Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for September, 2010

Dagens Tacksamhet

  • Idag är jag tacksam över att saker och ting bara funkar trots att jag har gått omkring som en levande död. Att jag har varit i skolan, att jag har varit i stallet, att jag har fått 8 maskiner tvätt tvättade och att jag hunnit bara vara däremellan.
  • Jag är tacksam över att min häst har fått nya skor och att jag kan börja rida igen.
  • Jag är tacksam över att jag tycker att det syns i mitt ansikte att jag satt igång lite mer på allvar igen. (Kan ansiktet liksom tappa mer vikt än resten av kroppen..?)
  • Jag är tacksam över att det är fredag imorgon och att jag ska ha en helkväll med en av mina närmaste vänner.

Nu ska jag sova. Det finns lite oro i mitt hjärta som ibland känns överväldigande, jag tror att det är därför jag är så trött hela tiden. Oro dränerar en på energi. Mycket sömn för mig nu alltså.

Topploppet!

Ja just ja, på lördag är det ju topploppet och dags för Team ÄtaTränaKämpa står redo i startfållan. Men hur ska det gå för mig som fortfarande inte har sprungit nästan någonting och som känner av foten då och då? Jag får väl gå. Men jag kommer vara med!

Är det några av er utöver mitt lag som kommer vara där?

Skolidrotten, eller: hur jag blev allergisk mot kullerbyttor..

När jag, för fler veckor sedan, åt lunch med Maria, diskuterade vi skolidrottens påverkan, dels på oss själva och dels på barn och ungdomars syn på idrott och träning.

Jag minns när jag gick i låg och mellanstadiet. Jag kommer från landet och gick således i en byskola med 60 elever från ettan till sexan. Vi hade idrott i en pytteliten “gymnastiksal”. Det var som ett litet rum med ribbstolar längs väggarna.

Jag vet inte om vi någonsin hade någon utbildad idrottslärare. Mitt minne av idrotten på den tiden var att den var oerhört fokuserad på resultat och att jag alltid var dålig. Det var bollsporter då vi själva fick välja våra lag (jag, som redan då var större än mina jämnåriga, blev inte alltid vald sist, men bland de sista), det var friidrott utomhus med 60:meter, längd och höjdhopp och både löpning i terrängspår och gymnastik med plint och barr.


En 11:årig lantisElla.

Våra resultat jämfördes alltid med varandra. Vi hade lärare som opedagogiskt tillskrev oss elever olika egenskaper såsom “snabb” och “duktig” eller “långsam” och “dålig”. Redan som barn hade jag lärt mig att risken att skämma ut sig var stor under just idrottstimmarna och när jag kom upp lite i ålder så var det inte ovanligt att man gjorde sitt bästa för att slippa vara med. Jag var inte tjejen som konstant glömde gympakläderna, men jag hittade gärna på ursäkter för att slippa. Under hela min skotid var jag exempelvis “allergisk mot kullerbyttor”.

Jag minns att det var roligt med viss idrott, basket till exempel, jag var lång och hade bollkänsla. Innebandy var också kul, även om jag inte var någon målkanon direkt. Men allt som kunde mätas och jämföras gjorde att min relation med idrott var oerhört frostig. I alla föräldrarsamtal östes beröm över alla ämnen, utom just i idrotten där jag fick höra att “jag kämpade bra, men inte var så duktig”.

Varje år hade vår skola friidrottstävlingar mot några andra byskolor. Det var också ångestframkallande, då skulle mina resultat inte bara jämföras mot mina klasskompisars utan också mot okända barns. Man kanske ska säga att det är tur att jag inte kom allra sist, men förstå hur utsatt man kan känna sig med andra barn som publik, trycket från sin skola att man ska vara duktig så att vår skola kan vinna, samtidigt när man vet att man med största sannolikhet kommer förlora 60:meters loppet eller längdhoppet eller vad det nu var. Jag minns att jag vann “kast med liten boll” och “höjdhopp” (1 meter..) en gång.

I sexan fick vi en ny idrottslärare och han var möjligtvis utbildad. Vi blev i samma veva av med vår lilla gymnastiksal, då skolan byggdes om och vi hade idrotten utomhus hela året. Trots 50 cm snö och minusgrader. Jag minns exempelvis att vi spelade brännboll på en äng i januari och tvingades springa runt hela ängen i djupsnö. Kul. Verkligen. Träningsglädjen bara flödade. jag minns hur vår idrottslärare gastade och skrek på oss, han verkade inte direkt själv tycka att det vi gjorde var roligt.

Jag funderar på var glädjen fanns i idrotten på vår skola. Klart att de som hade lätt för sig och redan utförde sporter på sin fritid, tyckte att det var roligt att tävla, att jämföras och få vara bäst och duktiga. Men ska inte skolidrotten vara till för alla? Ska den inte vara motiverande och rolig för de barn som kanske inte redan är “bitna”? Måste den verkligen handla om prestation?

Jag tränar mycket nu och viss del av träningen kan ju givetvis vara prestationsinriktiad, då främst löpningen. Men det finns så mycket träning som inte är en tävling. Vart fanns den i skolidrotten?

I högstadiet var kompetensen hos lärarna högre, men även kraven på oss elever. Idrotten blev mer fysisk ansträngande och jag lirkade mig ur de lektioner där jag kände mig utsatt, men gillade lektioner då vi fick träna på gymmet, eller körde basket, innebandy, volleyboll och liknande sporter. Friidrotten var en plåga och en stor del av undervisningen. Vi klockades på 1500 meter och jag orkade inte springa hela vägen. Men vår lärare pratade i alla fall alltid om att tävla mot sig själv och inte jämföra sig med andra. Hon tvingade mig heller inte att göra saker som jag kände att jag inte klarade. All gymnastik på barr och med ringar var jag livrädd för och undvek i allra högsta grad. Då fick jag vara hennes assistent istället.


1997, 13 år.

Högstadiets idrott innebar möjligtvis högre krav, men kom också med bättre pedagogik och fler möjligheter. Det fanns en möjlighet att vara bra på något. Orientering till exempel. Jag var inte snabb, men jag var jätteduktig på att läsa kartan, det innebar att i de orienteringstävlingar skolan hade så kunde det gå riktigt bra för mig.

Jag vägde 90 kilo ungefär på högstadiet. Det är mycket, väldigt mycket. Självklart blev idrotten jobbig för mig rent fysisk, men jag började hitta en känsla av att inte alltid vara dålig på idrott. Vissa grejer var jag ju duktig på!

Gymnasiets idrott kom med möjligheter och glädje. Med idrottslärare med ambitioner och engagemang. Idrottslärare som själva tränade olika idrotter. Idrotten blev helt plötsligt rolig. Den var inte alls lite fokuserad på resultat utan mer inriktad på hur man jobbade med de förutsättningar man har. I lagsporterna räknades helt plötsligt inte vem som gjorde mål längre utan vilka som hade ett bra lagspel. Ambitionen blev helt plötsligt det viktigaste.

Jag minns efter första terminen och vi fick veta var vi låg rent betygsmässigt inför vårterminen och det stod VG på mig. Jag var helt chockad. I min värld var det omöjligt att jag, som var tjock, tung och långsam, skulle kunna få annat än ett G. Helt plötsligt blev idrotten de lektioner jag aldrig missade och jag valde till två extra kurser i idrott. Specialidrott och Idrott B. I slutbetyg hade jag två VG och MVG i idrott. Trots att jag på gymnasiet vägde över 133 kg som mest.


Slutet av gymnasiet.

Där någonstans började mitt intresse för träning. Jag är så tacksam för de idrottslärare, främst på gymnasiet som såg mig och de kvaliteter jag hade och inte bara fokuserade på det jag inte kunde. Hur de visade mig hur brett idrott och träning är. Det finns verkligen något för alla. Hade de inte funnits där då, är risken stor att jag fortfarande varit minst lika stor och inte alls hittat någon glädje i träningen.

Sen tänker jag tillbaka på skolidrotten på låg och mellanstadiet och även något på högstadiet och tänker att det inte borde vara sådär. Jag känner många som fortfarande är färgade av sina upplevelser av skolidrotten och därför känner stort motstånd inför träning. Det är så synd. För barn är ju rörelseglädjen fortfarande närvarande. Barn har svårt att sitta still och lyssna och vill helst leka, varför utnyttjar man inte det i idrotten?

Hur upplevde du skolidrotten? Diskutera gärna lite kring era uppfattningar och skriv gärna om du upplever att du har påverkats positivt eller negativt av skolidrotten.

Träningsvärken är här för att stanna.

Det är en fantastisk känsla i min kropp nu. Jag fick sova en och en halv timme längre än igår och i förrgår, jag har träningsvärk som heter duga och jag känner mig pigg.

Härlig morgon.

Jag klurar lite på de där trapporna, jag har 60 trappsteg upp till lägenheten, som jag har gått några vändor i varenda dag, men jag tänkte inte räkna dem, utan göra ett rejält pass utav den på fredag istället. Hur har det gått för er? Hur lång tid tar egentligen 2000 trappsteg att avverka?

