Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for May, 2011

Ojojoj.

20110531-065955.jpg

Det där var bland det jobbigaste jag gjort på länge (löpningen) samt det skönaste jag gjort på länge (yinyogan).

Mer om det senare, nu måste jag få middag!

Nu är det dags.

Ut och springa och sen förhoppningsvis yoga. Hurra!

För övrigt håller jag på och roddar ihop ett roligt litet event hemma på landet. Ett trevligt litet triathlon! Det kommer vara högst inofficiellt, men om det är någon utav er som vill vara med så går det givetvis för sig!

Den här vill nog flytta hem till mig:

Hos Junitjejen hittade jag den här snygg/smarta cykelväskan. Alltså, den vill jag bara ha!

Fler snygga cykelväskor hittar ni här.

Frukost och energi.

Jag tror att det var ett väldigt gott beslut att släppa tyglarna igår och göra ingenting. För imorse vaknade jag, efter att ha sovit som en stock i knappt tio timmar (!!) och kände mig pigg och glad. Skönt! Idag ska jag träna! Hur mår ni idag?

Göra vad jag vill.

Fy fasen vilken trött dag. Jag har verkligen ingen lust att göra någonting av allt jag borde göra. En klok vän sa till mig när jag ojade mig över att jag inte visste vad jag skulle göra, “Gör vad du vill!”.

Göra vad jag vill? Om jag inte vet vad jag vill då? Om jag vet bättre vad jag borde och måste än vad jag verkligen, innerst inne vill göra? Jag vet inte riktigt hur det fungerar om man släpper tyglarna och låter viljan styra. Kanske är det just det jag borde träna på. Mer glädje och mindre måste.

Idag tänker jag därför träna på det och inte göra något som jag “måste” bara för att jag “borde”.
Vi får väl se vart det leder mig. Som det känns nu så kanske hela vägen till sängen..

 

Blueberry

20110530-013241.jpg

Återigen en väldigt god lunch på Blueberry med gott sällskap. Bra start på veckan även om cyklingen till skolan imorse kändes omänskligt jobbig.

Utvärdering av vecka 21.

Vilken vecka!

Dubbla träningspass och panikångest på onsdagen. Kräkningar och yasuragi på torsdagen. Superfin löpning på lördagen. Ganska blandat innehåll med andra ord. Idag besegrade latmasken mig. Eller kanske besegrade “lugnet” över “bordet”. Istället för att köra styrkeprogrammet för andra gången den här veckan och istället för att köra en timmes valfri kondition, så har jag fått en aromamassage. Det tog mig mer än halva behandlingen innan jag sjönk ner i bänken och började slappna av i både kropp och själ, ordentligt. Hjärtat vill så gärna hålla uppe tempot.

Jag får nog säg att veckan varit riktigt bra med tanke på allt som hänt. Till nästa vecka önskar jag att jag får in alla pass som ingår i mitt träningsschema men att jag också får in lugn på samma gång.

Maten har gått sådär. Det beror enbart på att jag inte varit så planerad. Jag behöver vara förberedd annars hinner jag inte med. Mer planering, både för träning, vila och mat blir således målet för veckan som kommer.

 

Mindfulness appen.

Jag måste verkligen tipsa er om Mindfulness appen som jag laddade hem för någon vecka sedan. Jag behöver få fler stunder i min vardag där jag hittar lugnet men jag har svårt att få till det på egen hand. Jag har hört flera prata om den här appen och sagt att den var bra och den är verkligen det. Man kan välja mellan guidade meditationer, eller tysta meditationer med klockor i olika längd. Jag är mest förtjust i de guidade meditationerna där jag får en tydlig instruktion om vad jag ska göra, hur jag ska fokusera och påminner mig. En liten detalj som jag bär med mig efter en meditation, som man faktiskt kan göra när som helst, 3 minuter har man alltid till över, är att se på hela kroppen som en stor lunga. Väldigt bra tanke!

Löpningen går som en dans!

20110528-064903.jpg

Åh. Idag var löpningen sådär härlig som den kan vara. Den var också sådär jobbig som den kan vara.. Jag tänkte mycket på maratonlöparna som kämpade i Stockholm, samtidigt som jag kämpade här ute på landet. Det kändes fint.

Planen var 6 min löpning+ 2 min gång x 5 ggr. Sammanlagt 40 minuter varav 30 minuter av dem var löpning alltså. Jag sprang en gammal runda här ute på landet som är 5 km, lite småbackig och inte särskilt snabb. Jag vet att jag har sprungit den på 36 minuter tidigare när jag inte har “maxat” men ändå sprungit på. Idag gick det snabbare, trots att jag gick och jag fick förlänga rundan en bit för att låta passet bli hela 40 minuter och passet blev 5,4 km långt. Kul!

Solen sken, hunden var glad. Det var jobbigt, även om första 6 minutaren kändes jättelätt. Spänstigt och glatt steg. Så roligt att springa utan att känna någon som helst smärta.

Dagen har fortsatt med 90:års kalas. Tre i min sambos släkt fyller 90 i år, jag har givetvis hittat en karl med bra gener. Mycket bra. Nu till fest!

20110528-065131.jpg

Löpning for life

20110528-010814.jpg

Håller tummarna så hårt det går!

I Stockholm är det idag dags för Stockholm Marathon och jag håller mina tummar lite extra för Micke, Kenth, Helena, Sofie, Viktor och Anna!

Stort lycka till, till alla som ska springa!

Själv sticker jag ut, här på landet och springer en betydligt kortare vända.

Aj aj aj!

20110527-113519.jpg

Jag har precis kommit ut från Mårtens mottagning. Han är verkligen alldeles för bra på att hitta exakt vart smärtan sitter för att sedan penetrera den med en nål. Idag var problemområdet han tidigare behandlat helt smärtfritt.

Istället hittade han ett annat ställe, precis bredvid som varit “gömt” av den tidigare smärtan. Smärtan när han satte ner nålarna där var obeskrivbar. Tårarna rann, jag hulkade och led verkligen. Herregud vilken plåga. Eftersom jag blivit så pass mycket bättre av behandlingarna så var det dock bara att genomlida. Jag hoppas jag slipper göra om det. Har dock fortsatt grönt ljus för löpning, Mårten var mycket nöjd över min förbättring.

Tack gode Gud att det är över för den här gången.

Vägning, vecka 21

Vikt: 115,3 kg -0 kg (sammanlagt – 17,7 kg)

BMI: 35,6 (ursprungligen 41)

Mage vid naveln: 102 cm -2 cm
Midjemått: 95 cm -1 cm
Höft: 112 cm -0 cm
Höger lår: 71  cm -1,5
Vänster lår: 70 cm -0 cm
Höger arm: 37 cm -0 cm
Vänster arm: 38 cm -0 cm
Under byst: 96 cm -0 cm
Hals: 38 cm -0 cm

Jag hann inte fota. Är på språng. Mår bra idag, men tänker vänta tills imorgon med att träna. Är inte så bekymrad över att vikten stått still, det kommer. Har dock sån träningsvärk i armarna att det var svårt att mäta hela kroppen.

Nu blir det en till behandling utav foten/benhinnorna även om jag knappt har något ont alls längre. Hurra!

Panikångest.

Jag vet att jag läste ett blogginlägg för något år sedan, jag minns tyvärr inte var, där tjejen som bloggade skrev att hon hade haft panikångest dagen innan. Det var stor skam kring det som hänt och det märktes att något så “privat” inte var vad läsarna väntat sig att läsa på en “vanlig” blogg.

För åtta år sedan, när jag var 18 år fick jag min första panikångestattack. Jag hade dock ingen aning om att det var det det var. Eftersom smärtan som uppstod under attacken var så oerhört fysisk, så var jag säker på att det var något fysiskt fel på mig. Det tog tre år med många många attacker innan jag slutligen skulle förstå att attackerna var psykiska och gick till stor del att påverka med min inställning. Jagvar inte så maktlös som jag trodde.

För er som aldrig har haft en panikångestattack så kan jag bara beskriva hur det har varit för mig. Kroppen börjar med att kännas konstig och jag vet direkt vad som kommer hända. Paniken börjar rusa genom kroppen utav rädslan för attacken. Sen kommer smärtan, känslan av att inte kunna andas och att man kanske ska dö. Den riktiga paniken sätter igång, hjärtat slår som en stånghammare. Paniken i kroppen är minst sagt verklig och likaså rädslan. Den fysiska smärtan är också mer än verklig och rädslan för att dö blandas med önskan om att få slippa leva när det är så där jobbigt. Man blir så rädd. På ungefär 30 minuter brukar det ha darrat av och då är kropp och själ helt slut, som en trasa.

