Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Skolidrotten, eller: hur jag blev allergisk mot kullerbyttor..

När jag, för fler veckor sedan, åt lunch med Maria, diskuterade vi skolidrottens påverkan, dels på oss själva och dels på barn och ungdomars syn på idrott och träning.

Jag minns när jag gick i låg och mellanstadiet. Jag kommer från landet och gick således i en byskola med 60 elever från ettan till sexan. Vi hade idrott i en pytteliten “gymnastiksal”. Det var som ett litet rum med ribbstolar längs väggarna.

Jag vet inte om vi någonsin hade någon utbildad idrottslärare. Mitt minne av idrotten på den tiden var att den var oerhört fokuserad på resultat och att jag alltid var dålig. Det var bollsporter då vi själva fick välja våra lag (jag, som redan då var större än mina jämnåriga, blev inte alltid vald sist, men bland de sista), det var friidrott utomhus med 60:meter, längd och höjdhopp och både löpning i terrängspår och gymnastik med plint och barr.


En 11:årig lantisElla.

Våra resultat jämfördes alltid med varandra. Vi hade lärare som opedagogiskt tillskrev oss elever olika egenskaper såsom “snabb” och “duktig” eller “långsam” och “dålig”. Redan som barn hade jag lärt mig att risken att skämma ut sig var stor under just idrottstimmarna och när jag kom upp lite i ålder så var det inte ovanligt att man gjorde sitt bästa för att slippa vara med. Jag var inte tjejen som konstant glömde gympakläderna, men jag hittade gärna på ursäkter för att slippa. Under hela min skotid var jag exempelvis “allergisk mot kullerbyttor”.

Jag minns att det var roligt med viss idrott, basket till exempel, jag var lång och hade bollkänsla. Innebandy var också kul, även om jag inte var någon målkanon direkt. Men allt som kunde mätas och jämföras gjorde att min relation med idrott var oerhört frostig. I alla föräldrarsamtal östes beröm över alla ämnen, utom just i idrotten där jag fick höra att “jag kämpade bra, men inte var så duktig”.

Varje år hade vår skola friidrottstävlingar mot några andra byskolor. Det var också ångestframkallande, då skulle mina resultat inte bara jämföras mot mina klasskompisars utan också mot okända barns. Man kanske ska säga att det är tur att jag inte kom allra sist, men förstå hur utsatt man kan känna sig med andra barn som publik, trycket från sin skola att man ska vara duktig så att vår skola kan vinna, samtidigt när man vet att man med största sannolikhet kommer förlora 60:meters loppet eller längdhoppet eller vad det nu var. Jag minns att jag vann “kast med liten boll” och “höjdhopp” (1 meter..) en gång.

I sexan fick vi en ny idrottslärare och han var möjligtvis utbildad. Vi blev i samma veva av med vår lilla gymnastiksal, då skolan byggdes om och vi hade idrotten utomhus hela året. Trots 50 cm snö och minusgrader. Jag minns exempelvis att vi spelade brännboll på en äng i januari och tvingades springa runt hela ängen i djupsnö. Kul. Verkligen. Träningsglädjen bara flödade. jag minns hur vår idrottslärare gastade och skrek på oss, han verkade inte direkt själv tycka att det vi gjorde var roligt.

Jag funderar på var glädjen fanns i idrotten på vår skola. Klart att de som hade lätt för sig och redan utförde sporter på sin fritid, tyckte att det var roligt att tävla, att jämföras och få vara bäst och duktiga. Men ska inte skolidrotten vara till för alla? Ska den inte vara motiverande och rolig för de barn som kanske inte redan är “bitna”? Måste den verkligen handla om prestation?

Jag tränar mycket nu och viss del av träningen kan ju givetvis vara prestationsinriktiad, då främst löpningen. Men det finns så mycket träning som inte är en tävling. Vart fanns den i skolidrotten?

I högstadiet var kompetensen hos lärarna högre, men även kraven på oss elever. Idrotten blev mer fysisk ansträngande och jag lirkade mig ur de lektioner där jag kände mig utsatt, men gillade lektioner då vi fick träna på gymmet, eller körde basket, innebandy, volleyboll och liknande sporter. Friidrotten var en plåga och en stor del av undervisningen. Vi klockades på 1500 meter och jag orkade inte springa hela vägen. Men vår lärare pratade i alla fall alltid om att tävla mot sig själv och inte jämföra sig med andra. Hon tvingade mig heller inte att göra saker som jag kände att jag inte klarade. All gymnastik på barr och med ringar var jag livrädd för och undvek i allra högsta grad. Då fick jag vara hennes assistent istället.


1997, 13 år.

Högstadiets idrott innebar möjligtvis högre krav, men kom också med bättre pedagogik och fler möjligheter. Det fanns en möjlighet att vara bra på något. Orientering till exempel. Jag var inte snabb, men jag var jätteduktig på att läsa kartan, det innebar att i de orienteringstävlingar skolan hade så kunde det gå riktigt bra för mig.

Jag vägde 90 kilo ungefär på högstadiet. Det är mycket, väldigt mycket. Självklart blev idrotten jobbig för mig rent fysisk, men jag började hitta en känsla av att inte alltid vara dålig på idrott. Vissa grejer var jag ju duktig på!

Gymnasiets idrott kom med möjligheter och glädje. Med idrottslärare med ambitioner och engagemang. Idrottslärare som själva tränade olika idrotter. Idrotten blev helt plötsligt rolig. Den var inte alls lite fokuserad på resultat utan mer inriktad på hur man jobbade med de förutsättningar man har. I lagsporterna räknades helt plötsligt inte vem som gjorde mål längre utan vilka som hade ett bra lagspel. Ambitionen blev helt plötsligt det viktigaste.

Jag minns efter första terminen och vi fick veta var vi låg rent betygsmässigt inför vårterminen och det stod VG på mig. Jag var helt chockad. I min värld var det omöjligt att jag, som var tjock, tung och långsam, skulle kunna få annat än ett G. Helt plötsligt blev idrotten de lektioner jag aldrig missade och jag valde till två extra kurser i idrott. Specialidrott och Idrott B. I slutbetyg hade jag två VG och MVG i idrott. Trots att jag på gymnasiet vägde över 133 kg som mest.


Slutet av gymnasiet.

Där någonstans började mitt intresse för träning. Jag är så tacksam för de idrottslärare, främst på gymnasiet som såg mig och de kvaliteter jag hade och inte bara fokuserade på det jag inte kunde. Hur de visade mig hur brett idrott och träning är. Det finns verkligen något för alla. Hade de inte funnits där då, är risken stor att jag fortfarande varit minst lika stor och inte alls hittat någon glädje i träningen.

Sen tänker jag tillbaka på skolidrotten på låg och mellanstadiet och även något på högstadiet och tänker att det inte borde vara sådär. Jag känner många som fortfarande är färgade av sina upplevelser av skolidrotten och därför känner stort motstånd inför träning. Det är så synd. För barn är ju rörelseglädjen fortfarande närvarande. Barn har svårt att sitta still och lyssna och vill helst leka, varför utnyttjar man inte det i idrotten?

Hur upplevde du skolidrotten? Diskutera gärna lite kring era uppfattningar och skriv gärna om du upplever att du har påverkats positivt eller negativt av skolidrotten.

  • Har haft precis samma erfarenheter av skolidrotten tills jag i gymnasiet fick en utbildad lärare inom idrott och hälsa. Då vände det. Läser själv till lärare nu och har gjort ett arbete om just idrott och hälsa, tyvärr ser det fortfarande likadant ut på många skolor i landet. För att idrott och hälsa ska bli så bra som det kan bli måste läraren vara utbildad i mitt tycke, iaf såg jag att de som hade utbildade idrottslärare hade en mer positiv inställning. Då lektionerna var mer varierade och inte så mycket bollsporter som annars dominerar. Finns inte någonstans skrivet i kursplanen för idrott och hälsa att man ska ha fotboll, bandy med mera.

    natalie

    September 30, 2010

  • Du slår huvudet på spiken! Jag vill säga att jag hade det lite på samma sätt, jag var visserligen nästan alltid med och deltog men man valdes ju oftast sist och gjorde inte så bra resultat ifrån mig, vilket verkade vara det som räknades för de lärarna. I gymnasiet vände det för min del också och nu står jag här, färdig idrottslärare själv efter nyår, och känner att jag faktiskt har en fördel över att ha varit överviktig samt varit en sådan som kommer sist/blir vald sist. Man har ett perspektiv som inte alla andra kanske har möjlighet att ha!

    Sofia

    September 30, 2010

  • Låg- och mellanstadiet gick jag på en sån väldigt liten skola eftersom jag kom från en liten by. Hela mellanstadiet hade idrott tillsammans. Men jag kan inte minnas att det var hemskt på nåt vis. Inte som högstadiet.
    Jag var en sån person som hade spelat fotboll sen jag var 8 år och alltid hängt med mamma när hon instruerade pass men ändå tog det emot på högstadiet. Jag är övertygad om att det var läraren och inte jag. Jag gillade idrotten och kämpade verkligen så gott jag kunde. Ändå var mer än G omöjligt för mig. Tills vår lärare var borta av någon anledning och vi fick en vikarie under en termin. Genast höjdes mitt betyg till VG, tills läraren kom tillbaka.. Jag fick körtelfeber, fick absolut inte träna under 3 månader enligt läkaren och jag kunde alltså inte vara med på idrottslektionerna. Mitt betyg sänktes direkt.

    På gymnasiet var det ingen skillnad på mitt deltagande men betyget blev MVG i idrott A och VG i idrott B. Jag var ändå väldigt mycket sjuk på grund av en infektion som inte gav med sig under mitt första år på gymnasiet. Varför jag fick lägre i idrott B var att jag började ha idrottslektioner med en annan klass än min egen, där det var ungefär 20 killar och 5 tjejer och för betyget MVG var man tvungen att leda en lektion och det vågade inte jag, jag kände ju inte direkt dom här killarna.

    Näe, jag tror lärarna har stor betydelse. Förhoppningsvis blir de bättre och bättre då idrott är en otroligt viktig del i skolan.

    emmaluu

    September 30, 2010

  • SV: jodå jag hade vilodag i tisdags, idag och på söndag. Gjorde om träningsschemat lite..

  • SV: Jo, jag har regelbundna mattider. Sovtider är det väl sissådär med, jag går nästan alltid och lägger mig vid samma tid, men sover inte alltid lika länge. Tycker det är svårt å gå upp när man är arbetslös. Hur många timmar sover du? Hur ser det ut för dig?

    Angående skolidrotten så håller jag verkligen med dig! Tror att lärarna är nyckeln! Jag hade tyvärr mycket problem med ett knä under min skoltid. Låg-, mellan- och högstadie var totalfokus på resultat, vilket innebar att det inte gick så bra för mig. På gymnasiet fick jag en bättre lärare som “tillät” mig att göra modifierade övningar så att jag kunde vara med trots ett ont knä! Med andra ord för mig var läraren nyckeln. Dock blev jag så svårt mobbad under idrotten både under lektion och efter (i duschen) så att min motivation till att vara med på idrotten minskade kraftigt… :S

    MiniZillen

    September 30, 2010

  • Idrott på lågstadiet minns jag inte så mycket av. Det var nog mest lekar och så då. Bollsporter och annat. I mellanstadiet däremot känner jag verkligen igen de där kraven på prestation. Vi hade ofta redskapsgymnastik och hinderbana och det var rena döden att ta sig igenom. Hoppa bock och klättra i lian. Blä! Och all denna spökboll där man var tvungen att vara både snabb och smidig samtidigt. Att bli en “lätt måltavla” var ju föga smickrande…

    Fast värst var det för mig på högstadiet då mitt betyg sattes efter hur fort jag kunde springa en viss sträcka (uppspringning kallades det), kombinerat med ett poängsystem i olika friidrottsgrenar och redskapsgymnastik. Däremellan spelade vi otäck rugby (det var mest hormonstinna killar i min klass, vilket gjorde den sporten våldsam och rent obehaglig) handboll (där läraren hela tiden berättade hur vi skulle stå och vem vi skulle passa till), eller softboll där jag var totalt oförmögen att träffa bollen. En gång per termin dansade vi bugg och vals och det var nog det enda jag kände att jag var bra på. Varannan vecka var vi dessutom i simhallen. Att behöva visa sig i baddräkt var en ren plåga!

    I gymnasiet var idrott roligt och jag lyckades få vg till och med! Vi hade bra lärare och så bestod klassen av nästan bara tjejer och på gympalektionerna var vi max 12-15 stycken, men ofta färre då majoriteten av klassen skolkade sig igenom idrotten. Intresse för träning väcktes inte förrän flera år senare då jag träffade min sambo och han inspirerade mig på något sätt till att börja promenera och jogga. Att jag skulle bli det (periodvisa) träningsfreak jag är idag hade jag aldrig kunnat drömma om i min klumpiga barndom.

    Beckis

    September 30, 2010

  • precis sådär var det. på gymnasiet blev idrotten helt annorlunda och även om det var mes fysiskt utmanande så var det på mitt eget villkor. mer glädje. varför var det aldrig så under alla andra år? det är inte MER skolidrott vi behöver för att åstadkomma bättre skolhälsa. det är BÄTTRE skolidrott. för i slutändan kommer rörelseglädjen att öka och det är det som är viktigt.

    Träningsglädje

    September 30, 2010

  • Helt enig i det du skrivit!

    Jag minns speciellt mellanstadiet, då det var “val” inför respektive sport varje idrottlektion. Jag var en typisk medelmåtta, men kunde likaväl bli vald sist. Det var brutalt att se hur killarna alltid valdes först, och att det ständigt gällde var en “rangordning” bland tjejerna. När vi spelade brännboll, så var det givet att tjejerna använde “dasslocket” medan killarna uppmanades att använda “det riktiga bollträet”. Att det var tillåtet att hålla på såhär i en kommunal skola?

    Även gymnasiet var en ständig tävling. Jag har alltid gillat idrott, men ständigt varit illa berörd över hur tävlingsinriktad all idrott i skolan har varit. Det har sällan varit fokus på att ha roligt, utan ständigt handlat om tävling. Verkligen bra att du uppmärksammar detta ämne!

    Siri

    September 30, 2010

  • Kunde inte säga det bättre själv! Från att helst inte vara med under mellanstadiet och delar av högstadiet var idrott mitt favoritämne i gymnasiet. Det borde vara mer rörelseglädje i idrotten under främst de första skolåren. Strunta i tävlingsmomentet och utgå från de förutsättningar som varje person har.

    Sparrismarris

    October 1, 2010

  • Så sant!!! Ganska likt min historia och mina tankar, men med skillnaden att våra gympalärare på gymnasiet i Lilla Skitstaden sög de också. Helt enkelt.

    Året efter gymnasiet började jag jogga. Och jag älskade det vissa dagar och HATADE det andra. Men jag gjorde det. Ut i sol-regn-snö. I Lilla Skitstaden vid Östersjön blåste det alltid, och motvinden drev upp mitt adrenalin och mitt kämpande. Jag upptäckte glädjen i att röra mig frivilligt!

    En sommardag 1991, året efter studenten, gjorde jag 8 varv i det lilla elljusspår som jag aldrig lyckats springa hela under min skoltid (5:an- 9:an). Det blev min första mil. Jag var SÅ lycklig.

    Någon dag efter träffade jag- av en slump- min ena gympalärare från gymnasiet, en typ 60-årig man av reservofficerstyp, nere vid badet intill elljusspåret. Lycklig och stolt över att feta, dåliga jag joggat min första mil berättade jag det. Han fnös, lite hånfullt, och sa “tja, det räcker ju inte att göra det en gång”.

    Satans jävla gubbfan. Helt enkelt.

    Det låter betryggande att era gymnasielärare var bättre; kanske de nya generationernas idrottspedagoger är just det. Pedagoger.

    AC

    October 1, 2010

  • Kommer ihåg att vi hade “olympiska spelen” på mellanstadiet. Alla tvingades att inför hela mellanstadiet springa 400 meter, vilket för en knubbis som jag var en mardröm. Jag försökte hålla jämna steg med mina medlöpare, men tyckte mig höra skrattsalvor från läktaren och stapplade gråtandes i mål.

    Därför kändes det som en seger att springa i mål efter lidingöloppets 30 km rullande backar!

    Kajsa

    October 1, 2010

  • Vilket bra inlägg! :) Själv minns jag inte så mycket av skolidrotten, kanske för att jag aldrig var med? :P Fast jo, jag minns på högstadiet de gånger vi skulle springa 2,5:an i skogen. Jag sprang aldrig, jag försökte inte ens. Jag hatade att springa. Så när jag började löpträna för ett par år sedan var samma 2,5:a ett av mina första mål. Jag tror jag ville ha revansch, på nåt sätt :)

    Dessi

    October 1, 2010

  • Jag blev bara tvungen att kommentera detta inlägg, trots att det är några dagar sedan du skrev det. Intressant!

    Jag har otroligt starka känslor beträffande skolidrott. Jag var den dåliga, den sista valda, den som inte ville vara med. På högstadiet brukade min lärare låta oss tjejer stå på händer som sista moment varje lektion. De som kunde ställde sig direkt, och fick sedan gå och duscha. Vi andra fick stå kvar och försöka en stund, innan min gympalärare tröttnade och “kastade upp” våra ben mot väggen. Jag minns att hon liksom suckade av trötthet av att få upp mina tunga ben mot väggen.

    Än idag, trots att jag numera väger 68 kg och är normalviktig, hatar jag bollsport. Jag kan helt enkelt inte tycka att det är kul att latscha runt med en boll “bara på kul”. Jag blir nervös och känner press. Ibland kallsvettas jag bara när någon nämner “kubb”, “brännboll”, eller annat. Och då tränar jag på gym och pass uppåt 5 dagar i veckan, och är grym på att dansa.

    Jag tror verkligen att idrotten skulle vara mindre prestationsinriktad. Varför ska man stå i kö och hoppa över en plint? Är det verkligen sådana förmågor vi behöver i dagens samhälle? Är det inte bättre att bygga grunden till träningsglädje?

    Knepigt det där… Det finns givetvis massor av elever som har gympa som kanske enda bra ämne. Och ska inte de få sin plats i rampljuset? När plugghästar som jag bara har haft en enda svaghet – gympa. Svårt. Bra inlägg. Fick mig att fundera.

    Maja

    October 1, 2010

  • Usch, skolgympan…
    När jag var 12 (1994) fick jag fibromyalgi, d.v.s. svåra smärtor i leder, muskler och rygg (det innebär mer, men detta är det “stora”).
    Fibro godkändes som sjukdom 1990, så det var fortfarande nytt och inte många läkare accepterade det så varför då utreda en liten unge? Min dignos kom i oktober förra året!! Några veckor innan 27-årsdagen!!

    Min gympa”lärare” ÄLSKADE alla som spelade fotboll och avskydde oss andra. Jag som ovanpå det var fysiskt sjuk fick all “lärarens” hat. Några av killarna som spelade fotboll räddade mitt gymnastikbetyg dom första åren genom att övertala “läraren” att han skulle vara snäll mot mig. Han ville absolut inte att dessa killar skulle tycka illa om honom!
    Men det gick bara tills 8:an sen blev det IG. Vi hade samma “lärare” från 5:an till vi slutade gymnasiet!!
    Min fibro blev bara sämre och sämre, vi visste vad jag hade, men jag fick ingen diagnos, läkarna tvärvägrade lyssna/bry sig..
    I gymnasiet fick jag nog och struntade i gympan och tränade jiujiutsu istället (vilket visade sig vara dumt mot kroppen). Till slut gick rektorn in och tog bort gympa från mitt schema, detta efter påtryck från nån lärare, vet inte vem eller varför.

    En gång lyckades jag få lapp från en läkare att jag inte fick lov att vara med på gympan p.g.a. ryggprblom, det brydde inte “läraren” sig om, nej jag var tvungen att vara med i alla fall..

    I 9:an fick jag en chans att rädda mitt G, jag skulle springa Coopers test! Har man fibro är det näst intill en dödsdom för kroppen att springa. Jag har legat i sängen paralyserad av smärta för att jag försökt springa!!
    Så klart brydde inte “läraren” sig. En av fotbollskillarna tyckte synd om mig och kämpade för att “läraren” skulle låta mig GÅ rundan istället. Det funkade!
    Så “läraren” sa att om jag gick Coopers Test skulle jag få G i gympa, detta var sista lektionen i högstadiet. Jag gick rundan, glad över att jag skulle få G.
    Veckan efter hade vi samtal med vår lärare (en annan) och han sa till mig “Jeanette, du vet vad du får IG i eller hur? Gymnastik.”
    Jag satt där chockad. Läraren fortsatte med att säga “Ja Ulf sa att du vägrade springa Coopers Test och gick därifrån istället.”
    Suck….. så IG blev det…..

    Jeanette

    October 2, 2010

  • Jag känner så igen mig i vad du skriver! Jag gick oxå de första 6 åren i en liten skola och vi var 4 flickor på min klass. Och ofta (så kändes det i alla fall) hade vi friidrotts tävlingar. Och så skulle vi, flickorna på min klass, tävla i att springa. Och jag kom alltid sist. Så jag hatade att springa – nu älskar jag att springa! Jag tror att ända orsaken till att jag hatade att springa i lågstadiet var för att jag kände mig misslyckad eftersom jag alltid kom sist. Och att jag fick höra av lärarna att jag måst öva och träna hemma så jag blir bra, för jag var ju så dålig. Jag hatade verkligen gymnastik i lågstadiet, och fick ofta stå i mål när vi hade olika lagsporter, eftersom jag var så stor och “lättare kunde blockera målet”.
    Men gymnastiken blev mycket roligare i högstadiet, då fick vi testa på nya grenar och jag började älska volleyboll. Dessutom var vår lärare motiverande och jag gick lite ner i vikt.
    I gymnasiet var det ännu mer möjligheter, men samma lärare som i högstadiet. Den roligaste kursen i gymnastik som jag gick i gymnasiet var en kurs där vi testade på saker som man vanligtvis inte annars gör. Vi var och golfade, körde go-cart, spelade paintball, bowlade och så vidare. Man riktigt längtade efter att det skulle bli fredag och gymnastik timmarna skulle börja då :)

    Lee

    October 3, 2010

  • Idrott och träning ska vara roligt, det är då man kan skapa förutsättningar för att få barn-och ungdomar att fortsätta med idrott och att röra sig. Ont i magen och otrygghet vad skapar det? och lärare som säger att man är dålig i sport. Vafan… det handlar ju inte om att barnet inte kan utan att läraren inte kan förhålla sig till eleven som inte platsar in i hans mall. “Dålig”, “inget bollsinne”, ” såna ord borde inte få existera i en gympasal. Däremot “wow du sprang 60 m. Fan vad du är bra!” Tiden den spelar ingen roll…

    Vad skönt att du ändå fick en bra lärare i gymnasiet. Såna lärare tycker vi om som ser att eleverna gör sitt bästa utifrån egna förutsättningar. Det är så det ska vara.

    Jenny

    October 12, 2010

  • Jag skulle säga att jag hatat idrott…
    Skolans idrott var vidrig. ALLTID och ALLTING!
    Jag gillade ingenting och har alltid avskytt när jag blir tvingad till saker.
    Högstadiet var en marddröm för den läraren jag hade, har enligt min uppfattning INTE en aning om vad pedagogik var.
    Jag anser att hon bemötte mig på fel sätt.
    Den bästa träningen när jag blickar tillbaka på tidigare år är nog ändå då jag gick på karate. Det var guld.
    Det bästa som hänt mig när det gäller motion är nog min moster som joggade och peppade mig runt i motionsspåret min första gång någonsin, som vuxen. Men det som är härligt är att jag nu, i vuxen ålder har fått en annan syn till att röra på mig.
    Intressanta tankar från dig min vän, och de väckte intressanta tankar hos mig med.
    <3

    Li

    November 11, 2010

  • Lite sent med ett svar, men jag har börjat läsa din fantastiska träningsblogg för ungefär en månad sen och har läst igenom alla inlägg :) Även om jag är 14 år, snart 15 så tränar jag det jag gillar mest, simning. Har läst att du tycker att det inte precis är topp, men att du kan plöja dig igenom ett pass. Jag har simmat hela mitt liv, men fortfarande känner jag känslan. Hur kan jag göra detta? Jag simmar ju bara fram och tillbaka med en kullerbytta.

    Men min idrott nu då? Jag har en jättebra idrottslärare, hon heter Jaana och jobbar även på Sats i Nacka Strand som personlig tränare och grupptränare. Hon är jättebra och lyfter fram alla i gruppen. Vi i min skola är även blandade så jag har idrott med åk 6-9 och ingen är utanför. Hon är nog lite som dina idrottslärare på gymnasiet. :)

    Kram!

    Matilda

    April 23, 2011

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment