Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Hej stress, hej då stress.

Det här med stress. När jag ser någon som är stressad framför mig, så tänker jag mig en jäktad blick, någon som aldrig sitter still, som alltid är på väg, som alltid har hjärtklappning och verkligen känner sig stressad.

Men, det är ju inte den enda stress som finns. Jag tror inte ens att det är den värsta stressen. Den stressen där ovan är en yttre, akut stress. Som man kan se och ta på, men sällan lever med alltför länge. Jag tror att den värsta stressen är den dolda, inre stressen. Den som inte syns, inte går att ta på och inte heller är lika “logisk”.

Den sista tiden så har jag ju som bekant tänkt väldigt mycket. Mer och mer tyder på att jag lever mitt liv på ett för mig, ohållbart vis. Det finns så många krav att leva upp till, så många saker jag ska hinna med. Inte bara hinna med förövrigt, utan jag ska göra dem bra, gärna perfekt. Jag har aldrig sett mig själv som stressad. Jag jäktar inte runt och jag sitter definitivt still både nu och då. Men, det jag har insett den sista tiden att det är just stressad jag är, i allra högsta grad. Jag är överstressad. Stressbelastad. Jag lever med en konstant känsla i bröstet av att jag inte hinner med det jag ska göra, att jag inte räcker till. När jag gör en sak, så har jag dåligt samvete för att jag inte gör en annan. Och så håller det på i en enda cirkel. Konstant dåligt samvete och den gnagande känslan av att jag aldrig aldrig kommer hinna.

Så ibland blir det för mycket och då blir jag apatisk och gör ingenting, vill ingenting, orkar ingenting. Men istället för att de stunderna av ingenting skulle kunna vara avkopplande och vilosamma, så är de precis tvärtom. Jag får ännu mer ångest och känner mig ännu mer stressad över att jag varit så oeffektiv och “slösat bort” min tid.

Jag kan en del om stress (vi hade, som rolig kuriosa, en stressföreläsning när jag läste folkhälsovetenskap med världens ostressigaste föreläsare, han såg ut som om han skulle somna vilken sekund som helst, snacka om att leva som han lärde..) och kortfattat kan man ju säga att det inte är särskilt hälsosamt att vara stressad en längre tid. Stress sätter sig både på kropp och psyke och kan ge en hel del sådär halvtrevliga symptom.

Så, hur tusan ska jag komma åt allt det här?

Först och främst ska jag söka hjälp. Jag måste sätta lite begränsningar för mig för vad jag får göra. Inte vad jag måste, utan vad jag får. Dessutom ska jag ta en rensning i min kalender den närmaste tiden och planera in “göra vad jag vill utan dåligt samvete”-tid. Den närmaste tiden kanske jag inte kommer träna så mycket, jag kanske inte kommer prestera så mycket. Jag kanske mest kommer försöka klara av några få saker. Jag kanske kommer säga nej till saker som måhända är roligt, men som jag bara inte orkar med. Jag kommer kanske vägra att låta almanackan vara fullspäckad med saker att göra. Min största rädsla just nu är att det ska gå för långt och att jag ska vakna en dag och inte orka/vilja gå upp ur sängen.

Så jag måste få till en förändring. Det viktigaste just nu måste vara att må bra. För min egen skull.

  • Jag känner igen mig! För ett tag sedan bröt jag ihop hemma när ännu en vän ringde och ville träffas. Samtidigt hade jag mycket på jobbet, andra åtaganden som jag var tvungen att genomföra, så vänner var någonting jag verkligen inte prioriterade, eller ens kunde prioritera, just då.

    Jag pratade med min sambo, som också kände igen sig, och vi bestämde oss för samma sak som du kommit fram till – vi var tvugna att rensa i kalendern.

    Jag är glad för din skull att du ska minska stressen. Kämpa på och tack för en underbar blogg!

    Kanelpinglan

    November 11, 2010

  • Det är helt självklart att det viktigaste är att du mår bra. Den värdefullaste personen i ditt liv är DU, och den personen skall man vara väldigt rädd om. Kram!

    Karin

    November 11, 2010

  • Stress är lurigt, framför allt när det inte är den där “stirriga stressen” som du beskriver (och som kanske är den man oftast ser framför sig när man tänker stress). Själv var jag i en jobbsituation där jag var otroligt understimulerad och helt enkelt hade för lite att göra, men det var inte förrän jag fick konstant yrsel som jag själv reagerade, gick till läkaren och blev sjukskriven på studs. För stress.

    “Vadå stress? Jag har ju inte varit stressad på ett halvår, jag har ju för guds skull inte haft något att göra!” var min reaktion, innan jag insåg att det bara var en annan sorts stress som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med. Och som jag uppenbarligen hade betydligt svårare att tackla än “för mycket att göra-stressen”.

