Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

När får man vara nöjd?

Vi fortsätter lite på samma tema idag också. Jag läser era kommentarer och blir varm i hjärtat. Ni är så fina. Jag blir så rörd över att det finns så många människor där ute som ger mig så mycket kärlek, motivation, stöd och fina tankar. Tack alla!

En sms-konversation innan läggdags igår gav mig än mer tankar att vrida och vända på. När får man vara nöjd med sin vikt? Får man väga 100+ och lägga ner viktminskningtankarna utan att det ska klassas som att “ge upp”?

Och då pratar jag inte bara om omgivningens tyckande och tänkande, jag tänker även på mina egna åsikter. Det är så djupt inpräntat i mig att om vågen säger att man är “för tung”, så ska man gå ner i vikt. Oavsett vad spegelbilden säger.  Jag är kanske en av de mest vältränade tjejer vägandes 100+ kg, jag känner. För mig är inte min övervikt en direkt hälsorisk i sig. Jag har en kropp som måhända väger en hel del, men jag har en vältränad kropp som är tränad för att orka min vikt.

Jag är också medveten att även om jag måhända väger ganska lika som för ett knappt år sedan, så har det ju hänt saker ändå med min fysik. Jag är några centimeter mindre på flera kroppsdelar och jag upplever mig som snyggare i kroppen än jag var i slutet av november förra året. Men framförallt har jag en mer vältränad kropp, en starkare och bättre tränad sådan. Jag menar alltså på inget vis att det jobb jag lagt ner det senaste året, har varit “onödigt” eller förgäves. Jag är jätteglad över hur min kropp ser ut, mår och är med mig. Det här året har gjort mig än bättre på att uppskatta min kropp och att acceptera den.

largeaffirmation2
Tänk vad mycket bättre om min våg sa såhär istället. De går att köpa här. I need one!

Men när får man då vara nöjd?
100 kg? 90 kg? 80 kg? 70 kg? 60 kg?
Eller handlar det om BMI? Måste jag ligga på normalvikt enligt BMI för att få vara nöjd? (80 kg blir BMI 24,7. Normalvikt ligger på ca BMI 19-25) Blir man överhuvudtaget någonsin nöjd?

Det är ju ingen annan än jag som kan svara på det. Men jag är också fundersam över vad jag tror kommer hända, bara för att jag går ner i vikt. Tror jag att jag helt plötsligt bara ska sluta känna mig tjock? Känna mig nöjd och lycklig med min kropp, oavsett hur jag mår?

Jag tror att jag har hjärnspöken som är så djupt inpräntade att jag kommer dras med samma självbild, oavsett vad jag väger. Om jag går ner till 80 kg, vilket ju är mitt mål, kommer jag känna mig nöjd då? Mer nöjd än nu?

Kanske är det så att jag är mer nöjd med min kropp nu, än i aug 2009, och därför är jag inte lika motiverad att förändra den?

  • Åh, det är svårt det där med att vara nöjd… När är man nöjd liksom? Är det när man inte skulle ens i sin vildaste fantasi vilja ändra på någonting alls? Eller, om man inte hittar motivation till att göra förändringar så kanske det in facto innebär att man ÄR nöjd?

    Jag anar en liten bloggidentitetskris, och vill därför bara säga att jag har följt din blogg sedan i januari ungefär, och jag har aldrig riktigt sett den som en viktminskningsblogg. Jag är inte intresserad av viktminskning. Jag följer dig, för att du är stark, sund och glad, och din blogg är fylld med energi, utmaningar och träningsglädje, och det kommer inte att förändras om du skulle bestämma dig för att slänga vågen i sjön hux flux.

    Stora kramar / Soff <3

    soffans

    October 24, 2010

  • det är väl snarare fettprocent än bmi som borde styra. enligt iform är en fettprocent upp till 30 (eller om det var 33)% sunt för en kvinna.

    Träningsglädje

    October 24, 2010

  • kanske är det inte vikten du (vi!!) ska fokusera på – kanske är det de andra detaljerna. vad vill vi? bli starkare någonstans? snabbare? uthålligare? snyggare? (ja, enligt mig är det också ett giltigt skäl) kanske är det något annat än vikten som ska vara drivkraften.

    Träningsglädje

    October 24, 2010

  • Tror det är lite av mitt problem. Nu när jag väger runt 90 så känner jag mig ganska nöjd med mig själv. Jag blir inte lika motiverad eftersom jag inte får lika stora resultat då det går segare o segare att loosa ett kilo nu än när jag började min resa. Men jag tror inte att jag kommer nöja mig med det här. För jag är så inpräntad med att om jag fortfarande har ett för högt BMI så är det inte tillräckligt bra. Men för tillfället tränar jag får att må bra psykiskt också. Samt för att jag inte ska lägga på mig en massa vikt igen.

    Emma

    October 24, 2010

  • Jag tycker inte att vikten spelar så stor roll, utan det är midjemåttet som är viktigt. Bukfettet framför allt. Sålänge man inte ligger över gränsen för vad som är hälsosamt! Jag tycker att du är otroligt inspirerande och vacker! Och du är värd att leva ett långt och friskt liv. Så ge fan i vågen och se till att din platta mage håller sig platt :)

    Fortsätt kämpa!

    Emma w

    October 24, 2010

  • Utseendemässigt kan du vara nöjd vid BMI 19 eller BMI 40, MEN det är inte hälsosamt att ha BMI 40… så >>>endast<<< därför tycker jag att man ska försöka kämpa tills man har normalt BMI. Eller inte BMI förresten, det är ett dåligt mått… men fettprocent under 30 som tjej då… För hjärtat och ledernas skull!

    Maria

    October 24, 2010

  • Du träffar mig rakt i hjärtat med detta inlägg. Bra skrivet och mycket funderingar som sätter hjärnan i spinn :)

    Sandra Örmander

    October 25, 2010

  • När jag var i 20-års åldern gick jag ner massor i vikt, varför? Jo för omgivningen fick mig att tro att jag skulle må bättre, bli lyckligare och för att få bättre självförtroende osv.
    Visst gick jag ner, men jag kan inte säga att jag blev något av ovanstående saker, det är som att man inte har rätt att må bra med några kg övervikt!

    Jag tycker verkligen att Du ska få vara i den kroppen du vill och trivs i, för inte är det många som du som bara springer 1,5 mil på en söndagsförmiddag, kommer på alla roliga utmaningar och genomföra dem och träna, träna och framförallt inspirera!

    Du är bästaste Ella! :)

    Sophia

    October 25, 2010

  • Jag tycker att ditt inlägg var väldigt tänkvärt och moget!
    Jag äter enligt LCHF, så i följande tankar utgår jag från den kostmodellen så man får hålla med så mycket eller lite man vill och jag tror att du är medveten om mycket av det här.

    Jag tänker, att man blir ju överviktig av en (eller många) anledningar. Att man äter mat som kroppen inte tål till exempel. Man blir oftast inte överviktig av att äta sådant som kroppen är gjord för att äta (sk artriktig föda, i vårt fall snarare kött, fisk och ägg än spannmål, socker, förädlad frukt osv).
    Ingen kropp är naturligt väldigt överviktig, det tror jag stenhårt på. “gasellen blir inte tjock av att äta gräset, och lejonet blir inte tjockt av att äta gasellen”.

    I mitt fall måste jag ta bort socker, spannmål och frukt för att mina signaler ska fungera något så när korrekt, och för att inte gå upp i vikt. Att se svart på vitt hur mycket socker något innehåller även om det är en väl vald bit choklad, en läsk eller havregrynsgröt. För visst, det går lite långsammare för sockret att frigöras i kroppen om man äter havregrynsgröt än om man dricker läsk, men det är ändå socker som kroppen måste ta hand om. Och blir man överviktig av det, eller fortsätter att vara överviktig trots att man inte äter för mycket, så är det väl något som inte kroppen tål? Och övervikten är ju det enda som syns, men det händer ju mycket i kroppen för övrigt – med tänder, blod, hjärta, etc.

    Så kort fattat – vill en kropp vara överviktig?
    Om inte, ska vi inte ta bort det som gör att vi fortfarande är överviktiga? (här lägger jag in mina värderingar om att det är socker och kolhydrater som gör att vi går upp i vikt, snarare än fett och protein, och uppenbarligen är alla olika känsliga för viktuppgång, hur god disciplin man än har när det kommer till “rent” socker som godis osv. )

    Sen alla andra tusen anledningar till att man blir överviktig, och jag vet att du jobbar med det här hela tiden, men det här var lite tankar från mig.
    Jag hoppas att du inte tar illa upp, jag vill inte pådyvla dig någon övertygelse, bara lufta lite tankar som kom upp när jag läste ditt inlägg. :)

    Kram!

    Anna

    October 25, 2010

  • […] tänker jag på Ellas inlägg om när man får vara nöjd. Och jag tänker att det är lite tjatigt att tänka kilon hit och kilon dit hela tiden. Och att vi […]

  • Jag kan rekommendera en bok som heter Health at every size, av Linda Bacon (ironiskt efternamn för någon som skriver om vikt, eller hur?) som behandlar de tankegångar som du har i ditt inlägg. Hon skriver om att det kanske inte finns ett likhetstecken mellan det vågen visar och hur kroppen mår och hon rekommenderar att man istället för kaloribegränsning eller att begränsa vissa grupper av fördoämnen istället ska tillämpa något som hon kallar intuitive eating. En annan som har skrivit mycket om detta är Ellyn Satter.

    Kan verkligen rekommenderas!

    anna n

    November 19, 2010

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment