Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for December 16th, 2010

Det blidde inget träningspass.

Vad blidde det då?

Jo, det blev 5 timmars gång runt i stan. Jag gjorde nämligen ett ryck för julshoppingen. Inte en dag för tidigt. Men jag har insett att det är energikrävande att shoppa. Jag vet inte hur många varv runt stan jag har gått idag. Gått och gått och gått och gått. I sömodd och snöstorm (ge mig många minusgrader!). Kånkandes på kassar. Det var ett jäkla slit! Jag vet helt slut när jag kom hem.

Det tråkiga i kråksången är att eftersom jag gick i mina vanliga skor, som jag inte har mina sulor i, så känner jag nu av min fot lite grann. Inte mycket och det gör inte ont. Men jag känner att den är lite grinig och jag ska nog inte springa imorgon. Nu gäller det att skynda ytterst långsamt om jag ska kunna springa halvmaran nästa år. Är förövrigt så taggad för det! Och jag tycker att alla som tvekar, ska hänga på. Jag och lillasyster är inga löparproffs, men jag vet att vi kommer klara det galant. Det kan du också!

P.S. Dagens lunch blev en lasagne som jag njöt av. jag var väldigt duktig också och t bara tills jag var nöjd och lämnade jättemycket lasagne kvar. Men kände mig nöjd i både kropp och själ och inte sådär tung som man kan bli när man blivit för mätt.

Lucka 16 – Mitt starkaste träningsminne

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag har många starka träningsminnen. Men jag tror att en av de starkaste är från när jag sprang längre än en mil för första gången, 19/9 2009. Jag sprang 21 km. Jag har ju pratat om det redan en del och skrev det här inlägget då. Men det är för att jag minns känslan så väl. Hur jag tänkte springa max 11-15 km ca. Spränga mitt eget distansrekord. Jag minns hur jag upplevde runners high någon gång efter en mil. Då jag trodde att jag borde vara trött, men benen bara fortsatte. När löpningen blev enkel och lätt. När 15 kilometer inte var någon big deal och jag ville fortsätta.

Jag minns att jag tyckte att allt var så vackert. Solen som speglades i Riddarfjärden. Baksidan av Kungsholmen, klipporna. När jag sprang på en träbrygga, ljudet och känslan att springa på sviktande trä är fantastisk!

Jag minns att jag sprang förbi ett gäng som satt och drack öl längs med Solna strand. När jag kom tillbaka två timmar senare, satt de fortfarande och drack öl och jag sprang, fortfarande. De ropade efter mig, undrade hur länge jag skulle hålla på. Jag minns att jag log som en sol. Jag minns att jag bara stannade en enda gång och det var för att kissa. Jag stöp in på en toalett vid Pampas Marina, med saltränder i hela ansiktet. Skrattade åt min spegelbild, jag såg inte klok ut! Jag minns att jag kände att 2 mil inte var omöjligt.

Jag minns hur ont det började göra på slutet. I hela kroppen, jag minns att jag upprepade gånger hade ett mantra från Jillian Michaels igång i huvudet. “Push through the pain.” Hela tiden, en bit till. Det fanns verkligen inte i min värld att bryta. Jag hade det i mg, även om det gjorde lite ont. Kroppen protesterade en aning men huvudet var bestämt. 2 mil var tvunget att bli 21 kilometer, jag sprang ett extra varv runt kvarteret för att få ihop halvmaradistansen.

Vilket fint minne.

Dagens tankeställare:

Dagens tanke kring mat och ätande. Smaken sitter inte i mängden vi äter, mat blir inte godare ju större portion man äter (snarare tvärtom). Värt en tanke. Varför äter jag ofta för stora portioner? Varför känns det tryggt?

Vad tusan ska jag träna idag?

Jag har dålig planering för träningen framöver. Så jag har ingen aning om vad jag ska träna kväll.

Hjälp mig, ge mig lite roliga förslag!