Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for May 26th, 2011

Panikångest.

Jag vet att jag läste ett blogginlägg för något år sedan, jag minns tyvärr inte var, där tjejen som bloggade skrev att hon hade haft panikångest dagen innan. Det var stor skam kring det som hänt och det märktes att något så “privat” inte var vad läsarna väntat sig att läsa på en “vanlig” blogg.

För åtta år sedan, när jag var 18 år fick jag min första panikångestattack. Jag hade dock ingen aning om att det var det det var. Eftersom smärtan som uppstod under attacken var så oerhört fysisk, så var jag säker på att det var något fysiskt fel på mig. Det tog tre år med många många attacker innan jag slutligen skulle förstå att attackerna var psykiska och gick till stor del att påverka med min inställning. Jagvar inte så maktlös som jag trodde.

För er som aldrig har haft en panikångestattack så kan jag bara beskriva hur det har varit för mig. Kroppen börjar med att kännas konstig och jag vet direkt vad som kommer hända. Paniken börjar rusa genom kroppen utav rädslan för attacken. Sen kommer smärtan, känslan av att inte kunna andas och att man kanske ska dö. Den riktiga paniken sätter igång, hjärtat slår som en stånghammare. Paniken i kroppen är minst sagt verklig och likaså rädslan. Den fysiska smärtan är också mer än verklig och rädslan för att dö blandas med önskan om att få slippa leva när det är så där jobbigt. Man blir så rädd. På ungefär 30 minuter brukar det ha darrat av och då är kropp och själ helt slut, som en trasa.

Jag har inte haft någon attack på fem år och för min del var problemet en sak jag lämnat bakom mig. Tänk att livet inte alltid är så enkelt.

Igårnatt fick jag nämligen återigen en panikångestattack och det var hemskt, fruktansvärt och jag är så jäkla jäkla rädd. Rädd för att det ska sätta igång igen. Rädslan kommer tillbaka som på en beställning. Jag har läst att människor som drabbas utav panikångest inte så sällan drabbas utav agorafobi, dvs, man undviker att vara bland folk på offentliga platser, ganska snabbt, efter bara 2-3 attacker. Jag förstår det! Rädslan är som ett gift som går ut i varje por och gör den attackfria tiden så ångestfylld, för man vet aldrig när nästa attack kommer. Så man är alltid rädd. Att få en attack bland folk man inte känner måste vara det värsta.

Jag är skiträdd. Men, jag vet också att idag har jag helt andra verktyg för att kunna hantera sådana här attacker. Jag vet bättre nu än då. Jag vet att jag inte kommer dö. Jag vet att jag kommer klara av det. Jag vet att jag genom att fokusera på min andning och inte jaga upp mig, kommer klara dte så mycket bättre. Jag är dock fortfarande rädd.

Det här är ganska utelämnande, men jag vet ju att ni är bra på att ta sånt. Jag skriver det här av en enda anledning. Jag vet att det är många som drabbas av panikångest och som skäms över det. Jag vill bara visa att det inte är något att skämmas över, det är skitjobbigt och jag hoppas att gårdagskvällen bara var en engångsföreteelse, ett spöke från förr. Men om inte, så ska jag försöka att inte låta rädslan för att det kanske händer igen styra mig. Men jag vägrar skämmas över det.

Jag känner mig rätt ynklig nu. En heldag på yasuragi hade kunnat vara en hit för att hitta lugn inom mig om inte ångesten över gårdagens panikångest förgylldes med någon form av magsjuka/matförgiftning på eftermiddagen och jag kräktes som en räv. Så, inte nog med att min panikångest varit och hälsat på, kräksjukan har också gjort det. Till råga på allt har jag märkliga röd/lila prickar runt ögonen. Jag ser inte klok ut!  Sa jag att jag har sån träningsvärk i armarna att jag inte kan sträcka ut dem rakt heller? (Fy fasen vad det är synd om mig!)

 

Det här med att blogga.

Jag är ledsen om det kommer ett inlägg som inte är direkt relaterat till min bloggs tema i vanliga fall. Men jag har några tankar jag ändå vill delge er.

När jag började blogga för läänge sen (2005 tror jag det var) så skrev jag en vardagsblogg som handlade om allt möjligt i livet. Jag var väldigt intresserad utav bloggvärlden och satte mig in i både hur de stora bloggarna gjorde för att få fler läsare och hur de små bloggarna antingen var helt omedvetna om detta eller kopierade strategierna för att utöka sin läseskara. Jag läste hundratals bloggar (på riktigt!) och skrev en del reflektioner i den bloggen om bloggosfären. Jag jobbade upp den lilla bloggen till ett fint läsarantal på 300 läsare om dagen, vilket kändes väldigt mycket då tyckte jag. Att det var 300 personer som läste om mitt liv, mina åsikter och delade mina tankar varje dag. Min blogg var inte nischad och inte särskilt intressant för utomstående, kan jag tycka såhär i efterhand, men hade ändå trogna anhängare. Det händer att jag fortfarande går in och skriver ett litet inlägg och då brukar någon stammis vara där och kommentera. Nu ligger ju mitt fokus istället på den här bloggen som idag lockar ungefär 1000 unika besökare om dagen och som har ett mycket tydligare syfte. Den är jag jättestolt över.

Något jag lärde mig tidigt när jag startade min första blogg är vikten utav en god bloggsed. Därav detta inlägg. Googla gärna på “bloggsed” så kommer ni säkert få upp lite matnyttigt. För mig handlar god bloggsed, nu, precis som jag skrev för fyra år sedan när populära bloggar blev kopierade rakt av och det var en del rabalder kring det, kring hur man agerar som bloggare gentemot andra bloggare. Jag skrev såhär då:

Jag stör mig på den här dåliga attityden som naturligtvis finns i hela samhället men också i en, vad som tidigare har känts, som en familjär bloggvärld. (Ja, jag vet att jag är naiv.) Tråkigt.

Men sen för det mig osökt in på det här med god bloggsed.
För mig är det en självklarhet att länka till den bloggen där man lånat en lista, hittat en musikvideo hos eller läst något annat intressant. Det är självklart att länka till en bloggare man har träffat på ett event eller som man nämner i ett inlägg, framförallt nämner/länkar man inte bara till en om man träffat flera stycken.
Men många gör det inte.
Jävligt tråkigt tycker jag.
Vidarelänkning ökar ju nätverkskänslan i bloggvärlden och skapar bryggor över till andra bloggar. Det är ett sätt att låta sina läsare ta del utav andra bra bloggar.
Så, min uppmaning blir:
Var goda bloggare,
Länka länka länka.
Och kör en highfive om det är något extrabra.

Deal?

Och jag håller med än idag även om jag har vissa saker att lägga till. UnderbaraClara pratar ofta om länkkärlek, då hon helt enkelt länkar till andra bloggar som hon tycker är bra. Apan är väldigt duktig på att lyfta fram andra bloggar i sin blogg. Sara länkar gärna till nya bloggar som hon upptäcker. Osv. En del av de bloggare jag har lärt känna/träffat/läser regelbundet gör likadant. Men, långt ifrån alla. Jag upplever det som att det finns en rädsla, framförallt hos större bloggare, för att länka vidare, som om man skulle förlora sina läsare till en “konkurrent”. För mig är det tänket så knasigt. Vi bloggare är inte konkurrenter, vi vill ju åt samma håll! För oss träningsbloggare innebär det att inspirera och dela med sig till er läsare samt själva bli inspirerade. Om jag hittar en grym blogg, så innebär ju inte det att jag slutar läsa en annan blogg som jag tycker är bra bara därför.

Jag upplever just träningsbloggare som ganska “okunniga” inom sociala media. Vi är mer intresserade utav träningen, än av själva bloggandet, fair enough! Men man skulle behöva få gå en liten bloggskola, så man lär sig de oskrivna reglerna. Alla som länkar till mina inlägg får exempelvis en automatisk pingback från det inlägget som gör att mina andra läsare ser att någon skrivit om det jag skrivit och på så vis ökar läsarantalet även hos den bloggen som länkar till mig. (Hängde ni med?) Det är en total win-win situation. Om man hittar något på en annan blogg som man gillar och som man för vidare i sin egen blogg är det kanon, men länka!

När vi pratar om bloggsed måste jag också lite snabbt ta upp det här med gömd reklam som jag tycker är så jäkla dumt. Får man något gratis som bloggare, så SKA man skriva att man fått grejerna. Ändå ser jag hela tiden exempel på hur bloggare skriver om saker som om de har köpt dem, när jag själv fått precis samma gratisgrejer, men kanske tackat nej/skrivit om det/valt att inte skriva om det.

Slutligen, god bloggsed är egentligen inte så mycket krångligare än att man ska vara ärlig om var man får sitt material/grejer ifrån, man ska vara generös med sin länkning, det gynnar i slutänden alltid en själv och man ska inse att bloggen är ett verktyg som vi måste hålla oss en aning professionella till. Bloggbråk och tjafs är för himla pinsamt.

(Jag ska bli bättre på att svara på kommentarer, det hör nämligen också till god bloggsed.)

 

Yasuragi.

Jag hade en rätt jobbig natt, men mer om det senare. Idag ska jag och min familj ut till Yasuragi, det japanska spaet på Hasseludden. Mitt mål för den här dagen är att bara vara och njuta och ta det absolut lugnt. inte tänka en stressande tanke. Inte oroa mig över något. Utan bara vara.

Jag har varit där förr och jag vet att det är en plats som inbjuder till stillhet och närvaro. Jag behöver det desperat idag, tajmingen hade inte kunnat vara bättre.

Hittade förövrigt den här fina bilden på vårt lag som svenska spel tog igår.

http://varruset.svenskaspel.se/wp-content/uploads/2011/05/vr_stockholm_20110525_33404.jpg

Vårruset.

Sådär, då var årets vårrus över för den här gången. Vi var ett decimerat lag som kom till start, bara tre av oss sex deltog i år. Det var den äldre generationen som droppade av. Men så kan det vara. Vi som var på plats Matilda, Felicia och jag sken dock som solar och var assnygga i våra lagtröjor.

http://a5.sphotos.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-snc6/246733_10150619226735082_729180081_18837481_2989259_n.jpg

Vi var lite sent på plats och kom tyvärr i en sen startgrupp. Herregud vad mycket folk det var och hälften som var framför oss gick, så det blev en hel del tröttsamt kryssande. Jag hade ju inte tänkt springa hela, utan skona foten. Men jag misstänkte att det skulle kunna bli svårt. Mycket riktigt. Jag och syrran höll ett väldigt lugnt men jämt tempo genom hela banan. Syrran har inte sprungit på flera veckor på grund av infektioner mm och vi var nöjda med att bara kunna hålla tempot hela vägen. Inser att det är det längsta sammanhängade jag sprungit på länge på grund av foten. Känner absolut inget i den nu i efterhand. Skönt!

La på en ordentlig spurt på slutet och kände att jag verkligen hade krafter kvar efteråt. Vi kom in på 37 min, vilket ger ungefär en extra minut per km mot mitt “vanlig” tempo på halvmilen. Jag hade kunnat ökat tempot betydligt under hela loppet, inte helt förvånande kanske eftersom vi höll ett lågt tempo, men ändå skönt att känna. Och då har jag ändå ett tufft träningspass från imorse i kroppen.

Hurra hurra vad vi är bra. Och picknicken satt som en smäck efteråt! Tack tjejer för en fin kväll och för er isats. Ni var bäst!