Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for December 20th, 2010

Samtal hört på Stadium:

Kvinna, i övre medelåldern, frågar expedit: Ursäkta, har ni inte några vinterfodrade löpartights?

Expedit, ung “innebandykille” ser förvirrad ut: Nej det tror jag inte, när det är såhär kallt får man springa inne.

Kvinnan: Men, många springer ute och jag vet att det finns. Har ni inga alls?

Expedit, kollar bland löpartightsen: Nej, det är väl tänkt att man ska springa sig varm.

HAHAHA!
Ja herregud. Så alla ni som springer utomhus trots att man tydligen borde springa inne. Kläderna spelar ingen roll, på med sommartightsen, det är bara att springa sig varm!

PS. Är faktiskt också på jakt efter nya vinterfodrade löpartights. Mina från Craft som jag verkligen tycker om, har börjat bete sig tokigt (dvs, åka ner). Någon som har några bra tights att tipsa om?

Bästa snabba mellanmålet:

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Ostkaka is the shit!

Jag bara älskar miniförpackningarna på 115 gram, perfekta för mellanmål!

Träningspasset med separationsångest och tankar kring framtiden.

När jag kom till gymmet idag, så upplyste min PT, Peter, mig om att det skulle vara sista gången vi kör tillsammans. VA!?

Han ska sluta, vilket han har pratat om en längre tid, men idag blev det helt plötsligt så verkligt. Sista passet tillsammans? Kanske inte för alltid, men sista passet när han jobbar som PT på SATS.

Jag har tränat med honom i snart tre och ett halvt år. I vissa perioder mer och i andra perioder mindre. Men jag älskar den där mannen för allt vad han har gjort med mig. Ibland har han skrikit, ofta har vi skrattat och vissa gånger har jag fått komma undan med konstiga ursäkter, fast för det mesta har han haft stenhård koll på när jag försökt slingra mig. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord och jag känner mig helt och hållet bekväm i hans sällskap. Jag har svettats, gråtit, varit förbannad, nästan kräkts, blodet har runnit men framförallt haft väldigt roligt under alla dessa olika pass som vi har kört tillsammans. Han har fått mig att göra saker jag inte trodde att jag kunde. Hans favoritövningar är mina hatövningar. Utfall, burpees, plankan, “hästen”, bara för att nämna några exempel.

Såhär skrev jag förra året och det säger väldigt mycket om hur de här åren har sett ut.

Han vet precis när han ska låta mig ångra alla kaxiga kommentarer och fullkomligt köra slut på mig. Vill han, kan han få mig totalt utpumpad efter en kvart och då ler han glatt och säger ”Bara 45 minuter kvar!”

Men han vet också när han bara ska sätta ihop ett roligt pass och inte pusha mig lika hårt. När det är viktigast att jag har roligt och känner mig stark.

Så, dagens pass var lite sorgligt. Sorgligare än jag hade trott. Även om vi med största sannolikhet kommer träna ihop igen, så kom viss separationsångest över mig. Iom att jag flyttar i januari/februari är det också snart dags att säga tack och hej till SATS Sundbyberg, som jag säkert kommer träffa på igen, men det har varit mitt hemmagym i tre och ett halvt år. Jag kommer gå från att ha varit stammis på mitt välkända gym, till att vara ny, på ett nytt gym.

Passet i sig var bra, även om jag inte kände mig riktigt igång och inte heller särskilt taggad. Jag kände mig lite lat faktiskt. Vi körde styrka och det mest märkvärdiga idag var väl att Peter hade fått för sig att jag skulle hoppa jämfota upp på en hög låda. Jag var oerhört skeptisk. Man kan ju skada sig! (Läs: det där klarar aaaldrig jag!) Trots min tvekan genomförde jag och det gick riktigt bra. Ibland måste man våga lite lite mer än vad som känns bekvämt. Efteråt kände jag mig väldigt duktig.

Dagens tanke, som förföljde mig, är att jag måste prioritera en röd tråd i min träning nästa år. Det märks att jag har tränat väldigt ofokuserat och utan ett klart och tydligt mål det senaste halvåret. Jag blir nämligen inte så mycket bättre. Idag under vissa övningar var det snarare pinsamt när jag insåg att jag för ett år sedan var mycket starkare. Varför? Jo, för att jag styrketränade hela kroppen regelbundet, inte bara vissa kroppsdelar då och då.. Det ger inte riktigt samma utdelning.

Att vara stark är måhända inte ett mål i sig, men att vara jämnstark och starkare än jag är nu, är helt klart ett mål för att kroppen ska hålla.

Jag gick från gymmet med en melankolisk känsla i kroppen, något som några endorfiner inte rådde på. Det känns som om det finns ett avslut här och att det är något nytt som ska komma. Väldigt roligt, absolut! Men också lite ledsamt när man måste säga hej då och läskigt när man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa krök.

Men spännande, det är den ändå, framtiden.

Något man måste läsa:

Igår bloggade jag om en Vit Jul istället för träning. Idag vill jag att ni ska läsa det här, angående bomberna i centrala Stockholm förra veckan.

Jag ringer mina bröder.

Gymmet. Nu.

Försöker gnugga sömnigheten ur ögonen, för att tagga till och dra till gymmet.

Hur var det nu, skulle motivationen komma inifrån?