Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for November, 2010

Om jag säger träningsvärk..

…vad säger ni då?

(Känner mig som sju svåra år. Ont överallt!)

Mjukisar goes fashion.

Jag fick hem ett par Braga LTD Color Edition från Team Sportia idag. Hade helst valt färgen lila, men när jag väl fick hem dessa rosa blev jag helt kär. Jag har aldrig varit en mjukisbyx-tjej, jag förstod aldrig hysterin över att gå omkring i tjocka byxor. Men sen fick jag mina första par för ett år sedan och efter det så är jag fast. Jävlar vad skönt det är att skrota runt i dem. Men det kanske inte är något man tar på sig och går ut och käkar middag. Mina grå som jag har hemma är ganska sunkiga.

Team Sportia ville göra något roligt med sina klassiska mjukisbyxor och lät fem designers styla sina modeller med de olika byxorna på valfritt sätt. Helt plötsligt blev den trista mjukisbyxan fashion. Jag tycker de är ascoola! Mina rosa har jag haft hela eftermiddagen/kvällen och vi har blivit bra polare. De (byxorna alltså) har varit väldigt tydliga med att berätta att de vill med mig ut och hitta på grejer. Vad säger ni, vågar man låtsas vara fashion i sina rosa mjukisar eller ska man bara sätta sig hemma och skämmas?

Jag skulle lätt kunna tänka mig en i varje färg..

(Kan man dansa i sådana här? Jag känner mig så jäkla ocool på streetklassen när jag glider in i mina tighta träningsbyxor när alla andra är dans-stylade. Men med mina rosa babys kanske jag känner mig ascool? Eller blir det för varmt?)

bloglovin

Mål för 2020: bot mot fetma.

Hälsade på hemma hos min mormor idag. Hon hade, förutom att hon handlat godis för tresiffrigt belopp, en Illustrerad Vetenskap hemma. Jag bläddrade lite i den och hittade den här artikeln om mål för forskningen 2020. Nu är det här ju populär vetenskapligt och jag har inte läst forskningen det baseras på.  Men jag tyckte ändå det var intressant.

Fettdepåerna bidrar till att reglera aptiten, men äter vi för mycket, kan de utveckla ett inflammationstillstånd, som får stora delar av ämnesomsättningen att braka ihop. Aktiva muskler motverkar inflammationstillståndet och det är säkert orsaken till att motion gör det lättare att hålla vikten.(…..) Inflammation i fettdepåerna och förskjutning av kroppens biokemiska balans är troligen orsaken till fetma.

Vad tänker ni? Jag tror det ligger mycket i just den kunskapen.

bloglovin

Bjudmiddag.

Jag har en väldig tur jag, idag blev jag serverad middag av min sambo. Fina fina han.

Det blev två-rätters med tonfisksmörgås till förrätt och spenat och kycklingpasta med kikärtor till huvudrätt. Lyx i vardagen!

bloglovin

People are awesome:

Ni måste måste måste se den!

bloglovin

Snöstorm och köksköp.

Efter en snöig promenad med den prickiga faran därnere är det dags att leka vuxen och köpa kök. Tänk vad mycket man hinner med på en dag…

bloglovin

Herregud vilket pass!

Min PT hade det där farliga leendet imorse. Det borde förberett mig på att även om passet kändes ganska snällt, i början, så var det bara en fasad för vad som skulle komma sen. Men passet var oerhört roligt. Vi jobbade mycket med kinesismaskinen. Tragglade utfall och axlar och typ golfsvingar i den bland annat. Roligt!

Vi använde kettlebells och jag höll på att dö, så jobbigt det var. Att min ländrygg är svag och stel och säger aj när den blir rädd, är ju ingen nyhet. Men när man gör sådana där svingar med kettelbells, då blir det extra påtagligt. Benen var trötta efter alla utfall, axlarna var trötta efter axelövningarna. Ryggen var trött efter rodden. Osv. Passet var nytt och spännanade, så jag var glad. Jag tog varje uppgift och gjorde den så gott jag kunde, utan protester.

Sen kom finalen. Hittills hade passet varit svettigt och jobbigt och jag hade verklige kämpat på bra. Men finalen skulle liksom pusha det hela en bit till. Givetvis skulle vi göra intervaller. Åh dessa förbannade intervaller, de är så jobbiga.

Jag fick heller ingen information om att det var det vi skulle göra utan blev tillsagd att göra situps med krokslag på mitsar i själva sittand epositionen. 10 stycken. Sen direkt upp på löpbandet jag berättade jag testade förra veckan. Det som drivs utan el. Up och springa i 1 minut. Nu tänker ni såhär, att springa 1 minut är inte jobbigt. Men jag kan tala om för er att srpinga en minut kan vara precis hur jobbigt som helst. Med utfall i benen, ingen löparkondition och ett riktigt bra tempo på löpbandet, så trodde jag att hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet på mig.

Efter en minut var det bara att gå direkt ner på golvet och upprepa magövningen. Ingen vila. Sen på det där hemka löpbandet igen. Pulsen var fortfarande ansträngd sen förra gången och benen kändes både stumma och spagettilika. Upp och springa. Tempot högt för att vara jag, framförallt i nuvaranda löparform. pulsen skenade iväg på en gång. Svor inombords. En minut segade sig fram innan jag fick stappla av löpbandte och göra om magövningen igen. Sista setet sa PT-Peter och jag tänkte i huvudet att jag orkar en ynka liten minut till på löpbandet. Bara en.

Upp på det där förbannade bandet en sista gång alltså, pulsen hög, benen darriga, jag – helt slut! Springer en minut och tänker precis hoppa av när jag hör bödelns röst bredvid “Två minuter till”. Jag ser mig själv stanna och säga, nästan förtvivlat “Det orkar jag inte.” (What, sa JAG det?!”) Jag fick dock ingen medkänsla där och bilder blixtrade förbi i mitt huvud när benen började pendla igen. “Fem minuter sammanlagt, det är ju pinsamt att inte orka fem minuter.” Jag såg Jillian piska deltagare i Biggest Loser framför mig, de som knappt rört på sig innan. Jag vet att jag kan springa både långt och länge, kanske inte i det här tempot, men ändå. Försökte samla så mycket kraft jag kunde och vinglade fram på bandet. Benen var någon annanstans. Kroppskontrollen existerade inte. Pulsen ekade i huvudet. När så tre minuter hade gått stapplad ejag av bandet och hyperventilerade en stund. Kände mig både grymt stark och lite matt över att fem minuters löpning kunde vara så jobbigt. Fick dock lite extra boost över att Peter sa att han inte trott att jag skulle klarat de tre minutrarna är jag var så trött efter de två första och att han var imponerad. kul!

Tråkigt att inte pulsklockan kom med på passet, hade varit roligt att sett dagens maxpuls, jag tippar på att den var uppe i 195-200 där ett tag.
Helt slut efter passet, men glad.

bloglovin

Fem minuter utav nära döden

Aldrig förr har fem minuters löpning varit så jobbigt som min PT fick det att vara imorse. My god!

Syns du i mörkret?

Jag kan tala om för dig att det gör du inte, om du inte använder reflex. På riktigt. Jag kör en hel dle bil och dte spelar absolut ingen roll om du har ljusa kläder på dig eller om det finns gatubelysning. Alltför ofta dyker det bara upp fotgängare över ett övergångsställe och det är nära att man inte hinner stanna. Ibland dyker det upp en barnvagn mitt framför bilen också. Då är det nära att jag stannar och skäller ut den totalt omedvetna föräldern. Eller så blir man livärdd när man precis kör förbi någon som går längs en vägkant, utan att man har sett dem. Tanken “tänk om jag svängt ut vägrenen av en olyckshändelse eller för att jag väjat för något mitt på vägen” gör mig alltid isande kall.

Så, dagens budskap är: bär reflexer! Glöm eller slarva inte med dem, de gör det lite tryggare i trafiken.

bloglovin

Redo.

Känner igen känslan när jag vaknar, kroppen är fortfarande inställd på sömn och säng. Men så fort jag kommit upp och ser det mörka utanför fönstret, fått i mig lite före-tränings-frukost, så är livet lite bättre igen. Mer vaken. Mer redo.

Känner mig taggad!

bloglovin

Tagga till, fröken!

Hur mycket ser jag fram emot att gå upp sex imorgonbitti för att träna med min PT?

Inte mycket.

Men om det ska finnas en chans att orka, så blir det hej och godnatt, på stört!

(P.S., att kvällsfodra 70 hästar, varav de flesta utomhus, i isvind ger mycket värme för hjärtat!)

bloglovin

Nya favoritfrukosten:

Ostkaka med bär, så gott!

bloglovin

Veckans vardagsmotions-utmaning:

Gå i alla rulltrappor!

bloglovin

I’ve got rhythm.

Alltså, ursäkta mig, men jävlar vad grym jag var på dansen idag! Jag är inte världens kvickaste, jag har svårt att fixa koreografin och armarna är oftast alldeles sladdriga. Men när jag väl lär mig grunderna i koreografin så kör jag verkligen järnet. Jag skiter i hur det ser ut eller om jag inte gör “rätt”. Jag dansar. Det är så himla roligt när man känner att kroppen kommer ihåg vad vi ska göra och rörelserna sitter i muskelminnet.

Streetdance är alltid bäst med Åsa som instruktör och koreografin idag var densamma som förra veckan. Jag är lite ledsen över att jag blivit bannad från SATS bokningssystem och inte kan boka några pass igen förrän onsdag nästa vecka och alltså med största sannolikhet missar klassen på måndag. Bittert, nästa vecka hade varit veckan då jag skulle sätta koreografin ännu bättre och kanske kunnat finslipa detaljer. Ni hör ju, det bor en dansnörd i mig.

Dans är nog bästa träningsformen, eftersom det är så mycket glädje genom hela passet och jag går alltid därifrån genomsvettig och glad. På vägen ut från SATS bjöd Gainomaxapan på Gainomax. Riktigt läskigt..

PS. För den som tror att dans inte är “riktig” träning så kan jag förövrigt berätta att jag under den knappa timmen hade en maxpuls på 91%, snitt på 73% och brände 620 kcal. .

bloglovin

Uppladdning före träning.

Jag känner mig rätt trött idag, men ska in till stan och pigga upp mig med lite Streetdance, ska bli väldigt roligt!

När jag kom hem från skolan så behövde jag lite energipåfyllning så att jag ska orka, då blev det denna tallrik med banan, kiwi och lite ostkaka. Jag bara älskar ostkaka!

bloglovin

Priset för årets träningsblogg.

Jag var på prisutdelningen för Årets träningsblogg som Fitness Magazine delade ut  för första gången i år i samarbete med Sparkibaken.

Jag skrev knappt om priset när det var nomineringsdags, vilket kanske varit ostrategiskt. Men jag vet inte om jag ens skulle klassificeras som träningsbloggare, enligt de grundkrav som fanns. Jag skriver inte enbart om träning, först och främst och även om jag själv ser på mig som mer träningsgbloggare än en viktbloggare, så är jag både och.

Jag har haft många synpunkter på tävlingen; först och främst är jag jätteglad att den finns och kommer fortsätta finnas. Det är superbra att den här delen av bloggvärlden får lite uppmärksamhet. Det finns mängder med träningsbloggar, många inspirerar och motiverar sina läsare till träning och att ta hand om sin hälsa. Bloggarna kring träning och hälsa syns dock inte i det stora hela, det finns inte ens en kategori för “träning” på Bloglovin. Det är på tiden med uppmärksamhet riktad mot träningsbloggarna.

Men med detta pris så kommer en hel del funderingar kring vad man egentligen vill med det? Vill man kora den bästa träningsbloggen? Vill man kora den träningsbloggen med flest läsare? Vill man kora den träningsbloggaren som är bäst på att göra reklam för sig själ och för tävlingen? Vill man få reklam? Vill man uppmärksamma träningsbloggosfären? Vill Fitness få reklam genom att alla träningsbloggare skriver om tävlingen och länkar sina läsare dit?

Fitness är en stor tidning, ändå kändes det som om tävlingen aldrig riktigt nådde fram i tidningen utan mest var en tävling som marknadsfördes på olika bloggar. Varför skrevs det så lite om priset, som faktiskt var väldigt generöst med en träningsresa (som enligt ryktet Sofy ska tackas för) och träningskläder från Reebok för 10 000 kr. Det är ju ett fantastiskt pris! Men varför skrevs det så lite om det i andra medier än bland träningsbloggare? Var var reklamen från Fitness sida?

Att man kan rösta hur många gånger man vill på finalisterna och att även det var helt och hållet drivet från bloggarna, är så himla tråkigt. Jag läste någonstans att möjligheten att rösta så  jämfördes med Idol. Jag vet inte vad jag ska säga om det, Idol ses av flera hundra tusen personer som alla vet vilka som är med och tävlar. Jag som inte ens ser på Idol vet vilka som är finalister. Den här tävlingen uppmärksammades utav de som läste bloggar som antingen gjorde reklam för tävlingen, eller som var finalister.

Slutligen så var jag ju också på plats under prisutdelningen på Best of the Best då Mia välförtjänt vann första priset. Tråkigt var bara att priset delades ut under lunchen, inne i gruppträningssalen, på den dag med minst deltagare på konventet och fick således väldigt liten publik. Även tråkigt att väl på plats så kändes det verkligen som om det fanns en vinnare och fyra förlorare. Vad var vitsen med att läsa upp vem som kom sist av finalisterna? När man har fem finalister, så tycker jag att alla fem ska känna sig som finalister och alla förtjänar ett pris och viss hyllning. Man ska inte gå därifrån som tvåa och känna sig som en förlorare. Plats 2-5 fick ingen större uppmärksamhet alls och inte heller nämndes något pris för de övriga finalisterna.

Jag ska inte bara vara kritisk och gnälla, för jag tycker att idén är superbra och priset är verkligen välkommet. Det finns en stor utveckligspotential i priset och jag hoppas att mycket kommer att se annorlunda ut till nästa år. Mina förslag och önskemål är som följer:

Dela ut fler priser. En till årets träningsblogg, men kanske en till årets nykomling, eller årets träningsprestation eller ett pris till årets “livsförändring”. För att ta några exempel. Ge bloggar som kanske har oförtjänt få läsare, lite uppmärksamhet. Slå på stort och ge tävlingen plats i tidningen och ragga lite reklamplats hos andra medier. Det måste ju finnas andra tidningar som kan vara intresserade av tävlingen. I år tyckte jag att ansvaret låg på bloggarna själva att marknadsföra tävlingen, vilket ger den lite sämre status. Gör tävlingen känd och erkänd, så kommer fler att känna till den, fler att rösta och fler kanske okända bloggar kommer få röster.

Ge finalisterna plats i tidningen, ordentligt. Varför inte göra ett reportage om de olika finalisterna inför finalomröstningen i tidningen, så att fler får skapa sig en uppfattning och läsa om de olika bloggarna. Så att bloggarna får den uppmärksamhet de förtjänar. Låt även alla finalister få pris, det ska kännas att man har tagit sig till final, det ska vara något att vara nöjd och stolt över. Gör givetvis röstningen personlig med exempelvis mailadress, så att det bara går att rösta en gång i finalen.

Förflytta prisutdelningen till stora mässhallen, om den nu ska ligga under Best of the Best och Hälsomässan, så att prisutdelningen får publik. Låt alla finalister som är på plats komma upp och presenteras. Se till att alla som ska prata vet om vilka finalisterna är.

Det ska bli spännande att se hur tävlingen utvecklas. Träningsbloggar finns det ju mängder utav och fler verkar vi bli, spännande.

Morgonmöte med ett vinterlikt Stockholm.

Jag fick sällskap ut imorse, inte av Katarina Wennstam, utan av min sambo. Stockholm hade klätt om till vinterskrud och även om det förmodligen bara är ytterst temporärt, innan det börjar smälta igen, så var det härligt. 45 minuter, med en hel del pulstoppar efter några långa backar. Känner mig som en  ny människa! En perfekt start på veckan.

Morgonpromenad it is!

Idag snusade jag hästdoft, red och kände lugn. Dessutom utförde jag ett välbehövligt städryck i lägenheten och åt filmjölk till middag. One of those sweet days. Mår så bra i själen idag!

Imorgon tror jag att jag måste väcka kroppen lite och eftersom min ipod är fylld med Katarina Wennstams Alfahannen, så tror jag att det får bli en morgonpromenad innan jag ska ha ett möte angående egenterapi via skolan (man måste gå 50 timmar i terapi hos en psykolog för att bli psykolog och just nu behöver jag verkligen lite hjälp med att komma åt mina tankar och mönster, så det passar ju fint). Tänk att när man börjar i en ände och nystar i sitt garntrassel, så känns det på en gång bättre. Att komma ifrån hjälplösheten är verkligen en stor del av jobbet.

Jag har en känsla av att nästa vecka kommer bli fin. Det är jag tacksam för idag.

Diet eller svält, fortsättning.

Jag läser intresserat era kommentarer till fredagens inlägg, jag misstänkte att det skulle vara ett ämne som engagerar.

Emliscious nämner att 1500 kcal kan vara olika mycket mat beroende på vad maten består utav. I studien åt deltagarna “fattig mat” (studien växte ju fram efter andra världskriget och var ett sätt för att förstå vad åren med krig och svält, hur de påverkat människor), i form av mycket potatis, rotfrukter, bröd och pasta. Kosten baserades alltså på kolhydrater.

Sara reflekterar över hur studien var uppbyggd, om den gjordes på överviktiga eller normalviktiga och det är givetvis en viktig reflektion. Studien gjordes på normalviktiga män i efterkrigstid, då jag misstänker att det var ganska få som var överviktiga. men de åt å andra sidan en kost under uppstartsfasen på 3200 kcal, så alla var nog i ganska god form innan “svält”-perioden. Nämnas bör också att deltagarna utförde vissa fysiska aktiviteter också och därmed brände ännu mer kalorier.

Doofie skrev “Jag håller med om att många inte ger kroppen den energimängd som behövs. Men i andra änden finns ju de som lever endast efter det kroppen säger åt dem att göra – äta snabba kolhydrater så hjärnan får sitt och kroppen kan spara energi inför nästa svältperiod (som aldrig kommer).”
Men, jag är inte helt säker på att kroppen verkligen fungerar så. Jag tror att kroppen är ganska bra på att säga vad den vill ha och så länge vi ger den mat regelbundet så kommer inte kroppen be om snabba kolhydrater. Jag tror att det är vårt huvud som ber om snabba kolhydrater och dte framförallt när vi har slarvat med regelbundenhet.

Huruvida kaloriräkning är så enkelt att en kalori alltid är en kalori är jag inte alls övertygad om. Inte på långa vägar. Jag är inte heller övertygad om att kalorier är hela hemligheten vid viktnedgång, eller viktuppgång, för den delen. Jag tror att våra kroppar är mer komplexa och att det kan finnas ganska många andra faktorer som spelar in.

(Det finns faktiskt en studie av John Yudkin där deltagarna äter låg-kolhydratkost och där resultaten inte blir som i Keys studie, å andra sidan är de knappast jämförbara, det framkommer inte riktigt om de 11 deltagarna i den här studien är överviktiga eller normalviktiga. Dessutom pågår studien bara en månad. Det intressanta är dock att deltagarna ska äta låg-kolhydratskost, men det finnsingen begänsning för hur mycket de får äta. Ändå landar snittmängden på 1560 kcal. Något som i den andra studien upplevdes som svält. Men som sagt, de går knappast att jämföra rakt av.)
.keys_yudkin-blogsize.jpg

Sofia påpekar att kaloriåtgången förmodligen är olika för deltagarna i Keys studie och för dagens människor i välfärdsSverige. Absolut! Min tanke med inlägget var mest att väcka tankar och åsikter kring hur vi ser på kalorier och hur många det är som faktiskt äter för lite. Jag tänker på alla dessa, redan smala tjejer, som maniskt räknar kalorier eller alla hårdtränande, som stenhårt håller igen på kalorierna. För överviktiga, finns det energi att ta av, även om jag tror att hjärnan har lättare (eller mår bättre?) att tillgodogöra sig lätt energi från maten, än att vänta på energi från fettdepåerna. Att ligga så pass lågt kalorimässigt (svält) kan ge ganska allvarliga psykiska konsekvenser (om vi nu ser till resultaten från Keys studie), tycker man att det är värt det, då kanske man borde fundera lite över varför man ska gå ner i vikt. Är det verkligen för sitt eget bästa?

Söndagsblues.

Idag när jag vaknade hade ja sovit mer än tio timmar och var helt utvilad. Jag vaknade inte direkt i gryningen med andra ord.. Men jag kände ingen ångest över det, som jag brukar göra om jag har sovit bort en hel förmiddag. Jag kände mig pigg, glad och lugn.

Kanske är det gårdagens beslut som skapar lite extra lugn i själen. För de senaste veckorna har bjudit på en bergochdalbana utav känslor som varit svåra att göra så mycket åt, utan ett beslut.

Idag är det alltså en lugn söndag. Jag ska precis ut till stallet och sne är det inte omöjligt att jag tar mig ut på en blöt, Stockholmpromenad. En fin söndag med lite söndagsblues. Bra.