Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for February 2nd, 2011

100% Egoboost.

Jävlar vad jag är: SNYGG, BRA, COOL och SMART!

Dessutom längtar jag till morgondagens löppass.

Be EGO!

När du behöver lite extra träningsinspiration..

Tänkte tipsa om några träningspass/träningsmaskiner som verkar väldigt spännande. För de dagar på inspirationen är borta kanske..? Ge mig gärna en rapport på hur det gick..

Så jävla sockerbakis.

I lördags var det den perfekta godisdagen hade jag tänkt. Jag och syrran har ju en godisdag i månaden inskriven i vår deal. Det blev både dubbelfikande och godispåse och just då var väl livet på topp, även om allt godis var så mycket sockrigare än jag mindes och inget var exakt lika gott som i min hjärna. Konstigt..

[sugar-ad.jpg]

Alldeles rusig av socker gick jag och lade mig, utan att ha någon som helst aning om vad som väntade mig dagen efter, dagen som numera är allmänt kallad; Söndagen från helvetet. Jag vaknade bra mycket senare än jag brukar, ens om det är helg och väckarklockor är bannade. Jag kände ganska direkt att något var fel iom att jag vaknade med hjärtklappning = inte ett gott tecken. Kropp och själ var helt ur fas. Någon energi hade jag inte alls, jag kände mig som i ett vakuum. Som ett ingeting. Inget var roligt. Inget var bra. Dessutom hade jag gått upp minst 20 kg under natten..

Det är inte en särskilt kul känsla. Ångesten hamrade lätt och fint i mitt bröst hela tiden, hjärtat fortsatte sin rakethastighet. Dagen gick, jag fick inte särskilt mycket gjort och tillslut landade jag på en madrass på golvet i renoveringsröran i nya lägenheten och orkade inte resa på mig. Jag låg där som en död, fast vaken, i säkert två timmar och stirrade in i väggen och ångesten var i högtsa grad påtaglig. Jag mådde piss och minsta lilla sak blev ett hopplöst stort och oöverkomligt problem. Tårarna rann och livet var inte mycket värt.

Det otäcka i det hela var att allt jag ville ha/behövde för att må bra igen och som var det enda mitt huvud tjatade om, var godis/choklad/socker i alla dess former. Förstår ni hur sjukt det är?! Jag kände mig som en alkis på dekis som bara vill ha ett glas till för att liksom komma på fötter. Ett glas till för att må bra, SEN kan man avstå helt och hållet. I min kropp hade ett monster vaknat som gjorde sitt bästa för att förmå mig att ge efter. Jag visste att om jag bara fick exempelvis en chokladbit i min hand så skulle jag bli lugn och må bra igen, på en gång.

Jag har inte sockerförbud, jag kör ingen detox eller någon kolhydratsstrejk, ändå reagerade min kropp/mitt psyke så oerhört starkt efter en dags lite överdrivet socker/godis intag. Jag är väldigt glad att jag stod emot då. Men just då och där så var det min enda livlina. Inget annat skulle hjälpa.

Jag tänker komma ihåg den känslan, för där och då var den ypperligt verklig och känslan tillräckligt ångestframkallande för att jag helst slipper den ett bra tag framöver.


(P.S. Eller så äte rman bara mer socker helt enkelt? Ska ju tydligen vara perfekt för att lära sig “underäta”…)