Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for December, 2010

Bästa snabba mellanmålet:

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Ostkaka is the shit!

Jag bara älskar miniförpackningarna på 115 gram, perfekta för mellanmål!

Träningspasset med separationsångest och tankar kring framtiden.

När jag kom till gymmet idag, så upplyste min PT, Peter, mig om att det skulle vara sista gången vi kör tillsammans. VA!?

Han ska sluta, vilket han har pratat om en längre tid, men idag blev det helt plötsligt så verkligt. Sista passet tillsammans? Kanske inte för alltid, men sista passet när han jobbar som PT på SATS.

Jag har tränat med honom i snart tre och ett halvt år. I vissa perioder mer och i andra perioder mindre. Men jag älskar den där mannen för allt vad han har gjort med mig. Ibland har han skrikit, ofta har vi skrattat och vissa gånger har jag fått komma undan med konstiga ursäkter, fast för det mesta har han haft stenhård koll på när jag försökt slingra mig. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord och jag känner mig helt och hållet bekväm i hans sällskap. Jag har svettats, gråtit, varit förbannad, nästan kräkts, blodet har runnit men framförallt haft väldigt roligt under alla dessa olika pass som vi har kört tillsammans. Han har fått mig att göra saker jag inte trodde att jag kunde. Hans favoritövningar är mina hatövningar. Utfall, burpees, plankan, “hästen”, bara för att nämna några exempel.

Såhär skrev jag förra året och det säger väldigt mycket om hur de här åren har sett ut.

Han vet precis när han ska låta mig ångra alla kaxiga kommentarer och fullkomligt köra slut på mig. Vill han, kan han få mig totalt utpumpad efter en kvart och då ler han glatt och säger ”Bara 45 minuter kvar!”

Men han vet också när han bara ska sätta ihop ett roligt pass och inte pusha mig lika hårt. När det är viktigast att jag har roligt och känner mig stark.

Så, dagens pass var lite sorgligt. Sorgligare än jag hade trott. Även om vi med största sannolikhet kommer träna ihop igen, så kom viss separationsångest över mig. Iom att jag flyttar i januari/februari är det också snart dags att säga tack och hej till SATS Sundbyberg, som jag säkert kommer träffa på igen, men det har varit mitt hemmagym i tre och ett halvt år. Jag kommer gå från att ha varit stammis på mitt välkända gym, till att vara ny, på ett nytt gym.

Passet i sig var bra, även om jag inte kände mig riktigt igång och inte heller särskilt taggad. Jag kände mig lite lat faktiskt. Vi körde styrka och det mest märkvärdiga idag var väl att Peter hade fått för sig att jag skulle hoppa jämfota upp på en hög låda. Jag var oerhört skeptisk. Man kan ju skada sig! (Läs: det där klarar aaaldrig jag!) Trots min tvekan genomförde jag och det gick riktigt bra. Ibland måste man våga lite lite mer än vad som känns bekvämt. Efteråt kände jag mig väldigt duktig.

Dagens tanke, som förföljde mig, är att jag måste prioritera en röd tråd i min träning nästa år. Det märks att jag har tränat väldigt ofokuserat och utan ett klart och tydligt mål det senaste halvåret. Jag blir nämligen inte så mycket bättre. Idag under vissa övningar var det snarare pinsamt när jag insåg att jag för ett år sedan var mycket starkare. Varför? Jo, för att jag styrketränade hela kroppen regelbundet, inte bara vissa kroppsdelar då och då.. Det ger inte riktigt samma utdelning.

Att vara stark är måhända inte ett mål i sig, men att vara jämnstark och starkare än jag är nu, är helt klart ett mål för att kroppen ska hålla.

Jag gick från gymmet med en melankolisk känsla i kroppen, något som några endorfiner inte rådde på. Det känns som om det finns ett avslut här och att det är något nytt som ska komma. Väldigt roligt, absolut! Men också lite ledsamt när man måste säga hej då och läskigt när man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa krök.

Men spännande, det är den ändå, framtiden.

Något man måste läsa:

Igår bloggade jag om en Vit Jul istället för träning. Idag vill jag att ni ska läsa det här, angående bomberna i centrala Stockholm förra veckan.

Jag ringer mina bröder.

Gymmet. Nu.

Försöker gnugga sömnigheten ur ögonen, för att tagga till och dra till gymmet.

Hur var det nu, skulle motivationen komma inifrån?

Lucka 19 – Detta ångrar jag.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag vet inte om jag aktivt ångrar så mycket i mitt liv. Visst finns det små saker, ögonblick, saker man sagt, saker man gjort, som man i efterhand önskar att man gjort annorlunda Men några stora livsval? Några stora misstag?

Nej inte vad jag kommer på. Klart jag har gjort saker jag inte är så stolt över, men någonstans lärde jag väl något utav det som har gjort mig till den jag är idag.

Är det något jag dock ångrar, generellt, så är det alla negativa tankar jag haft om mig själv under årens lopp. Tänk om jag hade förstått tidigare, att jag duger precis om som jag är. Att jag har samma rätt att vara lycklig som alla andra och att jag har många bra egenskaper som gör mig omtyckt för den jag är. Det hade besparat mig många tårar och mycket självtvivel.

Ät mer spenat!

Spenat kan vara på topp tio av de bästa råvarorna du lätt och billigt kan få i dig. Dessutom är det gott! Fullt med järn samt andra vitaminer och mineraler.

Idag, efter lite julhandel, ropade min mage efter middag. Det fick den i form utav stekt lax med lite stekt potatis, ärtor, bönor, tomat samt spenat. Spenaten var värmd med lite smör och en skvätt mjölk samt salt och peppar. Så himla gott! Jag ska försöka få i mig mer spenat, det tillför kroppen oerhört mycket näring. Näring = I like!

Vit jul.

Jag dricker ju inte alkohol, även om det i sig inte är grundat i ett aktivt ställningstagande. Jag har dock svårt för att se när alkohol blir ett problem i samhället, för familjer, i relationer, för barn.

När var tionde barn känner oro inför julen, på grund av alkohol, då kniper det verkligen till i mitt hjärta. Därför vill jag skylta för att ta ett ställningstagande för barnens skull. Jag tänker som så att nio barn av tio kanske inte mår dåligt när deras föräldrar tar en snaps (gör man det på jul?) under julmiddagen. Men så är det inte för det tionde barnet, så för det barnets skull tar jag ställning för en vit jul. Gör det du också! Läs mer här.

http://www.vitjul.se/PageFiles/833/R%c3%96D_AMBASSAD%c3%96RBANNER.jpg

Lucka 18 – Om jag inte bloggade om träning(/vikt).

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Om jag inte hade bloggat om det jag nu bloggar om, så finns det en hel del hjärtefrågor som jag också hade kunnat blogga om. Jag skriver ju redan en hästblogg och har tidigare skrivit en blogg som friskt blandade allt från humor, personliga reflektioner, dagboksbloggande med någon form av samhälleligt reflekterande.

Skulle jag skriva en annan blogg så är risken stor att jag skulle lägga ner mer tid på hästbloggen. Men om inte, så har jag ett stort intresse för samhällsfrågor. Jag tycker om att diskutera inställningar, attityder, fördomar och orättvisor. Kanske skulle jag då blogga om sådant. Eller så skulle min blogg vara mindre specifik och mer en livsstilsblogg, med plats för vad jag än ansåg vara intressant.

Idag resulterade mitt hästbloggande dock i bilder som dessa:

Lucka 17 – Så motiverar jag mig

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång. Idag publicerar jag gårdagens lucka, bättre sent än aldrig!

Många mail och kommentarer jag får handlar om hur jag motiverar mig. Jag tycker frågan är svår att svara på. Jag vet inte? Min motivation kommer inifrån, men det innebär inte att jag alltid känner mig motiverad. Många gånger är det sista jag vill, att göra något jag har bestämt mig för att göra. Jag kanske inte alls har den minsta lust att dra iväg och träna intervaller. Ändå är jag väldigt bra på att få mig själv att göra det jag har bestämt. Jag tror hemligheten ligger i att bestämma sig i god tid före. Ni vet hur roligt/enkelt allt känns när man planerar saker. Jag kan sitta och klura på hur kul det ska bli att ta sig ann en hel del jobbiga och tråkiga saker. För när jag planerar så finns inte den där “jag orkar inte!” Eller “Jag har ingen lust!” känslan. Så planeringen är oftast oerhört optimistisk.

Men när det ska utföras kan det bli svårare. Där är jag bra på att “stick to the plan”. Framförallt när det kommer till träning. Om jag inte har någon plan att förhålla mig till blir jag däremot mycket mer svävande i att ta tag i saker. Om jag inte har någon träning eller träningsupplägg inplanerat känns det oftast som om jag famlar i blindo. Ska jag gymma? Springa? Köra ett gruppträningspass? Möjligheterna är enorma, men svårigheten att ta ett beslut och sedan dessutom motivera sig att utföra det är jobbigt. Jag behöver min plan för att kunna följa den.

Motivationen till att följa planen ligger nog djupt inom mig. Min plan finns utav en anledning, den är djupt förankrad i en vilja att utvecklas. Sträva framåt. Bli bättre. Må bättre. Prestera. Den drivkraften skapar en vilja och en motivation att utföra även uppgifter som inte alltid är så kul. Det i en kombination utav en stor nyfikenhet på livet och en förkärlek för utmaningar, så har ni nog receptet för vad som skulle kallas för en stark motivation.

De gånger då motivationen inte finns där? Då säger jag antingen till mig själv “Det känns alltid bättre efteråt.” eller ger mig själv lite andrum. Man måste inte vara på topp jämt.

Det ballar ur.

Nu är det veckan innan jul och datorn får mindre och mindre tid. Bra, när tiden spenderas mer med de nära och kära men dåligt när det är saker som måste göras, som inte blir gjorda. Min mail är överfull med obesvarade mail och jag har knappt hunnit svara på några kommentarer under december.

Och igår missade jag dagens lucka. Men det kommer två idag istället.

Just nu är jag på landet och jag har saker att göra, minst sagt. Ska ut i stallet på en gång och fixa, sen går allt i ett. Har ätit julmat till frukost. Helt perfekt!

Årets enda julbord

Äter årets första och förmodligen enda julbord hemma hos pappa. Inser samma sak som alla andra år: det är ju samma mat jämt!

Behåll dina kommentarer för dig själv.

Jag läste ett riktigt bra inlägg av Orka Mera-Anna imorse. Läs det!

Jag störs oerhört mycket av människor som ska kommentera att det de äter är nyttigt eller inte. Att kakan jag precis valt att njuta av, är världens kaloribomb eller att man får träna hårt för att bränna det man precis ätit. Jag jobbar hårt på att låta allt jag stoppar in i munnen vara skuldfritt. Jag vill flytta fokus från vad som är bra och dåligt.  Jag vill inte koppla ihop mat/kakor/godis med skuld, dåligt samvete och skam. Om jag väljer att äta en kaka, så vill jag njuta av den. Jag äter inte den trots att den är “dålig”. Jag äter den för att den är god. Om ja äter en sallad så äter jag inte den för att den är “nyttig” eller för att jag är “duktig”. jag äter den för att jag vill njuta av den. Om jag kan njuta ordentligt med gott samvete, så kan jag också känna mig nöjd med en kaka någon gång i bland. Eller med någon chokladbit, istället för en hel godispåse. Att njuta medvetet av allt man äter och vara närvarande är för mig nyckeln till att hitta en sund balans.

http://kakor.skived.org/wp-content/uploads/2010/07/kakor.jpg

När personer ska kommentera det de äter, eller ännu värre, det jag äter, med kommentarer i stil med dem ovan. Så förstör de min känsla och försöker lägga på mig någon form av skuld eller få mig att känna att eftersom vi är två som gör “det dåliga valet”, så är vi båda “lika dåliga”. Jag går inte med på det.

Så kan du inte äta en kaka utan att känna helt skuldfritt “vilken fantastisk god kaka”, låt bli, eller behåll dina kommentarer för dig själv.

Det blidde inget träningspass.

Vad blidde det då?

Jo, det blev 5 timmars gång runt i stan. Jag gjorde nämligen ett ryck för julshoppingen. Inte en dag för tidigt. Men jag har insett att det är energikrävande att shoppa. Jag vet inte hur många varv runt stan jag har gått idag. Gått och gått och gått och gått. I sömodd och snöstorm (ge mig många minusgrader!). Kånkandes på kassar. Det var ett jäkla slit! Jag vet helt slut när jag kom hem.

Det tråkiga i kråksången är att eftersom jag gick i mina vanliga skor, som jag inte har mina sulor i, så känner jag nu av min fot lite grann. Inte mycket och det gör inte ont. Men jag känner att den är lite grinig och jag ska nog inte springa imorgon. Nu gäller det att skynda ytterst långsamt om jag ska kunna springa halvmaran nästa år. Är förövrigt så taggad för det! Och jag tycker att alla som tvekar, ska hänga på. Jag och lillasyster är inga löparproffs, men jag vet att vi kommer klara det galant. Det kan du också!

P.S. Dagens lunch blev en lasagne som jag njöt av. jag var väldigt duktig också och t bara tills jag var nöjd och lämnade jättemycket lasagne kvar. Men kände mig nöjd i både kropp och själ och inte sådär tung som man kan bli när man blivit för mätt.

Lucka 16 – Mitt starkaste träningsminne

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag har många starka träningsminnen. Men jag tror att en av de starkaste är från när jag sprang längre än en mil för första gången, 19/9 2009. Jag sprang 21 km. Jag har ju pratat om det redan en del och skrev det här inlägget då. Men det är för att jag minns känslan så väl. Hur jag tänkte springa max 11-15 km ca. Spränga mitt eget distansrekord. Jag minns hur jag upplevde runners high någon gång efter en mil. Då jag trodde att jag borde vara trött, men benen bara fortsatte. När löpningen blev enkel och lätt. När 15 kilometer inte var någon big deal och jag ville fortsätta.

Jag minns att jag tyckte att allt var så vackert. Solen som speglades i Riddarfjärden. Baksidan av Kungsholmen, klipporna. När jag sprang på en träbrygga, ljudet och känslan att springa på sviktande trä är fantastisk!

Jag minns att jag sprang förbi ett gäng som satt och drack öl längs med Solna strand. När jag kom tillbaka två timmar senare, satt de fortfarande och drack öl och jag sprang, fortfarande. De ropade efter mig, undrade hur länge jag skulle hålla på. Jag minns att jag log som en sol. Jag minns att jag bara stannade en enda gång och det var för att kissa. Jag stöp in på en toalett vid Pampas Marina, med saltränder i hela ansiktet. Skrattade åt min spegelbild, jag såg inte klok ut! Jag minns att jag kände att 2 mil inte var omöjligt.

Jag minns hur ont det började göra på slutet. I hela kroppen, jag minns att jag upprepade gånger hade ett mantra från Jillian Michaels igång i huvudet. “Push through the pain.” Hela tiden, en bit till. Det fanns verkligen inte i min värld att bryta. Jag hade det i mg, även om det gjorde lite ont. Kroppen protesterade en aning men huvudet var bestämt. 2 mil var tvunget att bli 21 kilometer, jag sprang ett extra varv runt kvarteret för att få ihop halvmaradistansen.

Vilket fint minne.

Dagens tankeställare:

Dagens tanke kring mat och ätande. Smaken sitter inte i mängden vi äter, mat blir inte godare ju större portion man äter (snarare tvärtom). Värt en tanke. Varför äter jag ofta för stora portioner? Varför känns det tryggt?

Vad tusan ska jag träna idag?

Jag har dålig planering för träningen framöver. Så jag har ingen aning om vad jag ska träna kväll.

Hjälp mig, ge mig lite roliga förslag!

Lucka 15: Mina rädslor

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om mina rädslor.

Vad är jag rädd för? Att inte räcka till. Att bli avvisad. Att vara utanför. Att vara en dålig flickvän. Att misslyckas. Att gå upp i vikt. Att må dåligt. Att ta fel beslut. Att inte ha kontroll. Mörker.  Att inte vara bra nog. Att vara en dålig vän. Att förlora någon jag älskar. Att göra andra besvikna.

Jag har nog många små rädslor, fler än dem jag räknat upp ovan, som kanske inte alltid gör sig påminda, men som finns där under och påverkar mig i vissa situationer. Jag tror att det som är viktigt, är att man försöker utmana sig själv och sina rädslor, att man ifrågasätter dem och inte bara anpassar sitt liv utefter dem så att man aldrig ska behöva vara lite rädd. Jag tror att rädslor finns där för att konfronteras och att man växer av att utmana sig själv. Att visa sig modig nog.

Rädslor känns ofta farligare i mörkret än när man plockar fram dem i ljuset och ser dem i vitögat. Jag är inte rädd för mina rädslor, jag är medveten om dem.

Det där oengagerade träninsgpasset..

..verkar ha tagit rätt bra ändå. Jävlar vilken träningsvärk som numera hemsöker min stackars kropp.
Magen, armarna och bröstet är värst. Jag känner mig stolt!

Det lär mig också att även sådana där halvdana pass ger något. All träning ger något.

Här rivs det kök!

P.S. Jag glömde bort att berätta vem som vann det vackra halsbandet från Kreativ Insikt. Det var många som var med och tävlade och jag lottade fram vinnaren som blev Malin Junghard, stort grattis till dig!

Lucka 14: Dagens träningsoutfit.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag bjuder jag på dagens träningsoutfit.

Dagens pass var ett lite oengagerat, 45 minuters styrketräning på Sats Södra station (fasen vad kallt och konstant blött deras golv i damernas omklädningsrum är, ogillar skarpt!). 45 minuter som inte kändes särskilt kvalitativa då, men såhär efteråt känns det bra att jag fick in passet ändå.

Dagens träningsoutfit då? Jo, jag var rätt stilig på gymmet idag. Jag hade en av mina favorittoppar på mig. Den är lila även om den på bilden ser blå ut, från Nike och min favorit eftersom den sitter perfekt, är snygg och framförallt i ett dri fit material som är mycket skönare än andra funktionsmaterial. Löparbyxorna kommer också från Nike, men de är lite för låga för att de ska vara helt optimala. På fötterna har jag löparstrumpor från Löplabbet och ett par skor från Reebok. Under har jag en sporttopp från casall och min pulsklocka/pulsband från polar. Riktigt kittad var jag!