Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for November 15th, 2010

Tack Åsa för att du tagit dansglädjen tillbaka till Stockholm!

Jag fick ju reda på att min favorit dansinstruktör Åsa skulle komma tillbaka till Stockholm och SATS nu i höst, på  The Convention. Idag var det så dags för mig att få tillbaka lite dansglädje i form av streetdance i min vardagliga träning. Och åh vad roligt det var!

Ni kanske har glömt bort det, jag har nämligen själv nästan gjort det, men jag älskar ju träning och jag älskar känslan träningen ger mig och jag älskar att känna hur svetten rinner när kroppen och jag ger järnet. Jag älskar att gå ut från ett pass och känna mig svettig, trött i kroppen och helt hög på endorfiner. Jag älskar det! Jag älskar att bli inspirerad och jag älskar att inspirera. Det här är ju faktiskt en träningsblogg, också.

Så: passet var grymt!

Åsa bjöd på en trixig koreografi till grym musik och svetten lackade och pulsen var hög, ansiktet rött och det kändes att kroppen fick jobba. Tyvärr stod jag lite för långt bak i salen, så alla snabba småsteg blev svåra att få till när jag inte riktigt såg Åsa, men jag hade en grym känsla i kropp och själ. Sen fick det se ut lite hursomhelst. Vem bryr sig, egentligen? Så länge kropp och själ lever sig in i dansen.

En höjdartimme, roligt var det också att träffa Åsa och Soffan som också dansat loss.

Dans-endorfiner

På väg hem i tunnelbanan alldeles svettig och full av dansglädje från kvällens pass. Folk tittar snett på min outfit..

Stresshantering:

Jag har fått för mig att handarbete och pyssel är avstressande och i lördags kan man säga att det blev en helt oplanerad syjunta med fyra fina tjejer och en väldans massa garn. Det var ganska exakt 10 år sedan jag stickade sist och givetvis hade jag fått för mig att sticka ett par raggsockor. Nja, något stickproffs blir jag nog aldrig. Ni ser syrrans påbörjade socka till höger och min version till vänster. Det blir i sånt fall en socka till världens största vrist.

Men stickning är verkligen avstressande! Kanske är det för att man måste hålla koncentrationen på det man har i händerna, men ändå kan sitta och prata samtidigt. Kanske handlar det om att vara närvarande, vilket jag måste öva på. Stickningen i sig är ju närmast meditativ då man upprepar samma rörelse om och om och om igen. Dessutom har jag inget som helst krav på mig att vara duktig och det är ju så skönt.

Spöregn..

..har det inte gått över inom en kvart så blir det bilen till skolan. Så tråkigt, jag var ju taggad!

Ett litet söndagslöfte.

Om det inte regnar eller är minusgrader imorgon, så är det jag, superkvinnan Ella, som tar cykeln till skolan imorgon.
It’s a promise!

(Iklädd min nya snygga, sköna, billiga, smarta, svarta, softshelliga, superjacka!)