Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for July, 2010

Strutshuvudet skruvar oroligt på sig.

Imorgon är det måndag. Inte vilken måndag som helst heller, dte är måndagen då dte är dags att ta tag i sig själv igen. Herregud vad läskigt!

De senaste veckorna har verkligen inte gått i tränandets och kämpandets tecken. Men ätits, det har det gjorts. Okej, jag kommer att ha gått upp ett flertal kilon (blä), det både känns i kroppen och på kläderna, men det som känns jobbigast är nog känslan av att blivit överkörd av en mangel och väckt liv i det där tråkiga hetsätandet.

Det är som om det inte spelar någon roll hur mycket man har ätit, hur mätt man än är, hur oerhört motbjudande det känns att äta, så vill man ändå har mer. Något i munnen, något att tugga på, något att äta. Sjukt, visst är det?

Nu låter det oerhört dramatiskt, när jag hör andra prata om hetsätning ser jag framför mig någon som trycker i sig tårtor och glass och godis och bakverk utan hejd i flera timmar. Sen så tänker jag “men sån är inte jag”. Riktigt så fungerar det ju dock inte. För mig är hetsätandet snarare den här känslan av att vilja äta och äta, trots att man både är mätt och inte alls har något som helst fysiskt behov av mat. Att leta i skåpen efter något att äta och överäta varje gång man äter. Att äta utan att bry sig särskilt om smak eller vad man äter, att känna att dte är bråttom att få i sig maten att man måste skynda i sig det man äter.

Mycket kan man säga, men sunt är det inte i alla fall.

Så, visst är jag nervös inför vågen imorgon. Men mer nervös är jag över att  börja kämpa igen. Kämpandet handlar inte lika mycket om träning för mig, för träningen är ingen kamp. Träningen är kul, även om den ibland känns oinspirerad och omotiverad. Kämpandet för mig handlar om att våga låta bli att äta. Att nöja sig med den mat som kroppen vill ha och våga stå emot den mat som huvudet vill ha. Det är svårt! Då måste jag kämpa.

Så, nu är det dags att leva upp till sitt namn. Äta Träna Kämpa.

I’ll do my best.

Nu får det vara nog!

Nu blir det hårdkörning.

Såhär spenderade jag eftermiddagen..

..i havet på en häst. Vackert.

Huvudet hänger inte med.

Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.

Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.

Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.

DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.

Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?

Extern bild
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.

Inget mer strutshuvud.

På måndag blir det vägning som vanligt.
Nervöst!

Livet är nu..

..och allt jag jagar och alla krav jag försöker uppfylla, kommer inte ge mig mer liv sen.
Livet är bara här och nu.

Datorernas tid är förbi. (Men komemr snart igen!)

Det är över 30 grader ute och det är alltid någon på besök eller något på att-göra-listan. Det finns ingen tid för datorn, därmed blir även bloggen lidande. Just nu får det vara okej, men jag lovar att bloggen snart får liv igen. Jag ska börja rodda med AugustiUtmaningen de närmaste dagarna också.

Jag tränar för ögonblicket inget, men det hoppas jag också att det blir ändring på, det enda jag gör är att vara konstant utomhus och att rida. Jag tycker inte om att säga att man har en paus eller så, för livet tar ju inga pauser, livet är ju alltid här och nu. Men livet har för ögonblicket ett litet annat fokus än att träna hårt och få endorfinkickar och skriva om det. Men det kommer, snart!

Ett perfekt mellanmål.

Här kommer ett litet mellanmålstips från in goda vän Linda.
Rivet äpple, keso och en hel del kanel. Hur gott och enkelt som helst!

Jag kom in!

Just det, jag fick igår reda på att det blir fem år på psykologprogrammet för mig från och med i höst. Det känns lite smått overkligt och jag är jätteglad. Äntligen!

Dagens frukost:

Det gäller att grunda ordentligt när man ska ut och jobba i den här värmen. Det känns som om mitt liv är mer svett från jobb på gården än från endorfinkickande träningspass for now, men det är okej. Bara jag får svettas.

Det hoppas jag att ni också gör idag. Om ni än svettas i gymmet eller på stranden. Svett för folket!

I’m back!

Jag trodde nästan inte att jag skulle överleva helgen i ett stekhett Norrköping. Två dagar i solen utan den minsta skugga, kan ta död på vem som helst. Min Greklandsbränna ser löjlig ut i jämförelse med brännan från årets SM. I år var jag publik, men det rycker lite i tävla-nerven.

Kanske är det dags att satsa lite mer på hästarna? Jag har en valack som, med lite träning, skulle platsa på ett SM och det var några år sedan jag gjorde SM-debut, så det kanske skulle bli en “ny-debut” med en egen uppfödning framöver? Jag vet inte, men kul vore det.

Jag har fortfarande en hel del tankar kring mitt fokus och mitt mål, just nu känns hela livet väldigt snurrigt och ofokuserat. Jag har bestämt mig för att avvakta med vägningen tills dess att jag är mer på rätt kurs igen. Därmed inte sagt att jag ska släppa allt, snarare tvärtom. Jag ska styra fokuset rätt, jag ska trigga fram min disciplin, mitt fokus och min vilja. Min vilja är nämligen fantastisk, när jag vill, så kan jag allt.

Det syns att det blivit några kilon upp på midjan. Men jag har alla verktyg för att hitta rätt och ett steg dit är att jag har tagit kontakt med min gamla PT. Hon var den som fick mig att verkligen älska träningen och få resultat av den, för flera år sedan. Hon håller hus här ute på landet och då styrs träningen under sommaren automatiskt upp. Bra va? Så är jag laddad när jag kommer hem till Stockholm igen.


Enda molnet och skuggan vi såg under hela helgen. Efter fem minuter var den dock borta.

Jag har inte dött..

..jag har bara ingen tillgång till internet och mobilen laddade ur redan i fredags.
Vi sitter i över 30 graders hetta och tittar på hästtävling. Det är mysigt! Kommer tillbaka till civilisationen ikväll.

Livet är det som pågår medan vi är upptagna med annat.

Jag tänker en hel del. Jag tänker på hur jag mår, vad jag gör och hur det påverkar mitt mående. Jag tänker på motovation, på krav och på prestation. Jag tänker på träning och mat. Bra tankar! Jag känner ingen motivationssvacka, utan snarare en “just do it”-svacka. Diciplin, say what? allt jag vill är att lata mig på bryggan med en bra bok. Det är ju väldigt härligt att kunna göra ibland också, men man hade ju kunnat tro att Grekland skulle ha stillat den önskan litegranna i alla fall.

Jag har dessutom en helg framför mig som inte kommer bjuda på särskilt mycket träning och i värsta fall ganska risig mat. Det blir bilen ner till Norrköping där ett stycke SM går utav stapeln i helgen. Dessutom tänkte vi vara lite som barn igen och åka till Kolmården. På SM serveras förmodligen inga GI-rätter eller härliga hälsosamma mål, utan snarare “snabbt och enkelt” vilket annars kan kallas för “bukfylla”. Jag ska göra det bästa utav situationen. Men jag ser INTE fram emot vägningen på måndag. Herregud, det är ju bara att kliva upp på den förbannade vågen. Det är ju ingen som kommer döda mig beroende på resultatet.

Det var egentligen inte vägnings-nerver jag tänkte snacka om. Jag tänkte mest berätta att även om jag tänker mer än jag gör, så har jag haft riktigt fina dagar sen jag kom hem till vårt underbara Sverige. Se bara:

Igår blev det en grillmiddag med fina vänner och otroligt god mat på bordet. Jag kan varmt rekommendera att grilla färsk sparris penslade med Baby Rays Hickory sås. Gudomligt gott!

Det blev även en del improviserad “par-träning”. Jag och en av mina bästa vänner visade upp några fina färdigheter.

Det blev en solig lunch idag, nere i sommarstaden.

På vår lilla brygga vid vår lilla sjö, fick jag njuta av både sol, en god bok och sällskap.

Jag och en av mina närmaste vänner njöt ikapp. Svensk sommar när den är som bäst.

Dagen avslutades med en kvällsritt på en häst som var jätteglad och duktig och med fint sällskap. Jag luktar fortfarande häst, det kliar efte rmyggbett på hela kroppen och känslan i kroppen är rätt lugn.

Jag ska tänka vidare, men tills dess att jag kommer på något bra, ska jag fortsätta med livet. Godnatt!

Träningstorka.

Just nu är jag i extremt behov av lite rolig, tuff och spännande träning. Eller en utmaning. Eller båda. Jag älskar verkligen att vara på landet, men det kommer med ett stort minus. Inget SATS.

och just nu är jag som en urlakad trasa, jag har ingen energi att komma på något eget, roligt träningspass, här hemma. Lilla ortens gym har iofs öppet om man har träningskort, men all gruppträning har sommaruppehåll. Jag vill liksom bara gå på ett pass, slippa tänka, få svettas ordentligt, komma hem och vara nöjd. Inte behöva planera eller motivera mig själv.

Hade jag kunnat springa hade det varit enkelt och jobbigt nog för att ge mig lite endorfinpåslag, men löpningen är ju fortfarande no-no, för fotens skull.

Snälla, tyck synd om mig? För det gör jag just nu, haha.

Dagens lunch:

Maten går inget bra.

Måste gräva ner i djupet av mig själv och hitta fokus fokus fokus.
Samt modet att våga låta bli att använda mat vanemässigt för att lindra alla möjliga känslor och hantera att jag inte har något att göra. mat är bara mat. Mat är bara föda. Inget annat.

Just nu är det av någon anledning sjukt svårt och sjukt svårt att äta lagom mycket. Det var länge sedan mat kändes så komplicerat som det gör just nu. BLÄ!

Nu ska jag sova och imorgon kommer vara en kamp mot vanan och mot det välkända trygga. jag är inte en lyckligare person bara för att jag är propmätt. Jag njuter minst lika mycket av det jag äter, även om jag äter lite mindre. Punkt.

Ett hederligt dagsverke..

Idag har jag spenderat dagen ute, svettandes i solen med ett järnspett i ena handen och en slägga i andra. Vi har fixat hagstaket och det kommer förmodligen kännas imorgon.

Aldrig känns det så skönt att ta sig ett dopp i sjön som efter ett svettigt, hederligt, dagsverke. Härligt!

Sweet

Skärpning!

Vaknar tidigt och känner mig trött och gnällig. Behöver röra på mig men har ingen lust. Tänker otippat på Biggest Loser och på hur de får kämpa flera timmar om dagen med all möjlig träning. Håller käften, klär på mig och ska ut och ta en liten morgonpromenad.

http://www.biggest-loser.org/wp-content/uploads/2009/05/helen-before-after.jpg
Helen, från Biggest Loser.

HOOONEEEY,

I’M HOOOME!