Dagens tacksamhet:

  • Jag är tacksam över att min kropp och jag är ett team och att min kropp ställer upp och kämpar när jag ber den.
  • Jag är tacksam över att hösten visar sig från sin bästa sida de här dagarna, med sol, frisk luft och bara vackra känslor.
  • Jag är tacksam över att jag är trygg i mig själv nog, för att inte bli alltför provocerad utav ett märkligt uttalande jag fick höra idag. Release and let go.
  • Jag är tacksam över att jag fick umgås med en fin vän idag.
  • Jag är också tacksam över att min häst får skor imorgon och jag kan börja rida igen!

Innan jag går och lägger mig lyssnar jag på den här, precis rätt i temat:

Viktminskningspepp x2

Ibland behöver man bli påmind om att saker har hänt. Jag glömmer lätt. Ser helt plötsligt ingen skillnad i spegeln längre.

Så när en kompis pappa i helgen påpekade att jag hade gått ner i vikt, blev jag nästan förvånad. Men jo. Det har jag ju. och när en nära vän som jag inte träffat på länge, påpekade exakt samma sak igår, värmde det mitt hjärta. Så därför ger jag min viktnedgång på 26 kilo 16 tummar upp!

Kroppen gör ont. Själen är glad.

Just nu har jag ramlat ner i soffan och jag tror på riktigt att jag kommer somna sittandes här.

Okej, den här veckan har jag hittills kört på i något fanatiskt träningstempo. 5 pass so far. Gissa om det ska bli fantastiskt skönt med vilodag imorgon? Jag var trött och seg inför boxningen kväll och funderade på att strunta i passet. Det hade ju inte varit ett konstigt val, men jag vet med mig själv att när jag väl kommer iväg, är det så värt det. Så med tunga steg tog jag mig till SATS och försökte tagga till inför box.

Instruktören var ny för mig och passupplägget ganska olikt det jag är van vid. Jag hade önskat en aning högre tempo, så att pulsen inte skulle hinna sjunka mellan de olika övningarna. Faktum kvarstår dock, box är en fantastisk träningsform! Jag blev ihopteamad med en jättegullig tjej och hon var grym på att peppa, sånt ger gudkant på ett pass som box när man är så beroende av den man kör med. Idag kändes en timme en aning för kort och jag hade en hel del krafter kvar.Men det var roligt och jag gick från gymmet lycklig i hjärtat.

När jag väl kom hem, så började min kropp värka. Jag kommer ha en rejäl träningsvärk imorgon. I armar, rygg, ben, mage. You name it. Jag tänke rmig att gårdagens bodycombat, morgonens yoga och kvällens box, har givit mina muskler lite att fundera på.


Kvällens outfit. Syrran, jag har köpt lika byxor som dig. Nike har så rätt, Just do it.

Imorgon blir det som sagt vila och det ser jag fram emot. Då ska jag och kroppen bara återhämta oss till tusen. Härligt!

Tid: 55 min
Maxpuls: 190, 94%
Snittpuls: 153, 75%
Kaloriförbrukning: 681

Bibimbap och lite extra sömn

Ett halvår efter alla andra inser jag hur gott bibimbap är! Blev en höjdarlunch med gott sällskap, tätt åtföljt av lite extra sömn. Det är inte alls dumt med en siesta på eftermiddagen, framförallt om man kan ha lite svårt att få ihop alla sömntimmar på natten.

När man tränar är det extra viktigt att vara noga med sin sömn. Det är ju då kroppen ska återhämta sig från all den stress vi utsätter den för ( träning innebär ju också stress för kroppen).

Nu känner jag mig väldigt taggad för boxpasset ikväll. Bara jag får en biljett, är fortfarande på reservplats.

Morgonyoga för en stel kropp

Jag behöver yoga. Jag behöver yoga desperat.

Det blev extra tydligt imorse när kroppen kändes som en pansarvagn, inte direkt smidig, lätt och rörlig. Hur ont kan en hund göra?

Dagens 55 minuter var ren smärta, med en instruktör som tycktes anse att vi alla behövde stå riktigt riktigt länge i hunden. Man kanske inte tror att en hund kan vara så jobbig, but I tell you!

Som sagt, jobbigt och smärtsamt och väldigt väldigt bra. Men imorgon ser jag fram emot att sova till kvart över sju, sovmorgon!

Nu – föreläsning om perception.

Dgens Tacksamhet:


Jag älskar det här fina molnet jag har runt halsen. Påminner mig om att ett moln kan både vara mörka och regnbärare, men de kan också komma med svalka och efterlängtad skugga från solen.

  • Jag är tacksam över det hastiga mötet mitt ute i kylan med en vän som det var länge sen jag såg.
  • Jag är tacksam över att jag gick på dagens BC-pass, det gav så mycket!
  • Jag är tacksam för att jag känner mig trött och lugn i kroppen och längtar efter sängen.
  • Jag är tacksam för det vackra soliga höstvädret. Nu vill jag bara ha skor på hästen så att ja kan få njuta av vackert höstväder på riktigt.
  • Jag är tacksam för att jag lever, känner och älskar.

Dags att krypa ner i sängen och ladda inför yoga imorgonbitti. Torsdag ska bli en lång, härlig och lugn vilodag, men först ska jag kämpa lite till imorgon. Godnatt!

Äntligen lite riktig träning!

Känner mig fortfarande hög efter kvällens pass som jag ärligt talat hade starka planer på att avboka bara en timme innan. Jag kände mig så trött och seg och ville mest bara dega. Som tur var så friskade den kalla luften utomhus upp mig ordentligt på vägen till gymmet och när jag väl kom dit, var jag ändå rätt taggad.

Det var tur, för jäävlar vilket pass som väntade. Första gången jag testade BodyCombat tyckte jag tydligen att passet var lite mesigt. Jisses, som jag fick äta upp det idag! Från första stund så var det fullt ös och det fanns liksom ingen återvändo. Jag tog i som om mitt liv hängde på det och jag såg mig själv i spegeln och gillade vad jag såg! Stark, snygg, snabb och helt jävla fantastisk. Är det inte så träningen alltid ska få oss att känna?

Svetten forsade och när vi var klara kände jag stor glädje över att jag valde att trots allt gå till gymmet och glad över känslan inombords.

Tid: 60 min
Maxpuls: 183, 90%
Snittpuls: 160, 79%
Kaloriförbrukning: 743

Då Sats Sundbyberg hade nyinvigning av sina nyrenoverade lokaler bjöds det på både snittar och flaggades med ballonger. Lite mysigt var det allt.

Varit på vift, men är återigen på väg mot gymmet.

Jag har hunnit med att piffa till mig, ätit en mycket god, trevlig och lång lunch med en väldigt fin vän.

Dessutom har jag hittat ett par stövlar, jag som aldrig hittar skor med mina enorma fötter. Än mindre stövlar, med mina “enorma” vader. Men nu så har jag hittat och köpt. Sitter som en smäck (och vaderna är nog inte så enorma ändå..).

Efter det blev det ridlärarrollen på och ut till ett blåsigt Ekerö. Där gjorde jag även av med en trisslott på två fantastiska kakor.

Det var tur att jag inmundigade lite energi, för nu är jag bara hemma och vänder, för ett pass Bodycombat på Sats. My god.

My precious..

Igår blev den min!

Michael fick lyfta hela passet.

Jag var inte så taggad för spinning när jag vaknade imorse. Jag var inte så taggad när jag kom till gymmet heller. Jag var definitivt inte taggad när jag satt på cykeln.

Inte blev det bättre av att instruktören och jag helt klart har olika syn på vad som är ett bra passupplägg. Jag har blivit så bortskämd med riktigt riktigt bra spinningpass på sista tiden, med instruktörer som har det där lilla extra. Jag kanske var extra känslig idag, men jag satt mest på cykeln och irriterade mig passet igenom över både passupplägg och attityd.  Så jag bestämde mig för att dra ner på kraven idag och tänka låg puls och återhämtning istället och göra passet till något som skulle passa mig.

Då gick det mycket bättre! Inget endorfinrus, inge träningshigh, men ett väl genomfört pass.

Tid: 60 min
Maxpuls: 172, 85%
Snittpuls: 146, 72%
Kaloriförbrukning: 667

Avslutade med plankan i två minuter. Nu skiner solen ute och jag känner mig laddad inför en fin dag. Guldstjärna i boken för att jag fullföljde trots att jag var ordentligt opepp.

0,0

Så stor lust har jag att sticka iväg på spinning just nu. Herregud vad tidigt det känns idag!

Dagens tacksamhet:

  • Idag är jag så oerhört tacksam över att en viktig person i mitt liv ringde mig och var glad. Det lilla samtalet gjorde min dag.
  • Jag är tacksam över att jag har så fina människor runtomkring mig. Jag vet att om något skulle hända mig så skulle de finnas där. Det är verkligen inget att ta för givet och jag är så tacksam över det.
  • Jag är tacksam över att jag mår bra. Att jag känner mig lugn och nöjd och lycklig. Det är verkligen inte heller något att ta för givet.
  • Jag är tacksam över att den förra veckan är över, på ett rent privat plan, och att den nya veckan har kommit med nya krafter och känslor. Den sista tiden har  påmint mig om vad som är viktigt i livet och vilka som är viktiga och vad i livet som egentligen betyder något. Vad gör en människa lycklig egentligen? Vad gör mig lycklig?
  • Jag är tacksam över att jag dagligen blir så peppad, pushad och bekräftad av er, mina fantastiska bloggläsare. Ni förgyller mitt liv, även om ni kanske inte är medvetna om det jämt.
  • Jag är tacksam över att min fina sambo har städat hela vår lägenhet idag. Gud vad jag älskar den mannen.

Nu ska jag sova, imorgon startar dagen tidigt med Michael Jackson spinning!

Kycklingtortillia.

Dagens middag är en gammal favorit hos mig och som man kan variera i all oändlighet. Jag brukar försöka att alltid ha tortillias hemma i frysen, för då kan man göra en supergod middag/lunch hur snabbt och lätt som helst.

Såhär gör du.

Tärna en kycklingfilé i lagoma bitar och krydda dem med starka kryddor. Jag använder chilli, svartpeppar, salt och curry. Stek sedan i olja.

Under tiden tärnar du de grönsaker du vill ha i din tortillia. Jag tog cocktailtomater, rödlök, gurka och en halv avokado. Lägg det i tortillian, ha på creme fraiche/gräddfil/kesella och stark tacosås. När kycklingen är klar toppar du grönsakshögen med kyckling, viker ihop tortillian och njuter. Så fantastiskt gott!

Dagens lunch

En god lax och skaldjursgryta med vitlöksbröd. Nu ska jag glassa runt inne i stan. Härligt!

Sats Stadion utforskad.

Ja vad ska man säga om min tidsplanering? Jag hade bokat Bodypump klockan tolv på sats Stadion, en för mig helt ny bekanskap. Fem över tolv snubblade jag stressad in över tröskeln. Det tog ett tag för mig att hitta rätt.

Inget Bodypump alltså, men det är ingen mening att deppa över det, så jag styrde raskt stegen till roddmaskinen, efter att ha fått leta lite då gymmet var utspritt på fyra våningar.

Jag körde igång med lite rodd, inspirerad av det nya svenska världsrekordet som togs i helgen. Det är verkligen sjukt jobbigt att ro! Jag blir lika förvånad varje gång och 20 minuter kändes som en evighet idag.

Tid: 20 min
Sträcka: 4499 m
Maxpuls: 185, 91%
Snittpuls: 162, 80%
Kaloriförbrukning: 266

Sen fortsatte jag med en cirkel för 6VU, 10 armhävningar, 1 min planka och 1 min i Jägarvila. Tre vändor resulterade i 3 min planka, 30 armhävningar och 3 min i Jägarvila. Mycket bra. Jag fortsatte utforska gymmet med lite arm-fokuserad styrketräning. Det är klurigt med ett gym där fria vikter finns på nedre botten och ex kabeldragmaskinen finns på fjärde.

Sist men inte minst avslutade jag med 30 minuter på en cykel. Ett bra pass. Inte fantastiskt, men bra.

Sats Stadion var som jag redan nämnt en aning svårnavigerat. Jag var där när gymmet var rätt tomt. Ett trevligt gym men inte något särskilt. Dock blev jag rätt illa berörd av de tre ytterst magra tjejerna som stod och trampade på varsin konditionsmaskin under hela tiden jag var där. Så illa medfarna personer har jag inte mött på något gym tidigare. Jag inser att man kan diskutera huruvida gymmet i sig har något ansvar eller skyldigheter för dem som tränar där och huruvida träningen sker på ett sunt vis. Men det är sällan jag ser sådana extrema fall av ätstörningar som jag såg idag och det lämnade mig med en klump i magen.

Delmålskläder del två.

Jag hade glömt bort att testa och fota mina delmålskläder. Dessutom känns det som om vågen bara har pendlat lite upp och lite ner och inte så mycket har hänt. Men idag tog jag ta i saken och testade kläderna. Och visst har det hänt något!

22 juli vs 27 september

Byxorna sitter fortfarande lite för tight, men nu går de ju faktiskt på.


De här byxorna tycker jag inte ens om, men nu behöver de bara bli lite mer loose i benen, så sitter de ju också perfekt..


Kjolen går igen, men är fortfarande en aning för tight för att sitta snyggt. Men stor skillnad är det!

Kul att se att det händer grejer med kroppen. Delmålskläder is the shit!