Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for August 11th, 2010

Det här var inte värt en trisslott.

Jag åt sådana här istället:

(Det gäller att ha bestämt sig innan, så har man inget beslut att ta när man redan är sugen.)

Kanske älskar jag cykling redan?

Så var inte känslan de första minuterna på dagens cykeltur. Men jag har lärt mig hur jag fungerar, jag måste få hålla ett lite lugnare tempo i början, innan jag är ordentligt varm, så att jag får jobba upp pulsen innan jag börjar trycka på. Så fort pulsen kommit upp och kroppen känns varm, då känns allt tio gånger lättare och roligare. Idag hade vi en kraftig motvind och i början var jag mycket upprörd. Jävla skitvind och jävla skitcykel, tänkte jag.

Sen kom jag igång och jag märkte inte motvinden lika mycket. Jag satte fokus på varje liten backe och hade ett mantra i mitt huvud som rullade runt runt runt. “Jag är stark. Jag är snabb. Det går lätt.” Om och om igen i takt med mina ben som pendlade runt runt. Tänk vad mycket inställningen gör, för jag kände mig helt plötsligt både stark och snabb och det gick oväntat lätt..

Många klagar på min gamla cykel, och visst funderar (tankarna blir mer och mer aktuella) även jag på att skaffa något som rullar och som inte gnisslar i nerförsbackarna. Men min cykel är tametusan rätt okej ändå, som jag far fram med den.

Vi kom fram till födelsedagsmiddagen 48 minuter senare, rätt ordentligt svettiga.

Tid: 48 min
Sträcka: 18 km
Tempo: 2:40 min/km
Hastighet: 22.5 km/h
Maxpuls: 182, 90%
Snittpuls: 151, 74%
Kaloriförbrukning: 558

Vi åt en god middag under tiden mörkret föll och min sambo som fått punka bara några hundra meter innan vi kom fram, fick löfte om att låna sin pappas hybrid på väg hem. Herregud, jag insåg att jag skulle få trycka på ordentligt, båda för att tävla mot mörkret och min sambos en aning mer lättcyklade cykel.

Vi tog den kortare vägen hem, som knappt har några backar. Skönt att slippa uppförsbackarna, men jobbigt att inte få några nerförsbackar att vila benen i. Nu var det bara att trycka på, hela tiden. Mitt baklyse har givit upp och sambon fick därför ha bakpositionen. Jag insåg två saker; jag trivs mycket bättre att bli jagad än att jaga. Jag vet att jag funkar så när jag springer också. Kommer någon om mig, så “dör jag” men ligger jag först så orkar jag hålla tempot en aning högre. Samma sak på hemväg. Det andra jag insåg var att det är roligt att cykla. Riktigt roligt! Jag kände mig stark och snabb och det gick lätt.

Mörkret var tätt när vi kom hem en halvtimme senare, men jag kände mig rusig och glad. Vilket tempo vi haft!

Tid: 30 min
Sträcka: 12 km
Tempo: 2:30 min/km
Hastighet: 24 km/h
Maxpuls: 185, 91%
Snittpuls: 154, 76%
Kaloriförbrukning: 368

Tillbaka på cykeln.

Det blir väl knappa fyra mil idag, med en paus för middag hos svärföräldrarna.
Min gamla damcykel och jag, vi är ett fantastiskt team, jag ska bara vakna till först och främst.

Det här fick vara värt en trisslott..

Vill springa. Vill springa. Vill springa.

Det har nästan blivit en besatthet, det här med att vilja springa, fastän foten inte är helt okej än. Jag kan fortfarande få ont i den, trots att jag varken springer eller går särskilt mycket promenader på den. (Om vi nu bortser vandringen i fjällen..)

Det är snart ett år sedan sen jag skadade den här förbannade foten. Ibland funderar jag på om den någonsin kommer bli bra? Ofta funderar jag på att jag borde vara bättre på att göra min sjukgymnastik för den. Löpningen börjar kännas som en avlägsen, ouppnåelig dröm. Jag vågar inte planera några lopp frammåt, jag vågar inte hoppas på att kunna springa som vanligt nästa år.

Kanske skulle jag kunna börja springa redan nu, men jag vet inte, kanske är dte bättre att vila foten så länge att den verkligen till tvåtusen procent, är helt bra igen. Förmodligen.

Ibland funderar jag över vitsen med inlägg och dämpade skor och sniffar lite på tanken med barfotalöpning. Jag läser artiklar kring dämpning och artiklar kring barfota. Läser för och emot och blir inte det minsta klokare. Träna upp foten så att dne blir stark, men riskare att den inte är stark nog. Eller stötta upp foten så att den går “rätt”, men riskera att det inte gör foten det minsta starkare. Så sammanfattar jag det hela ungefär.

Min längtan efter löpningen är nästan löjlig. Det är som om inget kan komma i närheten av den där känslan när benen är lätta och kroppen är stark. Känslan av att kroppen är en maskin. Inget kan komma närheten känslan av att springa på nästintill maxpuls en hel vända och känna det som om jag kommer dö, vilken sekund som helst. Pressa personbästan. Känna mjölksyran i benen och pulsen som dunkar i tinningen. Det finns inget som slår känslan efteråt, kroppens och själens förnöjdhet över sin prestation.

Så ja, jag VILL SPRINGA. Men jag tänker hålla mig lite till. När jag väl börjar springa igen, i vilka skor det än må bliva, så kommer det bli löjligt korta distanser. Det kommer bli en lååång invänjningsperiod. inte braka på med 15 kilometer bara för att jag vill tetsa, bara för att jag vill visa för mig sjlv att jag är stark. Att jag har pannben. Att jag kan.

Jag får lägga allt sådant bakom mig för ett tag. Jag måste vara lite ödmjuk mot den här foten. Det kommer bli en utmaning i sig. Herregud, jag som älskar att prestera.

Tills dess får jag prestera på andra vis. Kanske ro. Kanske cykla långt som fan. Eller simma. Jag kanske kan lära mig att älska det lika mycket?

Extern bild