    Ta hand om dig!

    Prralin

    November 11, 2010

  • Du är så klok! Se till att det inte blir en prestation att “göra ingenting bara”. För mig kan det räcka en bra bit att inte kolla mail, bloggar och facebook i tid och otid. Jag tar en paus en vecka eller två helt enkelt.

    Sen får jag påminna mig om att inte ha dåligt samvete när jag gör ingenting – hela tiden. Lördagar är min “fridag” och då sover jag länge och sen gör jag bara sådant som jag absolut vill.

    Det behöver inte betyda att jag bara slappar. Nu på lördag ska jag tex gå på en work-shop i linedance kl 12-17 och sen ska jag på vinprovning på kvällen, med trerätters-middag. Bara roliga saker m.a.o. Jag försöker också tänka i termer av vad som ger mig in-put. Jag ger och ger och ger och ibland måste jag “få” också. Det kan vara en inspirerande kurs, en duktig föreläsare, en bra bok, ett givande samtal med en god vän osv.

    Det är också kanon att stryka i sin kalender och avboka sådant man kan göra en annan gång. När mina dagar är helt blanka känner jag mig lugn, men för mycket och för lite skämmer allt. Är det för tomt i kalendern blir jag snabbt uttråkad. Det är balansen som är svår att hitta.

    Kram och lycka till med stresshanteringen!

    mvh//pernilla be

    Pernilla Be

    November 11, 2010

  • vilken fin text, nära till tårarna fick jag också eftersom jag har exakt samma problem själv. började hos en sjukgymnast men upplevde att detblev ännu ett krav att jag skulle följa hennes instruktioner, gå på hennes möten etc. Så vi beslöt att vänta lite, att jag får ringa igen när jag vill…
    Men jag har börjat tänka till. Lever inte än som jag lär, men det får gå i små steg..
    Är helt säker på att du kommer att lyckas. Att inse är ett första steg på vägen!
    Lycka till!

    ida

    November 11, 2010

  • Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Sådär känner jag med. Och har gjort länge. Trevligt att veta att vi är minst två… Modigt att skriva så personligt. Jag känner allra mest igen mig i :

    “Men istället för att de stunderna av ingenting skulle kunna vara avkopplande och vilosamma, så är de precis tvärtom. Jag får ännu mer ångest och känner mig ännu mer stressad över att jag varit så oeffektiv och ”slösat bort” min tid.”

    Exakt så är det! Och ingen verkar fatta hur det känns.

    Jag bara touchar ämnet i mitt “bakinlägg”. Jag har börjat baka som terapi, kanske kan låta märkligt men tja, jag behöver göra något som tar den tid det tar, som ger lugn och ro och inte behöver bli så himla bra. Förmodligen skulle jag behöva ta tag i det på ngt mer sätt än att baka, för det börjar bli ett rätt stort problem det här.

    Erika

    November 11, 2010

  • Vi är tyvärr många i villhinna-räddattinteräckatill-träsket. Du är så långt kommen i kampen mot stressgeggan genom att ta till dig de tankar du skriver om, att formulera dem och att ta tag i dem.

    Min smärtgräns är när jag inte längre kan sova och när jag känner att roliga saker bli ett måste; då måste jag försöka rensa och hitta fokus i det som verkligen betyder något.

    Det kanske kan vara utmaningen fram till jul- att hitta tillbaka till “jag väljer att göra precis ingenting just nu, och jag njuter av varje sekund”.

    Jag filosoferar mycket över “mindful” dessa dagar. Livet är precis här och nu. Men det var jag det.

    Hur som helst- du har bromsat och vänt din nedåtgående spiral redan. Hejja på!!!

    AC

    November 11, 2010

  • Tar till mig detta inlägg ända in i hjärtat mitt och tänker, att även jag behöver göra denna förändring.
    NU!
    tack fina du
    <3

    Li

    November 11, 2010

  • Vilka fina och kloka ord! Lycka till med ned-stressandet.

    Russin

    November 11, 2010

  • Åhh vad jag känner igen mig. Just nu är jag i en period då jag känner mig helt apatisk och likgiltig över allting. Och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det :( Men det kanske är stress trots allt. För det är så mycket jag känner att jag måste hinna med, så mycket jag har dåligt samvete över, så mycket och så mycket konstant att jag blir tokig! Alla gånger jag varit stressad har uttryckt sig på olika sätt. Den här gången är det största nog likgiltigheten över allting och det är en skitjobbig känsla.
    Inlägget fick mig att tänka till! Kram

    Pärlan

    November 17, 2010

  • […] Nu har jag haft en ganska lång tid av tankar som snurrat, känslor som känts, både högt och mycket och en kropp som nästan bara kollapsat, med höga levervärden, låga järnvärden, campylobacterinfektion och hög stresspåverkan. […]

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment