Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for October 28th, 2010

Pass på vift..

Just nu befinner sig mitt pass på en regionalbuss i ett helt annat län, på väg från en destination två timmar härifrån till en lite närmare. Känns väl sådär.

Var är mitt pass?!

Jag ska flyga imorgon, checka in idag och mitt pas sär fullkomligt försvunnit.

Ge mig lite styrka, nu.
(Har också lite kul träningsinfo att ge er, kanske om en vecka, när jag har hittat mitt pass, typ..)

Mitt nya stammishak:

Det känns som om det var evigheter sen jag var stammis på gymmet..

Nu känner sköterskorna igen mig och vet om alla mina problem, igår hämtade jag prover, idag lämnade jag prover och fick även en liten tid hos läkaren. Han tittade på mina utslag och kallade in en kollega och de båda kände och tittade och funderade över vad jag råkat ut för. Det blev ingen diagnos, men likväl tog de mig verkligen på allvar och jag ska bara avvakta över helgen.

Jag åker till fjärran land imorgon med min syster och vår mamma, det är vår 60:års present till henne och hon vet fortfarande vart vi ska åka. Kul att se ut som en spetälsk i ansiktet då… Haha.

Nu är jag klädd i mina finaste löparkläder och är redo för en träff med en cool tjej, spetälsk och allt! :)

Dagens lunch:

Idag serverades ärtsoppa med pannkakor till lunch, dock låg mitt fokus på pannkakor som jag älskar och resten orkade jag inte ritkigt. Extremt fin torsdagslunch.

Morgonmosig hjärna goes super fruit.

Ja, jag gick upp klockan sex. Satt på sängkanten med oändliga problem som jag inte kunde lösa med min morgonmosig hjärna. Efter en halvtimme, när jag faktiskt var rätt pigg, la jag mig ner i sängen igen och sov till sena kvart över åtta. Det innebar att jag hade 15 minuter på mig innan jag skulel sitta på min cykel på väg till skolan, vilket jag gjorde. Ingen normal morgon direkt.

Cykeln var pigg, benen glada och det kändes härligt att vara vaken och på väg. Som cyklist är man ju som en blixt samtidigt som alla andra står still. Fallna höstlöv bildade på vissa ställen en gul cykelväg och det kändes extra vackert i hjärtat. Jag njuter av den där cykelturen, men bara när jag väl kommer upp på cykeln. Innan jag sitter på den blöta cykelsadeln, så känns det verkligen hemskt och som att den är det värsta tänkbara plågan.

Väl i skolan fick det bli frukost och en så där härlig Froosh. Och nu har jag suttit här sen klockan nio och vår grupparbete är klart, en dag i förväg och jag kan andas ut och släppa det. Skönt. Om någon är intresserad utav vilka könsskillnader som finns i hjärnan, så får ni hojta till..