Jag har inte haft någon attack på fem år och för min del var problemet en sak jag lämnat bakom mig. Tänk att livet inte alltid är så enkelt.

Igårnatt fick jag nämligen återigen en panikångestattack och det var hemskt, fruktansvärt och jag är så jäkla jäkla rädd. Rädd för att det ska sätta igång igen. Rädslan kommer tillbaka som på en beställning. Jag har läst att människor som drabbas utav panikångest inte så sällan drabbas utav agorafobi, dvs, man undviker att vara bland folk på offentliga platser, ganska snabbt, efter bara 2-3 attacker. Jag förstår det! Rädslan är som ett gift som går ut i varje por och gör den attackfria tiden så ångestfylld, för man vet aldrig när nästa attack kommer. Så man är alltid rädd. Att få en attack bland folk man inte känner måste vara det värsta.

Jag är skiträdd. Men, jag vet också att idag har jag helt andra verktyg för att kunna hantera sådana här attacker. Jag vet bättre nu än då. Jag vet att jag inte kommer dö. Jag vet att jag kommer klara av det. Jag vet att jag genom att fokusera på min andning och inte jaga upp mig, kommer klara dte så mycket bättre. Jag är dock fortfarande rädd.

Det här är ganska utelämnande, men jag vet ju att ni är bra på att ta sånt. Jag skriver det här av en enda anledning. Jag vet att det är många som drabbas av panikångest och som skäms över det. Jag vill bara visa att det inte är något att skämmas över, det är skitjobbigt och jag hoppas att gårdagskvällen bara var en engångsföreteelse, ett spöke från förr. Men om inte, så ska jag försöka att inte låta rädslan för att det kanske händer igen styra mig. Men jag vägrar skämmas över det.

Jag känner mig rätt ynklig nu. En heldag på yasuragi hade kunnat vara en hit för att hitta lugn inom mig om inte ångesten över gårdagens panikångest förgylldes med någon form av magsjuka/matförgiftning på eftermiddagen och jag kräktes som en räv. Så, inte nog med att min panikångest varit och hälsat på, kräksjukan har också gjort det. Till råga på allt har jag märkliga röd/lila prickar runt ögonen. Jag ser inte klok ut!  Sa jag att jag har sån träningsvärk i armarna att jag inte kan sträcka ut dem rakt heller? (Fy fasen vad det är synd om mig!)

 

Det här med att blogga.

Jag är ledsen om det kommer ett inlägg som inte är direkt relaterat till min bloggs tema i vanliga fall. Men jag har några tankar jag ändå vill delge er.

När jag började blogga för läänge sen (2005 tror jag det var) så skrev jag en vardagsblogg som handlade om allt möjligt i livet. Jag var väldigt intresserad utav bloggvärlden och satte mig in i både hur de stora bloggarna gjorde för att få fler läsare och hur de små bloggarna antingen var helt omedvetna om detta eller kopierade strategierna för att utöka sin läseskara. Jag läste hundratals bloggar (på riktigt!) och skrev en del reflektioner i den bloggen om bloggosfären. Jag jobbade upp den lilla bloggen till ett fint läsarantal på 300 läsare om dagen, vilket kändes väldigt mycket då tyckte jag. Att det var 300 personer som läste om mitt liv, mina åsikter och delade mina tankar varje dag. Min blogg var inte nischad och inte särskilt intressant för utomstående, kan jag tycka såhär i efterhand, men hade ändå trogna anhängare. Det händer att jag fortfarande går in och skriver ett litet inlägg och då brukar någon stammis vara där och kommentera. Nu ligger ju mitt fokus istället på den här bloggen som idag lockar ungefär 1000 unika besökare om dagen och som har ett mycket tydligare syfte. Den är jag jättestolt över.

Något jag lärde mig tidigt när jag startade min första blogg är vikten utav en god bloggsed. Därav detta inlägg. Googla gärna på “bloggsed” så kommer ni säkert få upp lite matnyttigt. För mig handlar god bloggsed, nu, precis som jag skrev för fyra år sedan när populära bloggar blev kopierade rakt av och det var en del rabalder kring det, kring hur man agerar som bloggare gentemot andra bloggare. Jag skrev såhär då:

Jag stör mig på den här dåliga attityden som naturligtvis finns i hela samhället men också i en, vad som tidigare har känts, som en familjär bloggvärld. (Ja, jag vet att jag är naiv.) Tråkigt.

