Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for July 3rd, 2010

Livet, kort och gott.

Förutom att gå på spännanade morgonpromenader, så blir det inte så mycket fysisk aktivitet här i Grekland, våra sista dagar. På måndag landar planet i Sverige, som jag har hört också smittats av sommarvärme. Då längtar jag efter ordentlig träning igen.

På foten känns ingen skillnad, sen jag slutade springa. Den är liksom som den är. Ibland ömmar den lite, men för det mesta känns den okej. Men jag saknar löpningen något otroligt. Jag måste få börja springa igen, men jag vill inte riskera att få än mer problem med min fot. Det är svårt det där, att leva i nuet, när vissa saker kräver tålamod och planering. Tänk vad mycket Greklands-löpning jag har gått miste om? Å andra sidan, tänk vad mycket annat härligt, jag har “vunnit”, yoga i kalkstensgrotta, bara för att nämna en sak. Hur var det nu med att fokusera på det jag har i mitt liv och inte det som jag för ögonblicket inte har?

Jag längtar hem, jag brukar inte längta hem när jag är ute och reser. Men tidigare kanske jag har sluppit jobbig sjukhusvistelse? Tidigare kanske jag inte lämnat en underbar sambo hemma? Tidigare kanske jag helt enkelt haft ett större behov av total frihet, inget ansvar, inga rutiner, inga krav. Tidigare kanske jag hade ett bättre liv när jag var ute och reste, än när jag var hemma? Vad det än kan bero på, så känns det härligt att längta hem. Att längta efter mina vänner, min familj, min kärlek, mina hästar, mitt lilla hus på landet, mitt Stockholm, mitt gym, mitt hem, mitt liv.

Något jag inte längtar så mycket efter, är vågen. Jag började ju den här resan väldigt bra, kände mig lätt och helt övertygad om att det skulle bli kul att ställa sig på vågen efter tre veckor i solen. Sen kom den där sjukhusvistelsen och mattan drogs lite undan, under fötterna på mig. Men jag har INGEN ångest över att det blev lite obalans med matintag/motion då. Det är så livet är ibland, det är helt okej. Jag känner mig inte helt repad än, mentalt, efter de fem dygnen med ganska stora känslostormar. Det suger hela tiden i magen. Vill ha, vill äta, vill ha något för känslorna och händerna att fokusera på. Jag försöker lirka, försöker tänka åt ett annat håll. Ibland går det att stå emot helt, ibland lyckas jag lura mig själv och äter mängder med frukt. Visst, rent viktmässigt, är det bättre att äta ett kilo (typ) vattenmelon, än ett kilo (typ) glass. Men det är samma “monster” jag matar.

Jag tänker inte ha ångest över det heller. Jag försöker anamma en mer kärleksfull och ödmjuk approach till mig själv och mina små fel, brister, snedsteg och misstag. Tänk hur många gånger jag har haft ångest över helt onödiga saker. Som såhär några år, månader, veckor efteråt känns helt obetydliga. Det kanske inte får mig att rasa i vikt, men jag måste ju älska mig själv på vägen ner också.

Jag sitter här på altanen och skriver det här. Klockan är tio på kvällen. Ur poolbarens högtalare spelas lugn, mjuk musik och poolen lyser blå framför mig och jag har tänt ett myggljus på altanbordet. Kanske är det därför jag drabbas av den här känslan så starkt just nu, just idag. Nostalgi, sentimentalitet, lugn, gråtmildhet, lugn och kärlek, i en salig röra. Kanske är det därför jag skriver ett alldeles för långt blogginlägg och allt och ingenting, en lördagkväll. Livet är liksom för kort för att låta bli.

Underbar morgonpromenad med utsikt deluxe.

Jag är så glad att jag fick så mycket trevligt mentalt sällskap på min morgonpromenad imorse. Jag hoppas er promenad var lika vacker, härlig och spännande som min.

Jag vandrade först genom vår lilla by här, svängde höger där jag igår svängde vänster, kom längre och längre bort, högre och högre upp. Bebyggelsen glesnade av, den lilla asfaltsvägen blev en snirklig och dammig grusväg. Värmen var otrolig. Till slut mynnade den dammiga grusvägen ut i ingenting. Eller jo, förresten, en liten, snårig stig! Mitt lokalsinne sa att jag borde kunna göra det igen, det jag lyckades med igår, att gå runt och slippa vända om.

Solen speglade sig vackert i havet nedanför mig och jag gick med ett litet stup på vänster sida på en liten brant stig. Vågorna smekte klipporna där nere och havet var sådär turkost som det aldrig blir hemma i Sverige. Morgonen var ljuvlig och ensamheten kändes fridfull och lite magisk.

Pulsen gick upp i rekordfart när jag tog mig uppför den brantaste stigningen på det lilla “berget” och sen kunde jag blicka ut över en udde och hade hav på tre sidor av fyra möjliga, om mig.

När jag var där högst uppe på krönet insåg jag dock att stigen tog tvärt slut i något som liknande ett hav med blåbärsris (fast mer grekiskt, och taggigare). Långt bort såg jag ett torn jag kände igen. Dessvärre visste jag att det tornet tillhörde ett hus som omgärdas av en stor hög mur och med svarta gallerigrindar. Det är väl något av ett lyxhus med egen privat väg. Jag, som vägrar vända om, såg detta dock inte som ett oöverkomligt problem, igår hade nämligen grindarna stått öppna när jag hade utforksat vad just den vägen ledde. kanske kunde jag smita igenom deras privata gårdsplan och ner till byn den vägen? För, jag är ju en stark motståndare till att vända tillbaka.

Så jag började irra igenom taggigt ris, kände mig helt plötsligt som om jag var ute på äventyr. Jag klättrade öve rlåga stenmurar och tänkte på giftiga ormar. Ko närmar eoch närmare huset och helt plötsligt fanns där en liten liten stig igen. Stigen utvecklades till en smal gång, som gick mellan två stenmurar, som gömde olivträd. En katt satt blickstill och såg mig passera. Huset stod där ståtligt, som ett minislott med sina torn och en hund började skälla på andra sidan muren. På lätta snabba steg tog jag mig snabbt till infarten till huset, ute genom, de fortfarande öppna grindarna och ner på den privata uppfartsvägen och pustade ut.

Knallade den sista biten hem med ett stort leende på läpparna. Glad och tacksam över en fantastisk start på en fantastisk dag. Ett litet äventyr i vardagen.

Imorgon kör jag igen, om det nu är någon som orkar upp imorgonbitti, så är jag glad för allt sällskap jag kan få!

3 July, 2010 09:19

Efter en fantastisk morgonpromenad som jag ska berätta mer om sen och ett morgondopp, så blir det lyxig frukost på verandan.

Hur gick det för er, kom nio upp imorse?

Nu kör vi!