Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Att ”unna sig” ett missbruk.

När jag gick och la mig igår, kunde jag inte somna. Precis när andningen och kroppen blev tung och långsam, störtade det in tankar i huvudet som gjorde mig klarvaken. Jag tänkte på helgen och på mitt ätbeteende.

Jag har ett sjukt ätbeteende som gör sig påmint då och då. Under de senaste åren har jag kommit jättelångt både med att erkänna för mig själv att så är fallet och förändra mitt tänk och mitt beteende. För mitt förhållningssätt till mat liknar snarare ett missbruk. Jag vet det och jag vet att jag måste bryta det beteendet för att bli fri från min periodvisa besatthet utav mat.

När jag är hemma i Stockholm är det rätt okej, förutom att jag i perioder får svårt att äta lagom mycket. Jag äter gärna mer än jag borde, hur “nyttig” mat jag än äter, så spelar det ingen roll, det är lika illa. Om jag kör över kroppens egna hungers/mättnadssignaler  då är det inte med kroppen jag äter, utan med hjärnan och då med känslorna/utav vana. Jag vet det, men har så oerhört svårt att göra det jag vet att jag mår bäst utav. Både psykiskt och fysiskt.

Under helgen spårade det helt och hållet ur. Vissa skulle säga att jag “unnade mig” under helgen. Dessvärre unnade jag mig inte något annat än ett missbruk. Jag har ätit och ätit och ätit och när jag inte har ätit, har jag tänkt på mat, gått i skåpen efter vad som helst som skulle kunna tillgodose mitt sug. Ni vet det jag skulle skriva på mitt kylskåp? “Är jag verkligen hungrig, eller vill jag bara må annorlunda?” Jag har under helgen tryckt i mig saker jag inte ens tyckt smakat gott, när jag varit proppmätt. Varför? Ja ni.. Förstod jag bara det till fullo, skulle det nog vara mycket enklare.

Ibland känner jag mig som en alkis. Som försöker inbilla mig att “jag har kontroll” och att jag “vet vad jag håller på med”, men ibland undrar jag om jag lurar mig själv. Tänk om jag inte alls blir bättre och bättre? Tänk om jag bara har lärt mig att prata runt mitt problem och vet hur jag ska göra för att “komma undan”? Jag vet inte. Kanske var helgen bara ett vanligt återfall, snedsteg, bakslag. Kanske var helgen ingenting märkligt. Mer än att den rörde upp en sjujävla massa känslor och tankar.

Oavsett hur det nu är, så släpper jag skuld- och skamkänslorna. De gör inget gott. Men likförbannat hinner de få fäste innan jag vet ordet av. Jag är rätt okej, trots allt.

Och senast idag kom det här citatet till mig, via en tidning.
“Jobba med dig själv, inte emot.”

Kvällens middag, tillbaka i Stockholm, serverad utav sambon.

  • Fast det svåra om man ska jämställa ditt ätande med ett missbruk så är ju ändå mat något man måste äta. Alkohol, droger, socker osv. är ju saker ingen behöver för att överleva. Tror därför att det är mycket svårare att ändra beteende och förhållningssätt till mat.

    Men du verkar ha lärt dig att känna igen mönster, vad händer innan en period med överätning? Då kan du ju redan ha hunnit halvvägs mot att sluta. Hur göra för att förebygga, förkorta ätperioder eller hoppa över eller försöka ersätta med sådant du vet att du mår bra av?

    Kämpa på och glöm aldrig framsteg!

    Marie

    October 19, 2010

  • Oj, vad jag känner igen mig. Sitter här nu och har just klämt en pizza och två burkar cola… Varför liksom?? Så för mig är det också analyzemode on så att säga. Fan, jag kommer ju aldrig att nå målet på det här viset känns det som idag. Ja, klart är att man har en livslång kamp framför sig, för inte för en sekund inbillar jag mig att det här kommer att bara försvinna för att jag når mitt mål och “blir smal” (låter så ytligt och klyschigt när man säger det). Jag kommer alltid att vara tvungen att vakta på vikten och det känner jag mig helt ok med, men det kan ju också betyda att jag i perioder kommer att tycka att det är jättejobbigt att alltid hålla på att tänka på det och freaka ur emellanåt. Förhoppningvis kommer de perioderna att bli färre och mindre jobbiga med tiden, det lär tiden utvisa :-)
    Nu är det upp på banan igen imorgon och ingen mer pizza på lääänge. Det värsta av allt när man “unnat” sig är ju när det sen inte ens var så gott som man tänkt sig… Så är det ju oftast dessutom, måste försöka tänka på det nästa gång och inte falla dit.

    Millis

    October 19, 2010

  • Du är inte ensam, jag lovar. Det är exakt detta som fått mig till den plats jag är på idag, eller var på för några veckor sedan. Varje dag är en kamp emot att inte börja fross-äta mat. Att välja det rätta valet, att inte äta h e l a tiden.

    Jag hinner aldrig bli hungrig i vanliga fall, jag får verkligen kömpa för att inte gå till skåpet/kylskåpet/affären mellan måltiderna och proppa i mig något.
    Det är en kamp, men som jag hoppas på kan mina hälsosammare vanor bli en rutin så småningom. Att jag inte måste kämpa så utan att det blir en vana och ett aätt att leva. Fram tills dess kämpar jag på :)

    Kram på dig!

    Veronica - Mindre av mig

    October 19, 2010

  • Håller med om det där första Malin skrev, och måste säga att jag tror såå många fler känner igen sig i vad du skriver – åtminstone periodvis.. Jag tror dock att det där typiska “känsloätandet” som du beskriver kan bli värre av att man har hög press på sig själv att t.ex. vara vädligt hälsosam hela tiden, till slut känner man att man inte duger som man är & efter en period av “duktighet” blir man helt plötsligt omotiverad & börjar äta utan hungerskänslor. Kan det vara så tror du eller är jag helt ute & cyklar? ;O Kram på dig

    Victoria

    October 19, 2010

  • Bara att du ser problemet, erkänner det och skriver om det vittnar ju om att du har kommit jättelångt.
    Kan man inte se sina egna mönster, att man missbrukar alkohol/socker/mat/whatever så kan man ju inte göra något åt det. Jämför med alkoholisten som gömmer undan burkar och flaskor, ljuger om att hon/han druckit, förnekar sitt drickande för sig själv och sin familj och inte inser att problemen som han/hon har – kanske trötthet, dåligt minne, att man mår dåligt innan man tagit dagens första öl osv – beror på alkoholen.
    Du ser ju dig själv och ditt beteende på ett väldigt klart och sunt sätt vilket betyder att jag tror att du kan ta dig ur det, eller bli en nykter alkoholist eller vad jag ska säga.
    Sen är det ju inte konstigt att du är sugen på mat efter att du var sjuk… Jag hade också tryckt i mig allt jag hittade om jag var i din situation, och dessutom med så stor tillgång till mat som ett kalas ger!
    Och jag kan känna igen mig i din situation till viss del. Inte på så sätt att hela mitt tänkande kretsar kring mat, men överätning. Oh my! Det är ett under att jag inte är fetare än jag är. Hahahah.

    Ellen

    October 19, 2010

  • Jag känner igen mig i tankarna. Vad är det jag intalar mig, att jag kan äta normalt när jag ibland trillar dit. Även om jag inte frpssar som förr så betyder varje okontrollerad/döva känslan mat ett tecken på att bettendet inte är helt brutet eller normalt. Bra att du vågar skriva om hur det kan vara!
    Jag tror att många tror att man inte hamnar i detta när man är “normal” viktig men beteendet kan fortfarande finnas kvar och därmed “lättare” döljas. Intressant ämne!

    frida

    October 19, 2010

  • Starkt skrivet och starka insikter. Masor med pepp och kramar på vägen mot ett sundare liv. Du är inte ensam, vi är många som, mer eller mindre, delar matmisbruket och ibland tappar kontrollen eller “unnar oss”.
    Keep up, du inspirerar!

    Krispinsson

    October 20, 2010

  • Men hörru!

    Så får du inte säga nu när jag fått en så fin design och allt. Jag får ju värsta ångesten. 10 kg kommer du klara grejt. Jag vill också ner tio kg, helst till 16 januari då jag fyller 30 år.

    Kram!

    Apan satt i granen

    October 20, 2010

  • Kära Ella! Förstår hur du känner det nu. Det är inte kul att ha haft en sådan helg. MEN det som är bra i det hela är att du överhuvudtaget reflekterar över att det hände. Du har ju i många år haft en komplicerad relation till mat och då måste det få ta tid att bil av med det. Troligen kommer du liksom jag alltid att få bakslag, vi måste “bara” lära oss att hantera det, stoppa, bromsa och kommar ur det.

    Har du läst boken Hjärnkoll på vikten? Den ska vara bra sägs det. Jag har bara läst halva än och det är mycket om hur hjärnan registerar och styr oss i vårt ät beteende.

    Försök nu att lägga helgen bakom dig. Se de framgångar du har åstadkommit under hela din viktresa och blicka framåt.

    KRAM

    Camilla - BMI 36 till 25

    October 20, 2010

  • Jag är glad att du delar med dig av dina tankar. Vi är många som har samma beteende med oss. Det är svårt att förstå sig på det. Om man betraktar det utifrån, utan att ha samma problematik så ter det sig nog väldigt konstigt. Det är väl bara att låta bli! Jag tror att man på något inirekt sätt tillåter sig att “gå lös”. Hjärnan skapar en massa ursäket och så är det igång. Lycka till med dina nya tag. Hawaii låter ju fantastiskt!

    Fia

    October 20, 2010

  • Hej!
    Hej igenkänningsfaktor. Samma problem och jag insåg först i somras att det var ett problem, ett stort problem som fick mig att må jäkligt dåligt mellan gångerna. Så, jag bestämde mig för att sluta – nu visste jag ju att jag hade ett problem och hur det tog sig uttryck, så visst, jäkligt jobbigt skulle det bli, men bara jag vill tillräckligt mycket så går det!

    Fast det gjorde inte det. För typ två-tre veckor sen insåg jag att jag bara upprepar samma mönster, hade en av de värsta kvällarna i mitt liv och efter det har jag sökt hjälp. Jag har fått någon att prata med på regelbunda tider och även om det är precis i början känns det väldigt skönt. Jag säger inte att jag inte tror att du kan klara av det, men jag säger att det är helt underbart att få hjälp och slippa ta allt “ansvar” själv om du förstår vad jag menar.
    Jag håller tummarna för dig. Heja och pepp och kärlek!

    Fummelfot

    October 20, 2010

  • […] herregud, det har varit en del snurriga tankar den senaste tiden, med vissa inlägg som bevis. Det kanske låter som om mitt liv är väldigt tungt just nu. Men så är det inte […]

  • […] Att ”unna sig” ett missbruk […]

  • men vänta, var det jag som skrev det här? Kunde ha varit. Orden är precis de samma som cirkulerar i min hjärna så ofta. Lite mer sällan nu, tack å lov.
    Påminnner om när jag skrev om min “bästa vän” som maten/godiset varit för mig: http://fine.webblogg.se/2010/november/07-min-basta-van.html

    fine

    December 8, 2010

  • flott innlegg!!!

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment