Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for September 6th, 2010

This is love:

Att komma hem från träningen, känna doften av mat redan i hallen, komma in i köket och mötas av tända ljus och färdiglagad middag, det är kärlek.

Återhämtningspass med pigga ben.


Jag och Sara efter passet. Svettiga. Jag älskar Saras tröja “Lazy sucks, just do it” Så sant!

Det var andra gången för mig på ett av legendariska Pias spinningpass på hötorget. Förra gången satt tröttheten i resten utav kvällen. Idag skulle det visa sig vara dags för ett helt nytt pass. Återhämtningspass. Jag måste hylla proffsigheten hos en instruktör som lyfter fram vikten utav sådana pass och inte bara faller för trycket att köra skiten ur sina deltagare på varje pass.

Jag vet inte om någon känner igen sig, men jag tycker ofta att all träning som inte ger mig vaga spykänslor alternativt en känsla efteråt att man verkligen kört igenom hela kroppen ordentligt, inte är lika rolig eller “nyttig” träning. Men saken är den att kroppen inte riktigt fungerar om man varje gång kör max. Kroppen behöver variation i intensiteten för att hålla och för att hinna återhämta sig. Framförallt om man tränar fem-sex dagar i veckan.

Jag gillade passet, även om jag genomgående saknade pulstopparna. Målet var att ligga på 80-85% av maxpuls, det kan låta enkelt, men vet ni hur futtigt det känns att inte få trycka upp pulsen ordentligt? Att motivera sig att köra stadigt och jämnt. Svetten rann dock och kroppen tyckte nog att det var rätt jobbigt ändå. Sara satt på cykeln bredvid mig och bara en sådan sak gav än mer energi.

På sista berget fick vi halvt om halvt tillåtelse att köra ett ryck och pressa upp pulsen en bit till och jag kunde inte låta bli. Kroppen svarade direkt och pulsen pinnade upp några snäpp. Upp till 94% till och med. Det blev ett perfekt pass för mig i slutändan. Lite lugnare återhämtning efter den konstiga sjukdomen förra veckan men ändå lite puls på slutet. Och svettigt var det. Det ser ni väl kanske på bilden..

Tid: 55 min
Maxpuls: 190, 94%
Snittpuls: 158, 78%
Kaloriförbrukning: 680

P.S. Jag tror jag börjar förstå tjusningen med spinning, nu är det bara könet som är negativt inställt till aktiviteten.. D.S.

Ni sitter väl bänkade?

Och hur blir det med vägningarna?

Jodå, de tuffar på som vanligt, än så länge. No worries. Jag har någon tanke om att förflytta vägningarna till fredagar och slippa ha dem direkt efter helgen. Men än så länge är det måndagmorgon som gäller.

Förutom dagar som idag, då det helt enkelt inte fanns tid (eller rättare sagt, då jag prioriterade en något längre morgonpromenad istället) . Så imorgon blir det premiärvägning på nya bloggen. Spännande.

Och ikväll kommer en något försenad utvärdering utav förra veckan.

Ni får ursäkta röran, jag är nyinflyttad!

Bitterljuv träningsångest

När man går in och bokar ett pass, som förra veckan nästan framkallade total utmattning och minst sagt darriga ben, så kan man ju fundera hur man är funtad. Om en dryg halvtimme drar passet igång och nu infinner sig den där lätta bitterljuva träningsångesten över vad som komma skall.

Mantra just nu: Jag älskar hård träning. Jag älskar smärtan och känslan. Jag klarar det.

Morgonpromenad har guld i mun.

När jag vaknade såg det oerhört grått ut genom vårt sovrumsfönster. Disigt och blött. Inte det minsta lockande för en liten hundpromenad. När jag sedan klev upp insåg jag dock att diset mer bestod av skit på vårt sovrumsfönster. Mycket illa!

Nog för att det inte var något strålande väder och jag frös lite när jag väl kom ut (den prickiga lilla Alice var inte heller särskilt sugen på att gå upp i ottan, hon är bemedlad med en matte som inte är känd för sina tidiga mornar), men dte var fantastiskt skönt att faktiskt komma upp och ut. Det är något med morgonpromenader. Jag har gått i fällan “allt under en timme gills inte” (känner ni igen tänket?) och struntar hellre att gå ut än att ta en kortare promenad på morgonen. Det är lite tråkigt.

Idag hann vi med 30 minuter “runt sjön” och om jag frågar min kropp, så var de 30 minuterna absolut giltiga. Jag tycker om när kroppen börjar vakna och man kan suga in livskraft i luften, som alltid känns en aning friskare och en aning nyare, på morgonen, än senare under dagen.

Saker jag funderade över på dagens promenad var att jag mår som bäst av tidiga mornar och aktiva dagar. Något jag som 15:åring aldrig hade gått med på. Det är lustigt, hur saker och ting kan förändras.


Min glada morgonpromenadskompis.

Bloglovin