy. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, tur att jag var ute på landet med min kille så att jag kunde sitta på huk och bara låta allt komma över mig!!

    Joline

    May 27, 2011

  • Ta hand om dig! Jag hoppas det bara var en engångsföreteelse denna gång!!!

    Ida

    May 27, 2011

  • Älskar dig Ellis

    Johanni

    May 27, 2011

  • Med tanke på vad du är med om så har du all rätt att tycka synd om dig själv. Det är alltid tråkigt att höra att någon inte mår bra och jag hoppas att du snart återfår balansen i tillvaron. Kram

    Ulrika

    May 27, 2011

  • Fina Ella! Varm kram till dig!

    Jenny

    May 27, 2011

  • Jag har aldrig varit med om något sådant, så jag kan bara tänka mig hur fruktansvärd upplevelsen måste vara. Det är strongt av dig att dela med dig, men jag tror precis som du att det är många som lider av det, men som inte vågar prata om det. Kanske du öppnat några dörrar nu? Om så bara en, så är det ofta värt det.

    Kram på dig!

    Jenny

    May 29, 2011

  • Jag har själv haft problem med panikångest i flera år. Då kanske mer intensivt än vad du verkar ha haft, men en eller flera attacker per dag. Vill bara berätta för dig att det inte (såklart) är någonting att skämmas för och att det går att få hjälp. Det finns ett par olika mediciner som man kan ta, jag tar själv en som heter Atarax, som man kan ta vid behov, dvs du behöver inte knapra tabletter varje dag. Tänkte bara tipsa, utifall att det är något du kanske vill prata med din läkare om så du slipper må dåligt. Kram på dig!

    Hanna

    May 31, 2011

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment