Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for December, 2010

Lucka 30 – 2010 – Utveckling Insikt Känslor

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Förra året, på nyårsafton i Egypten fick vi uppgiften att bestämma tre ord som skulle symbolisera året som gått. Jag valde Förändring – Utrensning – Kärlek, det blev en fin årskrönika.

Vad är orden för 2010?

Utveckling
Insikt
Känslor

Mitt 2010 har varit som ett smörgåsbord med insikter och tankar som både har utmanat och provocerat mig. Jag har känt så mycket, hela 2010.

Det nya året kom i Egypten, med en förvirrad mormor och spyframkallande intervaller och fortsatte i ett superkallt Sverige där köldrekord tagits under vintern. Jag började stöta på motgångar med viktnedgången. Ett litet uns av tvivel började gro i mig, men jag kämpade på. Ja, jag kämpade verkligen. Jag gav inte upp.

Med Nike Convention klev jag utanför min comfort zone och träffade den här fantastiska kvinnan för första gången. Vi sparrades på ett sjukt svettigt kickboxningspass och det var början på en fin vänskap. Iom det mötet och den kommande vårens kliv in i “blogggemenskapen” förändrades min relation till min blogg en aning. Den blev ihopkopplad med mig, på ett vis den inte varit tidigare. Helt plötsligt träffade jag personer som läste min blogg, saker som skrevs på bloggen var långt ifrån anonyma längre. Att vara en del av gemenskapen var också att kliva ur min comfort zone, att träffa många nya personer i en liten klubb för inbördes beundran. Vissa personer fick genast en plats i mitt hjärta för deras stora värme och välkomnande.

Jag återupplivade min gamla skidåkarkärlek under en intensiv och impulsiv skidhelg och kände mig glad över alla möjligheter som finns där ute. Jag läste psykologi, drog igång en Marsutmaning, gjorde 407 utfall och skrev ett galet bra högskoleprov. Men någonstans växte fröet utav tvivel och vågen började visa alltmer oregelbundna resultat.

Gamla tankar, sådana där som jag både vet vart de kommer ifrån och varför de kommer, knackade på ibland och jag gjorde verkligen mitt bästa för att hantera, lyssna inåt och försöka förstå. Det blev en resa till Italien där ja kände behovet av ensamtid och sen var sommaren ett faktum efter att sista tentan skrevs utan det minsta fokus. Min syster fyllde 18 och den lilla tjej var helt plötsligt stor. Jag funderade mycket på vad hösten skulle bjuda på. Om Psykologprogrammet verkligen äntligen skulle bli aktuellt och vad det skulle innebära.

Min bästa vän blev gravid. Jag cyklade 12 mil för att komma hem. Jag och lillasyster åkte till Grekland för att bara njuta, men efter halva tiden var jag med om något av det jobbigaste när min syster blev riktigt dålig och fick opereras under tuffa förhållanden på ett grekiskt sjukhus. Jag lärde mig att jag kan vara oerhört stark när det gäller och att det någonstans under de senare åren har vuxit fram en vuxen Ella bland allt det härligt barnsliga. Det var en stor upptäckt. Att ta ansvar och känna att man någonstans vuxit i sina skor på den punkten.

Sommaren blev härlig. Det var ingen festsommar, inte så mycket träning som det var tänkt. Men solen sken, vi var på landet, hästarna var hemma och det hände grejer. Vi vandrade i fjällen och min kropp var hela tiden med mig. Men tvivlet i magen hade vuxit och fått mycket större proportioner. Jag försökte vända och vrida på mig. Prestera. Suga fram motivation baserad på något helt annat. Jag ville så gärna vara duktig.

Jag blev 26 år. Det är en kanonfin ålder. Jag kom in på psykologprogrammet och befann mig i sällskap utav ett gäng högpresterande typer. Vi snackar toppbetyg och topp-poäng på högskoleprovet. Det visade sig inte vara helt enkelt. Tankarna kring vikten, kraven och orken ställdes flertalet gånger på sin spets. Vad vill jag? Varför vill jag det? Hur mycket vill jag det? Tankarna fullkomligt spinnade omkring där inne och samtidigt gick hösten i ett rasande tempo. 6VU  lockade över 150 personer att träna och göra gott för kropp och själ. Så inspirerande! Världens finaste guddotter föddes och jag kände en stark mening med att finnas till, ibland för någon annan. En nära vän mådde oerhört dåligt och allt handlade helt plötsligt om överlevnad istället för liv. Tungt för alla inblandade och en oerhörd pärs att gå igenom, även för mig.

Hösten blev vinter och någonstans på vägen fick det där tvivlet tag i mig och ruskade om mig ordentligt. Jag tappade bort mig och ska jag vara ärlig har jag ännu inte riktigt hittat tillbaka till mig själv än. Det är som en god vän brukar säga, när man är mitt i en process känns det som om man bara står och stampar, det är först när man har den bakom sig som man ser hur långt man tagit sig. Just nu processar jag på högvarv.

2010 har utmanat mig. Utvecklat. Har fått mig att omprioritera i mitt liv. Vad är hälsa och vad är den värd? 2010 har skakat om mig, serverat insikter på insikter på rullande band. Men också låtit mig upprepa gamla, destruktiva mönster. 2010 har givit mig erfarenhet och svårigheter. Glädje och sorg. Jag undrar ibland “Är det här allt?” och känner andra gånger “Det här är mer än allt!”. Jag har gråtit och känt ensamheten krypa in och ta över mig. Jag har träffat många nya fina vänner som har stått vid min sida under året.

Jag har brottats med mig själv, men också insett hur fantastisk jag är. Jag har levt. 2010 var inte ett år på rosa moln, det har varit ett år då saker och ting bara har vänts upp och ner och jag har känt och levt och upplevt alltihop. Både det bra och det dåliga. Kanske därför tror jag att jag kommer se tillbaka på 2010 med mycket kärlek och tacksamhet.

2010, du tog mig mycket längre än vad jag kan inse!

bloglovin

Sjukstuga.

Ja, vilket radarpar vi är just nu, jag och min sambo. Han ligger i hög feber sen några dagar. Själv har jag drabbats av både ett mildare ryggskott (det var till och med så att naprapaten suckade) och utav den ökända sömnsjukan. Vet ni inte vad den är för något så kan jag berätta det.

Det är när man sover och sover och sover och sover. Hela tiden.
Kan det ha något med lantluften att göra? Tror inte att det är smittsamt.

Så, vi är i en sjujäkla form inför morgondagens nyårsfest/middag som vi ska hålla i här. Vi kommer börja nyårsafton med en ridtur i snön, ska bli härligt!

Min egen träningslåt.

Jag hittade en gammal låttext jag tydligen skrivit för något år sedan. Måste säga att den är riktgt bra..

mel: Jag hugger i sten - Winnerbäck

Jag äter fisk med balkongdörren öppen inatt
jag är så trött på PT-Peters övningar
Jag vill ha en massage på riktigt inatt
och blåsa liv i mina stela muskler.
Som en doft av något jag inte tänker nämna
när vinden blåser svett i mina näsa

Som du sa, det kan vara svårt att träna hårt
det är så lätt att bara slana
och all mjölksyra och träningsvärk står mig upp i halsen
jag vill inte ha det, något mera
och jag har kvar träningsvärk, från förra veckan
förra veckan då jag sprang milen
Jag har väl knappast vilat nåt sen sist, nej inte jag
Men mina muskler de mår trots allt ganska braaa

Jag hugger i sten
jag tror att jag sakta börjar se en kontur
några armar och ben
jag jobbar mig inåt så jag ser en ny figur

Lucka 29 – Mina ambitioner

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Mina ambitioner just nu är att vara i mitt bästa jag för stunden och att vara både förlåtande och kärleksfull mot mig själv och min omgivning. Inte alltid så himla enkelt.

Lucka 28 – Det här saknar jag

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

(Det här med en kalender var ju superlätt till en början, men varför känns det som om tiden och planeringsförmågan har dalat allteftersom julen kom och gick? Jag “hinner” inte riktigt med just nu..)

Det är inte ofta jag går omkring och aktivt saknar saker i mitt liv. Men den senaste tiden har jag blivit påmind om personer och platser som jag faktiskt saknar. Min underbara farmor som gick bort för drygt 15 år sedan. En kvinna med krut i. Jag önskar så att jag fått lära känna henne så mycket bättre.


Här är det jag och farmor på Maldiverna för många år sedan.

Jag saknar att skriva, mer fokuserat. När jag flyttade till Stockholm 2006 var det för att börja på en skrivarlinje. Jag läste ämnet i 1,5 år och hade tankar på att skriva en bok som jag har halvfärdig på någon hårddisk, sen kom annat emellan. Men jag saknar skrivandets terapeutiska värde. Att skriva på bloggen fyller inte behovet helt och hållet.

För fan jag har ju inte känt

Något

Aldrig

Känt

När ni pratar om älska och evigheten

och jag vill bara dricka en drink till

Innan baren stänger

Och gå hem

Innan tunnelbanan slutar

Gick ni

Hade redan

Gått

Fast vodkan brände spåret

Raka vägen

Ner i halsen

Och ni gick hem

Säkert hand i hand
För fan
Jag vill ju inte höra

Vet ju redan

Att jag inte känner

Det ni känner

Och inte har

Det ni

Har

Och hemma har grannarna ändå

Fest

Och jag undrar en stund om det är så det ska vara ändå

Att gå ensam hem utan handihandvän

Och höra

Hur taket

Liksom vrider på sig

Över en

På vardagsrumsmattan

Fast det inte känns att man ska dö

Så vet man att det är nu det händer

Just denna stund

Och tuben gick och ni gick och min högra klack

Gick

Sönder

Och vi har haft för jävla kul

Tror jag

Under taket som ska falla ner

Och inget av det känner jag

Har jag ju sagt

Det är bara vodkan som bränner.

/Ella anno 2007

Jag saknar min friska mormor. Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom som tar bort all värdighet och som lämnar kvar en avskalad människokropp utan allt det där som var min mormor. Fruktansvärt!

Jag saknar mitt Fiji. Det känns tjatigt, men jag gör verkligen det. Just nu är det mycket Fiji-tankar och nostalgi.

Jag saknar mitt gamla sto Orka, som gick bort för många år sedan. Hon var en sån där fantastiskt klok häst som jag älskade ofattbart mycket. Hon skapade lugn i flocken och var en fin mamma. Min bästa vän.

Jag saknar att måla. Men eftersom jag fick världens bästa julklapp av min lillasyster, så skapade jag den här spännande tavlan.

Men egentligen saknar jag inte så mycket. Mitt liv är rätt så fint.

Lucka 27 – Min favoritplats

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag har ingen riktig favoritplats. Det finns många platser i mitt liv som jag älskar. Allt från mammas hänggunga i Änglarummet till gymmet till jaktkojan ute på landet till stallet till en speciell sten ute i skogen till bilen på väg någonstans. Jag har favoritplatser jag inte sett på flera år. Under ett speciellt breadfruit tree på Fiji, Mana Island. På Island mitt i en hästflock.

En liten ö, Röhällan, som vi åker till ibland på somrarna. Min säng. På en bred hästrygg. Hos en vän. I en varm famn. Med en bok, precis nästan var som helst. På rygg under stjärnklar himmel. Med näsan i en härligt doftande hästman. Runt en brasa. I stort sett överallt med dem jag älskar.

Lucka 26 – Mina drömmar och mål

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Det här inlägget är en dryg dag försenat, det är inte helt utan anledning. När jag satte mig ner för att skriva om mina drömmar och mål kände jag mig väldigt ofokuserad och oklar. Det kan vara svårt att definiera något när man är mitt inne i någon form utav “kris”. Kris låter måhända onödigt dramatiskt, men en kris kan ju faktiskt vara nödvändig för att det ska ske en positiv utveckling.

Just nu känner jag mig i varje fall lite lätt krisande. Att då försöka vaska fram både drömmar och mål var inte helt lätt. Eller är det det faktum att mina drömmar känns en aning för banala? För ospecifika? Jag vill må bra, i kropp och själ. Så enkelt, men vägen dit är inte spikrak och tydlig och på något vis själva målet. Att utvecklas, att utmanas. Att växa och finna den fina balansen allt mer oftare.

Jag vill bli en bättre människa, både mot mig själv och min omgivning. Mitt bästa jag.

Mina drömmar och mål är allt annat än statiska och jag vet att det inte finns något slutmål, det kommer alltid finnas en drivkraft att förbättras. Det som var drömmen igå, kanske är uppnått idag, men då har fokus redan förflyttat sig till nästa mål. Att stanna i stunden, kanske är ett mål i sig? Att våga vara nöjd här och nu.

http://t3.gstatic.com/images?q=tbn:mU_3BHgx1WbCHM:http://www.keithbraithwaite.com/blog/uploaded_images/Goethe-Goals-Tuscan-701377.jpg&t=1

Jag har mål och drömmar som rör min träning också så klart. Att bli lätt och få en kropp som klarar “allt”, att bli snabbare, smidigare, hållbarare. Mina drömmar pendlar och växer i olika riktningar, utan att jag för den sakens skull tror att alla drömmar är sådär ljuva om de skulle uppfyllas. Vi behöver drömmar att sträva mot, att motiveras av. Drömmar och mål.

Videobloggspremiär.

Ja, rubriken säger väl allt!

Dagens pulshöjande aktivitet blev snöpulsning. Jag gick lite på måfå och insåg att det var på tok för halt för att kunna springa på den plogade byvägen. Jag hade en snövall på ca 1,5 m till höger om mig och sedan en äng med en knapp meter snö. Så jag klättrade över den, hjälpte lilla Alice också och började pulsa. Det var sjukt jobbigt! Både för Alice och mig. Pulsen for iväg upp i 180 som max. Phu! Sammanlagt var jag ute i en halvtimme och jag var väldigt nöjd när jag kom hem. Med lite kreativitet så kan man verkligen träna överallt.

Så, med dessa ord överlämnar jag er till min videobloggspremiär. Ni hör ju på mitt inledande stön att pulsen är rätt hög.. Oerhört kvalitativt..

Även Alice tyckte det var jobbigt, här hade dock snön minskat en aning.

Nej nu jäklar!

Är så seeeg.

Men efter att ha peppats av Annas runda till dagis kände jag att det helt klart är dags för lite action här. Så nu ska hela stassen på och jag ska ut och få upp pulsen lite. Hur jag gör det eller hur länge jag gör det har jag inte bestämt. Vi tar en sak i taget. Kläderna på, pronto!

Lucka 25 – Det här är kärlek

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Kärlek är mycket större än ord. Klyschigt, men sant. Jag hyser kärlek till många och mycket i mitt liv. Det är jag oerhört tacksam över.

Kärlek är både en tröst, en trygghet, en längtan, ett hopp, lycka och fullkomlig, enkel, hängivenhet.

Lucka 24 – Ett ögonblick

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag var 21 år och satt ensam på en 12 timmars flygning mot Sydney. Bakom mig hade jag lämnat en kusin och en god vän och sex veckor i Asien, framför mig hade jag ett blankt oskrivet blad. Jag hade inte ens någonstans att sova natten jag skulle landa. Jag hade bara ett datum, en dryg månad framåt, då jag återigen skulle befinna mig på Sydneys internationella flygplan för att styra kosan mot Fiji. Jag var helt ensam, kände ingen och hade ingen mer än mig själv att förlita mig på. Tjejen i flygstolen bredvid frågade vad jag skulle göra i Australien och jag svarade att jag inte hade någon aning. Skulle jag se guldkusten? Jag tvekade, insåg att jag glömt att ens bläddra i min backpackerguide för att ta reda på vad landet down under, hade att erbjuda.

Sex på kvällen landade planet och jag stod förvirrad, lite nervös, men ändå förvånansvärt lugn på Australiensk mark. Ensam alltså. Jag hade tvekat när jag förstod att min resa skulle fortsätta utan sällskap. jag har övervägt att också vända hem. Men jag stod tillslut där, i början av november alldeles själv och kände att äventyret på något vis bara hade börjat. Vägen till mig själv. Jag skulle vara hemma två dagar före julafton. Men det blev först i april som jag återvände hem till Sverige. Den resan förändrade mig för alltid på så många sätt. Jag kom hem starkare, tryggare och med mycket mer självsäkerhet i kroppen. Jag hade goda vänner, en fantastisk kärlekshistoria och vykortsvackra minnen med mig i bagaget och kommer förmodligen alltid nära en liten längtan tillbaka. Jag är så oerhört tacksam att jag vågade trots att jag var rädd.


Familjen jag bodde med i Fiji.

Det är lite svårt att få någon datortid såhär i juletider. Bloggen hamnar långt ner på prioritetslistan för en period. Inget konstigt med det. Men jag vill passa på att önska er alla en oerhört God Jul.

Jag är så glad och tacksam över all värme och kärlek ni ger mig, jag hoppas er jul ger er flerdubbelt tillbaka. Här och nu.

Lucka 23 – Det här får mig att må bättre.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag vet inte om det krävs så många stora ord för dagens lucka. Det räcker med en bild från dagens snöiga ridtur. Eros var sprängfylld med energi. Vilja som jag hade som handhäst fick ha en bjällerkrans på sig. Snön öste ner i slutet av ridturen när båda hästarna sprängde iväg i en galopp och jag såg absolut ingenting. Hjärtat är alltid lättare efteråt.

Lucka 22 – Det här upprör mig.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Det här ju ett jättesvårt ämne! Inom olika ämnen upprörs jag av olika saker. Jag har oerhört svårt för orättvisor av olika slag, människors olika värde och fördomar. Jag mår fysiskt dåligt av att höra om barn och djur som far illa.

Jag har en tro på människors godhet och tror inte att världens är så svart och vit som att det finns “goda” och “onda” människor. Jag tror att det alltid finns en orsak till varför det blir som det blir. Jag upprörs av att höra människor som baserar sin uppfattning och sina fördomar på sin egen ringa erfarenhet, utan att se sig omkring och tänka i större banor. Jag upprörs av åsikter som är rasistiska eller “Jag är inte rasist, MEN….”. Den någonstans grundläggande tanken om “vi och dom”. Jag upprörs av att läsa om våld mot kvinnor. Eller hur våldtäktsoffer får “skylla sig själva” för att de har kort kjol eller var ute ensam. Jag upprörs över att tjejer ska uppmanas försiktighet och itutas rädsla. Jag upprörs av åsikter om att feminism är dåligt. Jag upprörs av feminismen när den får agera slagkämpe för kvinna som den starkare könet. Varför kan vi inte bara vara lika mycket värda, allihop. Varför måste något kön vara bäst? Varför måste kön överhuvudtaget spela någon roll?

Jag upprörs av generaliseringar, gruppindelningar, att dra alla över en kam. Kanske upprör det mig så mycket, för att det saknar eftertanke. Det är så lätt att påstå att XXX är YYY. Istället för att fråga sig, varför är dte så, om det nu är så? Vari ligger grundorsaken? Vad kan vi göra åt den?

Många har väl hört uttryck som att det sitter fler “invandrare” än “svenskar” i våra fängelsen. Jag har ingen aning om, om det är sant eller inte. Men när det blir ett argument för att “skicka ut invandrarna” eller ett bevis för att “svenskar är bättre” då ser jag rött. Varför kan man inte tänka två steg längre? Hur kan man ha en sådan snäv människosyn?

Ja, det var lite av vad som upprör mig. Ett stort och svårt ämne, det finns så mycket att uppröras över i världen.

Har ni några hjärtefrågor som upprör er?

Det här vaknade jag upp till idag:

Jag överlevde natten, även om det dröjde till fyra innan jag kunde somna. Då sovrummet nått den behagliga temperaturen av 13 grader.

Nu förbereder jag inför dagens vildmarksfest, midvinterblutet. Den kommer hållas utomhus mitt ute i skogen vid gårdens jaktkoja. Dagen till ära har vi belönats med sol och 20 minusgrader. Härligt!

Lucka 21 – I min träningsväska

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Det är rätt ofta jag sticker till gymmet utan träningsväska. Jag byter om hemma, tränar, drar hem och duschar.

I min träningsväska, en sån där svart från SATS ligger det en drös med tveksamma grejer dock. Alltid när jag ska dusha/byta om på gymmet och har den med, så får jag botanisera bland alla möjliga burkar, flaskor, krämer och hårprodukter (glasögonfodral!) som jag mycket sällan ens använder. Jag tror att jag har fyra olika deodoranter i väskan tex. Fyra!

Jag tycker förövrigt att min väska är i perfekt storlek, även om jag ibland sneglar lite på alla de snygga väskor som finns.

(Annars har jag haft sån träningsvärk under dagen, att jag trodde att en muskel gått av när jag vaknade imorse.. Nu befinner jag mig på landet i ett svinkallt hus, klockan är tre, jag ligger ihopkurad ensam i sängen och jag kan inte känna min näsa, så kallt är det. -21 grader ute. Om jag fryser ihjäl inatt, minns oordningen i min träningsväska.)

Hur blev det såhär?

Fina Emelie ställde frågan “Vad gjorde du som gjorde att du tappade dem (de kilon jag gått ner tidigare, mitt förtydligande) och jämför det med dagens liv?”

Åh, det är en bra fråga!

Rent spontant så vet jag att det handlar om några huvudpunkter. Förra hösten, när min viktminskning gick som bäst, tränade jag mycket mer än vad jag gjort den här hösten. Kanske inte helt optimalt alla gånger, men jag gjorde helt klart av med mer energi än vad jag gör av med nu. Jag var dessutom mycket noggrannare med mängden mat jag åt och att äta regelbundet. Jag hade överlag en bättre dagsrutin med både sömn och mat. Jag har fortfarande en okej dygnsrytm om man jäför mot hur jag var när jag var yngre. men jag har halkat efter lite när dte kommer till att äta regelbundet på bestämda tider och att även planera in små mellanmål.

Förra hösten var jag inte rädd för energirika produkter, men jag åt mindre av dem.

Idag har det blivit som ett hopkok av felaktig information och jag har tolkat mina tankar kring “lägre krav på mig själv” som att jag inte ska anstränga mig. Jag har tolkat mina tankar kring “det är bättre för kroppen med exempelvis äkta smör (eller grädde, eller fullfett-produkter etc),  än lätta (eller lättgrädde, lightprodukter)” som att jag kan äta hur mycket smör som helst. Jag har tolkat mina tankar om att vila är viktigt, som att jag ska vara mer inaktiv. Jag har tolkat mina tankar kring att förbud bara skapar en viss besatthet, som att jag kan äta godis när helst jag känner för det. osv.

Såhär i efterhand kan jag ju lätt se hur det blev som det blev. En enda tokig röra av tankar som jag valt att tolka på ett sätt så att jag egentligen inte skulle behöva göra så mycket jobbigt arbete. Inte behöva anstränga mig för att släppa kraven trots att jag presterar. Inte behöva vila på ett sätt som är bra för både kropp och själ, med närvaro. Etc.

Så, tittar jag tillbaka på förra hösten så är receptet nog att tänka om på vissa bitar. Maten ska återigen bli mindre tröst och trygghet och mer regelbunden och planerad. Träningen ska bli lite mer fokuserad och även den planerad. En väldigt viktig punkt är att röra sig mer i vardagen och få bort inaktiv tid.

Jag är iaf glad över att jag har världens finaste mössa! Och världens finaste bloggläsare som peppar och hejar på mig. i är helt underbara! (Sen är jag också glad för att det är jul och en massa andra grejer.)

bloglovin

Vägning, vecka 71 (51)

Vikt: 110,5 kg ( +5  kg) (sammanlagt – 22,5 kg)


BMI:
32,6

Mage vid naveln: 98 cm ( +7 cm)
Midjemått: 94 cm ( +6 cm)
Höft: 108 cm ( +4 cm)
Höger lår: 68  cm ( +7 cm)
Höger arm: 38 cm ( +3 cm)
Under byst: 93 cm ( +3 0cm)

Hej och hå.

Det var exakt 10 veckor sedan jag publicerade något viktresultat här på bloggen. Det innebär inte att de här tio veckorna har varit utan fokus på vikten. Kanske är det nu jag har tänkt som mest på min vikt, hur jag ska gå till väga och hur jag ska kunna vända den rätt oroväckande trenden med plus på vågen.

10 veckor har minst sagt satt sig på oönskade ställen och jag känner det tydligt i kroppen och jag trivs inte. Kroppen känns tyngre och plufsigare. 7 cm på låren, är sjukt mycket! Inte konstigt att jeansen sitter tight.. Fem kilo som borde varit minus istället, tycker jag.

Jag tycker att det är sjukt jobbigt med resultatet på vågen idag. Men iom att börja om lite med vägningarna här på bloggen, så känns det iaf som om jag har tagit upp strutshuvudet ur sanden och försöker göra något åt det hela. Min plan är att väga mig varannan vecka framöver istället för varje.

Och även om det känns väldigt tungt att väga såhär mycket, så känner jag mig ändå overkligt lugn och sansad. Det här är inte hela världen. Det är inte konstigt att det har blivit som det har blivit och även om det verkligen inte var såhär jag ville att det skulle bli, så är jag glad att det inte står +10 kg på vågen till exempel.

Hoppas ni är med och peppar mig framöver! Jag tror att jag kan behöva det..
bloglovin

Lucka 20 – Mina träningsskor

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Det här var de träningsskor jag kunde rota fram. Alla förutom de svarta använder jag regelbundet. Jag är ingen extrem skosamlare, av de sex paren ovan har jag vunnit Nike-skorna i mitten på raden längst fram. Jag har fått de två ljusa skorna på övre raden via konvent och endast köpt de tre andra paren.

Men jag har en lång lista på önskeskor. Så det finns en viss risk att min lilla skosamling kommer föröka sig.
bloglovin

Samtal hört på Stadium:

Kvinna, i övre medelåldern, frågar expedit: Ursäkta, har ni inte några vinterfodrade löpartights?

Expedit, ung “innebandykille” ser förvirrad ut: Nej det tror jag inte, när det är såhär kallt får man springa inne.

Kvinnan: Men, många springer ute och jag vet att det finns. Har ni inga alls?

Expedit, kollar bland löpartightsen: Nej, det är väl tänkt att man ska springa sig varm.

HAHAHA!
Ja herregud. Så alla ni som springer utomhus trots att man tydligen borde springa inne. Kläderna spelar ingen roll, på med sommartightsen, det är bara att springa sig varm!

PS. Är faktiskt också på jakt efter nya vinterfodrade löpartights. Mina från Craft som jag verkligen tycker om, har börjat bete sig tokigt (dvs, åka ner). Någon som har några bra tights att tipsa om?