Men sen för det mig osökt in på det här med god bloggsed.
För mig är det en självklarhet att länka till den bloggen där man lånat en lista, hittat en musikvideo hos eller läst något annat intressant. Det är självklart att länka till en bloggare man har träffat på ett event eller som man nämner i ett inlägg, framförallt nämner/länkar man inte bara till en om man träffat flera stycken.
Men många gör det inte.
Jävligt tråkigt tycker jag.
Vidarelänkning ökar ju nätverkskänslan i bloggvärlden och skapar bryggor över till andra bloggar. Det är ett sätt att låta sina läsare ta del utav andra bra bloggar.
Så, min uppmaning blir:
Var goda bloggare,
Länka länka länka.
Och kör en highfive om det är något extrabra.

Deal?

Och jag håller med än idag även om jag har vissa saker att lägga till. UnderbaraClara pratar ofta om länkkärlek, då hon helt enkelt länkar till andra bloggar som hon tycker är bra. Apan är väldigt duktig på att lyfta fram andra bloggar i sin blogg. Sara länkar gärna till nya bloggar som hon upptäcker. Osv. En del av de bloggare jag har lärt känna/träffat/läser regelbundet gör likadant. Men, långt ifrån alla. Jag upplever det som att det finns en rädsla, framförallt hos större bloggare, för att länka vidare, som om man skulle förlora sina läsare till en “konkurrent”. För mig är det tänket så knasigt. Vi bloggare är inte konkurrenter, vi vill ju åt samma håll! För oss träningsbloggare innebär det att inspirera och dela med sig till er läsare samt själva bli inspirerade. Om jag hittar en grym blogg, så innebär ju inte det att jag slutar läsa en annan blogg som jag tycker är bra bara därför.

Jag upplever just träningsbloggare som ganska “okunniga” inom sociala media. Vi är mer intresserade utav träningen, än av själva bloggandet, fair enough! Men man skulle behöva få gå en liten bloggskola, så man lär sig de oskrivna reglerna. Alla som länkar till mina inlägg får exempelvis en automatisk pingback från det inlägget som gör att mina andra läsare ser att någon skrivit om det jag skrivit och på så vis ökar läsarantalet även hos den bloggen som länkar till mig. (Hängde ni med?) Det är en total win-win situation. Om man hittar något på en annan blogg som man gillar och som man för vidare i sin egen blogg är det kanon, men länka!

När vi pratar om bloggsed måste jag också lite snabbt ta upp det här med gömd reklam som jag tycker är så jäkla dumt. Får man något gratis som bloggare, så SKA man skriva att man fått grejerna. Ändå ser jag hela tiden exempel på hur bloggare skriver om saker som om de har köpt dem, när jag själv fått precis samma gratisgrejer, men kanske tackat nej/skrivit om det/valt att inte skriva om det.

Slutligen, god bloggsed är egentligen inte så mycket krångligare än att man ska vara ärlig om var man får sitt material/grejer ifrån, man ska vara generös med sin länkning, det gynnar i slutänden alltid en själv och man ska inse att bloggen är ett verktyg som vi måste hålla oss en aning professionella till. Bloggbråk och tjafs är för himla pinsamt.

(Jag ska bli bättre på att svara på kommentarer, det hör nämligen också till god bloggsed.)

 

Yasuragi.

Jag hade en rätt jobbig natt, men mer om det senare. Idag ska jag och min familj ut till Yasuragi, det japanska spaet på Hasseludden. Mitt mål för den här dagen är att bara vara och njuta och ta det absolut lugnt. inte tänka en stressande tanke. Inte oroa mig över något. Utan bara vara.

Jag har varit där förr och jag vet att det är en plats som inbjuder till stillhet och närvaro. Jag behöver det desperat idag, tajmingen hade inte kunnat vara bättre.

Hittade förövrigt den här fina bilden på vårt lag som svenska spel tog igår.

http://varruset.svenskaspel.se/wp-content/uploads/2011/05/vr_stockholm_20110525_33404.jpg

Vårruset.

Sådär, då var årets vårrus över för den här gången. Vi var ett decimerat lag som kom till start, bara tre av oss sex deltog i år. Det var den äldre generationen som droppade av. Men så kan det vara. Vi som var på plats Matilda, Felicia och jag sken dock som solar och var assnygga i våra lagtröjor.

http://a5.sphotos.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-snc6/246733_10150619226735082_729180081_18837481_2989259_n.jpg

Vi var lite sent på plats och kom tyvärr i en sen startgrupp. Herregud vad mycket folk det var och hälften som var framför oss gick, så det blev en hel del tröttsamt kryssande. Jag hade ju inte tänkt springa hela, utan skona foten. Men jag misstänkte att det skulle kunna bli svårt. Mycket riktigt. Jag och syrran höll ett väldigt lugnt men jämt tempo genom hela banan. Syrran har inte sprungit på flera veckor på grund av infektioner mm och vi var nöjda med att bara kunna hålla tempot hela vägen. Inser att det är det längsta sammanhängade jag sprungit på länge på grund av foten. Känner absolut inget i den nu i efterhand. Skönt!

La på en ordentlig spurt på slutet och kände att jag verkligen hade krafter kvar efteråt. Vi kom in på 37 min, vilket ger ungefär en extra minut per km mot mitt “vanlig” tempo på halvmilen. Jag hade kunnat ökat tempot betydligt under hela loppet, inte helt förvånande kanske eftersom vi höll ett lågt tempo, men ändå skönt att känna. Och då har jag ändå ett tufft träningspass från imorse i kroppen.

Hurra hurra vad vi är bra. Och picknicken satt som en smäck efteråt! Tack tjejer för en fin kväll och för er isats. Ni var bäst!

 

 

Vårruset.

Om två timmar drar Vårruset igång dag två här i Stockholm och jag och mitt ÄtaTränaKämpa-lag kommer köra hårt. Eller, vi kommer i alla fall ha roligt!

Jag är klädd i svart och bör kännas igen på texten på min tröja bland annat, så ser ni mig, var inte blyga. Inget gör mig gladare än när någon bloggläsare kommer fram och säger hej. Eftersom regnet envisas att vara med och rusa så finns möjligheten att tröjan inte kommer synas så bra under en löparjacka, då hoppas jag att ni känner igen mig ändå!

Min plan är att se loppet som ett träningspass och springa 6 min- gå två. Om inte jävulen far i mig och jag får för mig att springa allt. Det är foten jag är mest orolig för.

Just do it.

Min tröjas budskap passade bra med min inställning idag. Jag vet innan ett pass med Magnus att det kommer bli jobbigt. Jag vet att det någonstans i mig kommer finnas en del som säger “jag vill sluta! jag orkar inte!”. Men jag vet också att det bara är att bita tag och bara göra det. Bara utföra precis det som jag blir tillsagd att göra. Bara koppla på pannan utav renaste stål och fullfölja. Men ibland är det bra jobbigt.

Dagens pass utspelades i Humlegården, mitt i city på en lekplats. Magnus sa att just lekplatser är perfekta för träning. Jag håller med honom. Så många tortyrredskap på en och samma plats! Skämt åsido, utomhus finns dte verkligen mängde med ställen som går att göra till egna hemmagym. Så även lekplatser.

Saker vi gjorde idag som var jobbiga:
Gå upp och ner på en parkbänk 20 ggrx3 med armhävningar mot bänk mellan. Ingen vila.
“liggande rodd” i en sån där liten barnställning (väldigt svårt att förklara. Då man hänger under ett räcke och häver upp kroppen. 10ggr x3 med 10 knäböj mellan utan vila mellan.
Hänga i en ställning och dra upp knäna mot magen. Mycket jobbigt! 8 ggr x3
Sprint uppför backe 2×5 ggr med vila efter fem gånger.
Springa på alla fyra uppför en backe med baksida axel/skulderblad i  TRXen mellan. Ingen vila. 3 ggr

Saker vi gjorde idag som inte var jobbiga:
Kan inte komma på något..

Av någon anledning kändes det MYCKET jobbigare att cykla hem än att cykla dit. Så fort jag kom hem stretchade jag länge och väl i trapphuset (bästa tsället att stretcha på) och åt en halv burk kesella med bär som mellanmål. Kroppen är ganska sugen på lunch nu.

Tagga till!

Nu är det dags att ta sig till Humlegården för dagens PT-pass.

Jag slår vad om att det kommer bli väldigt jobbigt!