Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for October, 2010

Tur, träning och grupparbete.

Det är fenomenet med grupparbete som håller mig extra länge i skolan en dag som denna. 10-17:30, känns som en evighet, men är ju egentligen bara en vanlig arbetsdag, och knappt det.

Men min tanke är att ta cykeln till SATS en snabbis och sedan hjula hem. Ryktet säger att jag, väl hemma, kommer erbjudas fint sällskap och färdiglagad middag! Jag har bra tur, jag.

Bra och dåligt med morgoncykling:

DÅLIGT:

Cykelsadeln och hela cykelstyret var täckt med en fint lager is, som genast förfrös vitalare delar och mina fingrar. Växeln var isfrusen och låset liakså. Tur att jag hade cykeln olåst på innergården.

Tunn, hal, förrädisk is på alla cykelbanor gjorde tempot en aning långsammare än jag är van. Jag är van vid att få susa fram, men även på barmark är jag lite rädd för att dra omkull. Med is på vägen och hjälmen i en garderob på landet, kändes varje kurva och varje inbromsning läskig.

Människor i cykelbanan och genomfrysta ben och fingrar var bara ett litet lätt moln på min himmel.

BRA:

Se det framför er. Solen lyser genom ett kallt, stilla landskap. Allt blir så mycket tystare när det är kallt. Bilarna, fotgängarna, alla ljud dämpade av kylan och av mina varma hörlurar med senaste Hamilton-boken. Solen som sakta tinar upp en frusen värld, tinar upp frost på träden, bilarna, vägen. Tinar upp mina växlar och bländar mig i blänket från tinat vatten på vägen.

Kölden som biter i kinderna, kroppen vaknar, hjärtat pumpar och själen blir glad. Uppe, vaken, utomhus. Benen går av sig själv.

Röda, gula, orangea löv på marken,  som knastrar under cykelhjulen och skapar som en höstgyllene väg där jag tar mig fram. Det är på något vis ändlöst vackert och kallt och vackert igen.

Jag kommer fram till skolan ganska kall om benen (dags för vintertights) men varm i själen. Jag måste verkligen ta min morgoncykling lite oftare.

Godmorgon gott folk!

Godmorgon!

Jag är sådär trött att ögonen känns svullna idag. Men träningskläderna är på och jag ska strax hoppa upp på min fina cykel och ta mig till skolan. 30 minuter i dne här kylan, borde kunna väcka mig hoppas jag.

Vecka 6 i 6vu! FINAL!

  • Utför de 5 maxtesten från vecka 1 igen.
  • Testa en ny träningsform. Något spännande, något du länge funderat på att testa, en träningsform du testat för länge sen men vill ge en ny chans? Du bestämmer!
  • Skriv ner ytterliggare 20 saker med dig/din kropp som du är stolt över/tycker om.

Wow, kan ni förstå? Imorgon börjar finalveckan i 6VU! Jag har följt er kamp under dessa veckor och även om jag inte varit frisk hela tiden och hamnat en aning på efterkälken, så är jag så himla glad och peppad av hur många det är som kämpar på. Ni är så jäkla grymma. Nu har vi alltså en enda liten vecka kvar. Jisses vad fort det gått! Ge järnet nu på alla maxtest, hoppas ni känner att de här veckorna har givit er styrka i både kropp och själ.

Även vecka 6 bjuder på nya små, bonusutmaningar, såklart. De här utmaningarna helt och hållet frivilliga, vissa är enklare än andra och jag hoppas att ni försöker er på någon utav dem.

  • Egoboost. Sätt upp minst en lapp någonstans där du ser den ofta och skriva något som boostar ditt ego. Jag har kvar min lapp “Fan vad du är snygg!” uppsatt på spegeln i badrummet. Jag blir alltid glad av den.
  • Dubbelträna. En dag den här veckan, träna två pass. Det kan exempelvis vara en promenad på förmiddagen och ett styrketräningspass på eftermiddagen. Du bestämmer!
  • Backpass. Ta dig till en riktigt jobbig backe och ta dig upp för den 15 gånger. Om du cyklar, springer, går etc, bestämmer du själv.

Nu är det alltså den riktiga slutspurten. Nu finns det ingen anledning för att spara på krutet!

När får man vara nöjd?

Vi fortsätter lite på samma tema idag också. Jag läser era kommentarer och blir varm i hjärtat. Ni är så fina. Jag blir så rörd över att det finns så många människor där ute som ger mig så mycket kärlek, motivation, stöd och fina tankar. Tack alla!

En sms-konversation innan läggdags igår gav mig än mer tankar att vrida och vända på. När får man vara nöjd med sin vikt? Får man väga 100+ och lägga ner viktminskningtankarna utan att det ska klassas som att “ge upp”?

Och då pratar jag inte bara om omgivningens tyckande och tänkande, jag tänker även på mina egna åsikter. Det är så djupt inpräntat i mig att om vågen säger att man är “för tung”, så ska man gå ner i vikt. Oavsett vad spegelbilden säger.  Jag är kanske en av de mest vältränade tjejer vägandes 100+ kg, jag känner. För mig är inte min övervikt en direkt hälsorisk i sig. Jag har en kropp som måhända väger en hel del, men jag har en vältränad kropp som är tränad för att orka min vikt.

Jag är också medveten att även om jag måhända väger ganska lika som för ett knappt år sedan, så har det ju hänt saker ändå med min fysik. Jag är några centimeter mindre på flera kroppsdelar och jag upplever mig som snyggare i kroppen än jag var i slutet av november förra året. Men framförallt har jag en mer vältränad kropp, en starkare och bättre tränad sådan. Jag menar alltså på inget vis att det jobb jag lagt ner det senaste året, har varit “onödigt” eller förgäves. Jag är jätteglad över hur min kropp ser ut, mår och är med mig. Det här året har gjort mig än bättre på att uppskatta min kropp och att acceptera den.

largeaffirmation2
Tänk vad mycket bättre om min våg sa såhär istället. De går att köpa här. I need one!

Men när får man då vara nöjd?
100 kg? 90 kg? 80 kg? 70 kg? 60 kg?
Eller handlar det om BMI? Måste jag ligga på normalvikt enligt BMI för att få vara nöjd? (80 kg blir BMI 24,7. Normalvikt ligger på ca BMI 19-25) Blir man överhuvudtaget någonsin nöjd?

Det är ju ingen annan än jag som kan svara på det. Men jag är också fundersam över vad jag tror kommer hända, bara för att jag går ner i vikt. Tror jag att jag helt plötsligt bara ska sluta känna mig tjock? Känna mig nöjd och lycklig med min kropp, oavsett hur jag mår?

Jag tror att jag har hjärnspöken som är så djupt inpräntade att jag kommer dras med samma självbild, oavsett vad jag väger. Om jag går ner till 80 kg, vilket ju är mitt mål, kommer jag känna mig nöjd då? Mer nöjd än nu?

Kanske är det så att jag är mer nöjd med min kropp nu, än i aug 2009, och därför är jag inte lika motiverad att förändra den?

För vems skull ska jag gå ner i vikt?

Många tankar har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Främst för att jag inte får tanke och handling att gå ihop. Jag får inte planen att fungera live. Jag kan inte hålla vägen jag bestämt och min intention står nästan varenda dag och faller. Jag ser saker landa i min mage som inte skulle landa där. Jag vet att jag har pannben, om jag vill. Så något är det som inte stämmer.

http://www.tylersmiller.com/wp-content/uploads/weight-loss-scale1_1we8.jpg

Att säga att jag inte har motivation och fokus just nu, låter så banalt. Men det kanske är så. Jag försöker boosta mig med Hawaii-mål och viktmål på 6VU. Men krasst faktum kvarstår. Jag har i stort sett stått stilla i ett helt år med min vikt. Visst, jag har gått ner några kilon, men jag har även gått upp en del kilon under det här året. Det är ungefär som att jag gick ner 10 kg, swosh sa det och sen hamnade jag på en platå som jag under hela det här året inte riktigt lyckats ta mig från. Det är som det klassiska citatet säger:

Om du gör som du alltid gjort , får du samma resultat som du alltid fått.

Just nu måste jag felsöka och verkligen rannsaka mig själv. Vill jag gå ner i vikt? För om jag inte verkligen vill, då kommer jag bara hamna i en fortsatt spiral där jag halvhjärtat söker efter resultat, men kommer gå ner något kilo och gå upp något kilo och sedan mest känna mig ledsen över det. Varför fungerar inte maten? För träningen är inte mitt problem.

Om jag verkligen vill, då måste jag hitta ny motivation och nytt fokus igen. Och då på riktigt. Jag måste komma ihåg att jag i sånt fall bara går ner vikt för min skull. Det är för min skull jag gör vissa val. Nu pratar vi först och främst mat. De senaste veckorna har tendenser till mitt gamla smygätande triggats. Det känns som om det viktigaste är att ingen annan vet om att jag äter. Det som inte syns, finns inte. Smygätande är verkligen väldigt destruktivt. Vem vill jag ljuga för? Er? Min sambo? Mina vänner? Ja, typ. Om jag ska vara ärlig.

Jag känner att jag har ett visst ansvar gentemot er, mina bloggläsare, att faktiskt gå ner i vikt. Det känns som om ni investerar i er tid och ert engagemang, när ni peppar mig, följer mig och min viktresa. Själv känner jag mig mer och mer som en viktminskningsfejk. Hur kan man låta bli att känna sig så när man faktiskt vägde ungefär samma sak som nu i början av det här året?


Vecka 15 (105,9 kg) vs vecka 61 (105,5 kg)

Det var skönt i början med den här bloggen, ingen i min omgivning visste om den, jag kände absolut ingen press utifrån. Nu känns det som om jag har hamnat i “jag ska gå ner i vikt”-facket. Ibland får jag kommentarer på vad jag tänker äta (även om jag vet att det är i allra största välmening, så boostar de kommentarerna bara min vilja att smygäta. Det sista jag som gammal hetsätare vill känna är att omgivningen dömer och kontrollerar mitt matval.) och numera känns det som om jag tror att alla har åsikter om vad jag “borde äta” för att gå ner i vikt. Ibland kanske det är så, men oftast sitter det nog mer i mitt huvud och är mest paranoia.  Vänligt sinnade kommentarer överhuvudtaget som på något vis kritiserar mina matvanor, tar jag överlag ganska dåligt. Maten blir det som jag absolut inte ville från första början, den blir komplicerad, ångestladdad och ett känsligt ämne.

Så, nu är jag alltså “ute” som viktminskare, vilket gör att det känns som om jag faktiskt har press på mig, utifrån. Inom psykologin pratar vi ofta om inre och yttre motivation, då inre motivation är en mycket starkare drivkraft än den motivation som kommer utifrån. I det här fallet är den inre motivationen för att gå ner i vikt, för att jag själv vill det för min egen skull. Den yttre motivationen är att gå ner i vikt för att andra vill det/förväntar sig det/blir glada om jag gör det och det i sin tur motiverar mig.

Den senaste tiden känns det som om jag har velat gå ner i vikt, för att göra alla andra nöjda. Inte konstigt att det liksom inte fungerat.

http://www.youcanattractit.com/blog/wp-content/uploads/2009/06/motivation-300x198.jpg

Vadå, vill jag inte gå ner i vikt längre? Jo, det vill jag. Men hur mycket vill jag? Och vad hindrar mig? Det är frågor jag verkligen måste bearbeta. Jag läste Linas inlägg för någon dag sedan och visst var det bitvis oerhört träffande, Vill man, så går det. För i slutändan är det ju bara mig det handlar om. Jag har inget ansvar gentemot någon annan i dagsläget. Jag måste göra det här för mig, till hundra procent. Jag måste själv göra varje val för min egen skull. Om jag bestämmer mig för att jag vill gå ner i vikt, för mig, då måste jag ställa många saker på sin spets, jag måste ifrågasätta en hel del val jag gör/har gjort. Jag måste införa nolltolerans på saker som smygätande och släppa fokus på vad alla andra vill, tycker och tänker. Dessutom kanske det vore dags att ta lite professionell hjälp. Kanske borde jag ta kontakt med en psykolog som är inriktad på just hetsätning/överätning/övervikt.

Det är jag som väger över 100 kilo. Det är jag som måste göra jobbet, både fysiskt och mentalt och det är därför jag som måste vilja. Till 100%.

Ja herregud, det har varit en del snurriga tankar den senaste tiden, med vissa inlägg som bevis. Det kanske låter som om mitt liv är väldigt tungt just nu. Men så är det inte heller. Det är bara en pusselbit i mitt liv som jag måste se över. För face it, viktminskning är inte hela mitt liv. Inte träningen heller. Det är dock en viktig del i mitt liv som jag vill få ordning på och min blogg handlar ju främst om dessa två bitar. Därför blir det lite “dramatiskt” här på bloggen. Klart ett inlägg som det här känns i själ och hjärta på mig. Jag tvivlar på mig själv och jag känner mig lite vilsen och ledsen. Men jag har ett fint liv trots det och jag mår bra. Jag måste bara tänka lite nu.

(Och för den som inte redan gissade det så ställs vägningarna in framöver på obestämd tid. Trist kanske. Skönt kanske.)

P.S. Just på det här inlägget är jag glad och tacksam om jag inte får några tips råd angående dieter/viktminskningskoncept. Det är inte där mitt problem ligger. Tack, ni är bäst!

Träningsvärk.

Det verkar som om min kropp fick jobba igår. Jag har träningsvärk överallt!

Å andra sida hade jag träningsvärk i axlar och nacke efter spinningen i onsdags (!??), så lite mör och klen är jag nog ännu. Därför blir det vila idag. Snäll start efter sjukdom. Jag känner mig nästan stolt över mig själv!

En fin fredagskväll.

Egentligen skulle jag befunnit mig ute på Ekerö, haft två ridlektioner och blivit bjuden på middag efteråt. I sista sekunden blev det hela uppskjutet och jag fick plötsligt en helt fri fredagskväll. Lyx! Jag grundade med en fin middag med rökt renstek (så gott! Tack mamma!)

Sedan vandrade mina ben till först Malmen, i sällskap med två stiliga karlar och sedan Vampire Lounge. En fin fredagskväll med flera goda (alkoholfria) drinkar. Vi avslutade kvällen i vår soffa. Fin fredag.

Hur man gör 1000 hopp apjobbiga.

Mitt mål med dagens pass var att avverka 1000 hopp utan att köra alla enligt den lite lättare varianten ( = hopprepshopp). Mitt mål var att köra åtminstone hälften med jobbiga hopp. Ni som inte vet skillnaden mellan att hoppa 50 hopp i sträck med upphopp eller med hopprep bör testa. Med hopprep höll sig min puls stabil, men med upphopp skenade den ganska snabbt iväg. Samma sak när det gällde att hoppa jämfota hopp upp på en stepbräda. Sjukt jobbigt!

Jag la upp passet som en cirkel. Tanken var 50 hopp, 5 armhävningar, 30 sekunder i plankan och 30 sekunder i jägarvila. gånger 20.

Men mina ben tog slut ganska snabbt och det var sjukt mycket jobbigare än jag trott. Jag började misströsta när 20 upphopp på låda tog musten ur mig. Hur skulle jag orka 1000 stycken? Det är dåligt tänk, när sådana tankar börjar snurra. De hjälper verkligen inte. Ibland blir jag trött på mig själv. Varför måste jag köra 2000 trappsteg i samma pass? Varför måste jag köra alla 1000 hopp i ett och samma pass? Varför måste jag vara så himla hardcore hela tiden? Räcker det inte med att vara det ibland?

Jag bestämde mig för 500 hopp enligt cirkelplanen. Jag hade ju då märkt att hopprepshopp och sicksackhopp åt sidan och fram och tillbaka, var oerhört mycket lättare, än upphopp, burpees och upphopp på låda. Så när jag hade gjort 10 cirklar med tunga 500 hopp, bytte jag strategi. Jag ställde mig och hoppade hopprep 200 hopp i sträck. Lätt som tusan, jämförelsevis! Känd emig plötsligt stark, även om benen började stumna. Körde 15 armhävningar och en minut i plankan men sket i jägarvila. Nästa vända gjorde jag 150 sicksackhopp och en vända till med armhävningar och plankan.

Sista vändan med 150 hopp gjorde jag upp på lådan och upphopp. Då var pulsen inte nådig.

Det hela tog exakt en timme, jag betade av mina 1000 hopp och 100 armhävningar, 8 minuter i plankan och 5 minuter i jägarvila. Mycket bra.

Tid: 60 min
Maxpuls: 180, 89%
Snittpuls: 145, 71%
Kaloriförbrukning: 659

Jag läste idag i Fitness som landade i min brevlåda igår, om rörlighet och blev påmind om en väldigt bra stretch för baksida lår. Så jag låg på rygg med ena benet uppför en vägg och stretchade i 10 minuter efter passet. Det gjorde fruktansvärt ont, men efteråt kändes det väldigt bra. Jag måste göra det oftare. På riktigt.

Tack 6VU för inspirationen till ett bra pass!

1000 hopp – check!

Men tusan vad jobbigt det var!

Ger er en lite mer utförlig rapport senare, men nu ska jag iväg och ha fredagskväll. Härligt!

1000 hopp.

Ja, tänk om man skulle ta sig ner till gymmet och beta av 1000 hopp, några armhävningar och x antal minuter i plankan/jägarvila?

Knasiga gruppträningsincidenter?

Visst har man varit på pass där de andra deltagarna inte beter sig enligt de oskrivna reglerna? Några tar sin sociala träff och pratar under spinningen, någon håller inte sin plats under dansen utan flaxar ut och in i sina medtränanade,  någon ställer sig och tittar på och deltar inte när det blir för jobbigt, någon kör sitt eget race på bodypumpen. Allt sånt är ju dock ganska harmlöst och även om det kan irritera och störa, är det inget jag hetsar upp mig över.

http://www.lifeportalen.se/uploads/pictures/normal/fadf3d6a096ba47f8039ab079e989049.jpeg

I förrgår på spinningen var det en man som betedde sig lite märkligt vilket gav upphov till en diskussion kring konstiga saker man varit med om i gruppträningssammanhang. Jaime berättade om en klass han instruerat då en kvinna börjat prata i mobilen mitt under klassen. Jag tänkte lite på det där och jag kan tänka mig att landets alla instruktörer varit med om en del rätt knasiga grejer.

Vilka oskrivna regler får man enligt er inte bryta på ett gruppträningspass?
Har ni varit med om något riktigt konstigt någon gång?

“Hej mitt vinterland.”

Åh, det spritter i kroppen när jag hittade snö på balkongen imorse. Även om den kommer smälta bort så ger den ett löfte om vad som komma skall. Snö är fantastiskt. Vintern är fantastisk. (Det enda jag önskar just  nu är vinterdäck på bilen.) Jag ser framför mig många gnistrande vita dagar med snö som knarrar under skorna, varm vinterjacka och ångande andedräkt.

Julkänslor och hela kittet!

Jag vill vara allt, även om jag är dålig.

Jag vill vara cyklist, löpare, dansare, boxare, skidåkare, simmare, ryttare, styrketränare, yogare, jagvetintevadare.

Jag vill inte välja. Jag vill var allt, även om jag är dålig.

Kunna njuta av en frostigt vacker ridtur på en ångande häst i ena stunden, känna glädjen i kroppen när rytmen och dansen tar över kroppen i en grym koreografi i en annan, få frihetskänslan i magen på en snabb damcykel (haha) som kan ta mig vart som helst och se vacker natur mot slät asfalt, njuta av barrdoftande stigar, med enbart ljudet från mina asics mot marken. Rytmiskt och meditativt. Jag vill känna musklerna pumpa i kroppen när jag övervinner en övning/en vikt/mig själv och känner hur styrkan både föds och utmanas i kroppen under ett grymt styrketräningspass, kunna använda hela min kroppstyngd i en ordentlig spark, pumpa på all min kraft mot ett par mitsar och känna hur all energi, både positiv och negativ, följer med ut i slaget och används till något konstruktivt, flytta fokuset till en liten boll och ge den all uppmärksamhet under 45 minuter med ett rack som enda hjälpmedel, utmanas av min motståndare, vinna och förlora. Kunna stå i hunden och känna kraften komma inifrån, känna hur muskler arbetar och samarbetar, gör mig smidig och stark, lång och balanserad. Känna kylan bita i kinderna när solen glittrar i snön och våga känna tryck i skidorna i en perfekt sväng.

Jag vill kunna gå in i vilken aktivitet som helst och njuta av den, även om jag är “dålig” på den. Även om jag förlorar. Även om det är kämpigt och jobbigt också. Så vill jag vara allt. Jag vill inte välja. Jag vill få njuta av guldkornen i varje aktivitet.


Balans.

Jag “tvingar” mig själv att vila idag. Jag är rätt så duktig på att rivstarta så fort jag känner mig frisk men just den här gången vill jag verkligen ge kroppen möjligheten att återställa sig ordentligt innan jag sliter på med stenhårda träningspass.

Visst, det ser tråkigt ut i träningsstatistiken, jag sjunker på topplistan på funbeat, jag får det kämpigt med 6VU. Men jag gör ett val som är lite mer långsiktigt hoppas jag. Det känns oerhört vuxet.

Istället för att svettas på gymmet, har jag efter skolan njutit av en väldigt pigg häst, sol och 2 plusgrader. Åh, hösten är underbar! Det känns fint och balanserat i hjärtat också. Balans, en fin känsla.

En glad själ i en glad kropp.

Igår var det dags att väcka kroppen lite efter matförgiftningen som jag råkade ut för. Det var återigen dags för att träna, och inte vilken träning som helst. Tanken var att jag och Sara skulle gästa Jessicas spinningklass på Worldclass, även Åsa var på plats för 75 minuter med extensiva och intensiva intervaller.


Jag ser inte klok ut, men man får en viss aning om hur svettig jag var efter passet.

Jag har hört mycket om Jessicas pass och om Jessica som instruktör. Alla har hyllat henne och jag hade höga förväntningar innan passet började. Jag var rädd att alla superlativ jag läst i olika bloggar skulle göra mig besviken, att förväntningarna skulle vara svåra att leva upp till. Men jag hade inget som helst fog för den oron.

Det är något med vissa instruktörer som suger tag i en och får en att vilja ge lite mer och att känna glädje i det samtidigt. Jag gick in på klassen med intentionen att ta det lite lugnt med tanke på att jag var så sjuk förra vecka. Innan passet kände jag mig dessutom trött och rätt osugen på att träna. Det tog dock inte lång tid på klassen som jag önskade att jag skulle kunna få ge allt. Benen kändes starka och pigga och Jessicas ord gick rätt in i hjärtat.


Snyggt sällskap på cykeln bredvid.

Passet vi bjöds på var uppbyggt runt 3 extensiva och 3 intensiva intervaller. Jag förstår helt klart tjusningen med lite längre pass. Helt plötsligt kunde varje moment få ta den tid som behövdes. Många spinningpass tycker jag känns ihopplockade utan någon riktig tanke bakom. Det kan kännas som om varje minut ska fyllas med saker man ska göra. Det är intervaller, tunga växlar, lätta växlar, jumps, stående, sittande i en enda michmash.  Jag har kommit att uppskatta de pass som har ett genomtänkt upplägg och där direktiven är tydliga, men inte alltför många. Där jag själv kan bestämma om jag vill sitta eller stå och där ansvaret för att ta mig till önskad nivå, ligger på mig.

75 minuter gick snabbt och jag kom på mig själv med att sitta och le periodvis på cykeln. Jag älskar ju sånt här! Träning med både kropp och själ, svett, känslan av att vara stark och att vilja ta i lite till.


Svettiga och glada.

Efter passet fick själen dessutom lite extra kärlek när vi spenderade kvällen i Jessicas soffa, med varma mackor och the. Vänskap gör själen glad. Det känns som att det igår kväll mixades ett fint recept för en glad själ i en glad kropp. Fint.


Fina.

Dags för träning..

..men inte vilken träning som helst.
Jag ska smygstarta så försiktigt jag nu kan på en spinningcykel, med en krigare som instruktör och träningsglädje personifierad, bredvid mig. Det här kan bli spännanade.

(Och riktigt riktigt kul!)

Friskt väder för en frisk kropp.

Jag kom ut till stallet och där var det givetvis riktigt ruskväder. Regn och iskall blåst.

Det var bara att bege sig ut i hagen, hämta hästen, klä på honom hans grejer och tömköra i en halvtimme. Jag kanske inte älskar regn på tvären och fryskalla händer. Men jag älskar känslan av att vara utomhus i alla väder. Jag tror att det är jättebra för både kropp och själ att stå ute i leran med en häst som inte vill annat än att bralla iväg och känna hur regnet gör håret stripigt och blött och vinden biter i kinderna. Jag tror att det skapar friskhet.

Så jag stod på ridbanan i en halvtimme, först med en väldigt bångstyrig häst som hade fullt utav överskottsenergi men allt eftersom tiden gick, med en glad och samarbetsvillig dito. Händerna hann både frysa tll och återfå värmen och mina kinder lyste härligt röda.

Jag kände mig som en ny människa när jag åkte hem. Lite blötare, kallare och lerigare än innan och med lite mer gnista i blicken. Härligt!

Dagens sena frukost:

Förhöjda levervärden?

Alltid ska det vara något.

När jag kom hem möttes jag av ett brev från min läkare som sa att jag tydligen har väldigt lågt järnvärde men förhöjda levervärden och de måste ta fler prover på mig. Kanske ska fixa klippkort på den där vårdcentralen.

Men alltså, förhöjda levervärden? Borde jag bli orolig?