Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for April, 2010

Inspirerande.

Är det inte helt fantastiskt hur stora förändrningar man faktiskt kan göra med sig själv och sin kropp? Personerna i videon ovan är ju helt otroligt inspirerande! Hittade den här.

Dagens lunch:

Quinoasallad med kyckling, fetaost och hemgjord tzatziki. Sjukt gott och det kändes bra både i magen och hjärtat efteråt.

Nytt på Ica

Vad roligt att mitt Ica fixat salladsbuffé om man vill köpa något snabbt men vill välja själv. Tummen upp för det!

I’M BACK!

Just nu är jag så fylld med endorfiner och glädje att jag skulle vilja sticka ut och springa igen, men mina ben är inte lika sugna och för att vara ärlig  så är vädret inte så väldigt lockande heller. Men ni kanske känner igen känslan?

Dagens löpcirkel var tuff. Kanske var det mycket på grund av att vi enbart var tre stycken som kunnat komma loss vid lunchtid idag som gjorde att vi andra fick kämpa lite extra hårt. För kämpa, det gjorde vi. Efter uppvärmningsjoggen till samma plats som förra gången satte vi igång med löpskolning igen. Vi ägnade mycket tid åt teknik och rörlighetsträning. Vilket känns väldigt bra då jag vet med mig själv att det inte direkt är något jag skulle syssla med på egen hand. Att vädret dessutom bjöd på en hagelskur och härligt regn gjorde att vår upplevelse idag måhända inte blev lika idyllisk som i måndags. Men det gjorde inget. Jag kan dessutom rapportera att löparjackan från Nike höll mig torr.

Sen kom intervallerna igen. Den här gången var de dock tredubbelt så långa. Över 100 m. Jag förstod att det skulle bli tufft. Eftersom vi var så få blev vilan mellan de olika intervallerna också kortare än sist.

Jag som var långsammast fick köra med ledaren och de andra två tjejerna flög fram först. Eftersom de var så snabba, gav det dem mycket vila innan jag hann komma i mål och de skulle sticka, men det innebar också att min vila blev mycket kortare = sjukt jobbigt. Min puls hann aldrig komma ner under vilan.

Vi jobbade  i tre omgångar a 5 minuter om varje, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var sjukt jobbigt, betydligt värre än förrre gången då vi hann vila mer mellan varje gång. Med tränaren vid min sida körde jag stenhårt, det dröjde inte lång tid förrän jag var helt slut. Fin gest i slutet av andra omgången, när dte började bli otroligt tungt, så sa tränaren åt mig att grabba tag i hans tröja och på så vis hjälpte han till och drog in mig hela vägen.  Jättebra för tempot och motivationen! Sista sträckan i andra omgången kände jag dock något konstigt, jag fick inte ner någon luft i lugnorna, pulsen var hög och bultade frenetiskt på i bröstet och hela kroppen skrek efter syre, men jag var totalt oförmögen att ta djupa andetag och samtidigt springa. Mina andetag “pep” i luftrören. Jag minns inte exakt hur det var, men jag var tvungen att stanna och tårarana började spruta, panikaktigt gick min andning helt hysteriskt in och ut i korta, pipande, drag. Kanske någon form av ansträngningsastma? Hulkandes dröjde det ett tag innan jag fick ner ordentligt med luft i lungorna och kunde återfå normal kroppskontroll. Kroppen kändes som gele.

Jag försökte springa igen, men så fort tempot blev för högt och pulsen skenade iväg, så kom andningssvårigheterna tillbaka. Jag tror helt enkelt att jag brände på lite för snabbt och hade lite för kort vila mellan. Två gråtattacker (haha, det låter ju så extremt när man skriver det, riktigt så dramatiskt var det nog inte) med andningsproblem innebar att jag helt enkelt fick dra ner tempot betydligt under den sista omgången.

Nu kanske det låter som ett ganska misslyckat pass i era ögon, med andningssvårigheter och gråtattacker. Men jag känner inte alls så! Jag kämpade på till tusen och råkade helt enkelt springa in i väggen och det var ju inte så jättekul, men det var verkligen inte hela världen. Jag kände mig sjukt nöjd med mig själv efteråt och jag gjorde verkligen mitt bästa.

Vi joggade lugnt hem tillsammans och så sakteliga lugnade min puls ner sig. Jag avslutade passet med 15 minuters stretch, 1 minut i plankan och 10 armhävningar. Lagom ambitiöst. Känner mig on top of the world.

I’M BACK!

Tid: 65 min
Maxpuls: 189 (trodde att jag var uppe betydligt högre, konstigt!), 93%
Snittpuls: 162, 80%
Kaloriförbrukning: 833

Målet för dagen:

Vi tar det ett steg i taget. Målet för den här dagen blir att äta tills dess att jag är nöjd och sluta sen. Inte överäta.

Idag ser jag fram emot löpcirkel vid lunch. Alltid lite skräckblandad förtjusning inför pass som kan bli hur tuffa som helst och som jag inte kan kontrollera innehållet på.

Känner mig glad idag!

Utvärdering av vecka 35 (v. 15) (bättre sent än aldrig)

Bättre sent än aldrig, så att säga. Vad ska man säga om vecka 35 då? Ja, som ni redan har hört, så har maten inte fungerat helt optimalt den här veckan. Träningen har istllet varit oerhört bra, vilket på sätt och vis är förvånanade, då jag brukar falla ihop på båda punkterna samtdigt. Går det åt helvete med den ena biten, så brukar den andra dras med. Å andra sidan hade jag ett fullspäckat BBC i helgen och inte så stor möjlighet att falla där.

Jag är träningsmässigt mer än nöjd. 5 dagar med träning, 10 timmar och 20 minuters träning. En rejäl dos. Men det bästa av allt var att det var så bra kvalitet på nästan alla pass. Det var rolig, effektiv, tuff och motiverad träning. Precis så som jag vill ha det.

Måndag: PT-pass 60 min (varav 5 min hopprep, 56 hopp, 1 min höga knän m.m.), Motionscykel 19,5 km, 50 min. Streak 1 km, 10 min

Tisdag: Löpning 10 km, 74 min, Ridning 30 min

Onsdag: Styrketräning 50 min, Cykel 10 min, Streak 15 min, 1,5 km

Torsdag: VILA Streak 10 min

Fredag: VILA

Lördag: Afro 60 min, Bootcamp 75 min, Spinning 60 min, Dans 55 min

Söndag: Pilates 60 min

Dagens lunch:

En hälsotallrik med bulgur och kyckling. Supergott!

Tacksamhet.

Man går och lägger sig med gråten i halsen. Man vaknar och det känns bättre, lättare. Lugnare.

Man loggar in på bloggen och möts av så fantastiska kommentarer att tårarna väller upp igen. Men inte på grund av att jag är ledsen, utan för att jag blir så rörd, fylld av värme från era kärleksfulla kommentarer att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Just nu värmer tacksamhet mitt hjärta.

TACK, just idag hade jag inte kunnat önska mig något finare.

“Du kanske inte borde vara så hård mot dig själv”

Det här blogginlägget har legat i mitt hjärta i några dagar. Jag har gråtit över det, jag har mått dåligt över det, jag har känt mig värdelös, över det. Det är först idag jag orkar titta upp ur sandhögen där jag bekvämt och tryggt stoppat ner huvudet för att rakryggat våga se mig själv i ögonen igen.

Jag hade tänkt kalla det här inlägget för “Transparens”, för det är lite åt det hållet det här kommer handla om. Men sen kom meningen i rubriken till mig för bara en liten stund sedan, från en klok tjej och då föll kanske en liten pollett ner. Jag skriver den här bloggen i första hand för min egen skull, såklart. Bloggen peppar, inspirerar och motiverar. Inte bara mig tydligen, jag lyckas ibland inspirera andra och det i sin tur kommer tillbaka till mig som en boomerang med mer inspiration. Det finns en stark vilja av att hela tiden prestera, att hela tiden ligga på topp, att aldrig misslyckas. Att alltid vara glad, positiv och vara en förebild när det kommer till både viktminskning och träning. Jag vill så gärna vara perfekt. Jag vill så gärna.

Men ibland är jag inte perfekt. Eller, låt mig omformulera, för perfekt är jag ju precis som jag är, i alla mina olika lägen, men ibland blir det inte som jag har tänkt. Ibland gör man saker man inte mår bra av, man tänker tankar man inte mår bra av, man misslyckas.

Den här helgen har inte bara bjudit på en fantastisk träningshelg, den har även bjudit in min gamla vän hetsätaren på besök. Hetsätaren är väldigt bra på att skapa negativa tankemönster och sedan döva känslorna med mat. Hetsätaren är också väldigt bra på att ursäkta sitt beteende och fortsätta med det. Hetsätaren ser ofta till att göra sig orentligt hemmastadd när han kommer på besök och använder knep som “har du redan bjudit in mig en gång idag, kan du lika bra låta mig stanna resten av dagen/veckan..” Jag vet att vår relation under de senare åren blivit avsevärt bättre för mig. Man kan kanske säga att vi umgås mindre, jag och hetsätaren. Vi ses inte lika ofta. Har ett distansförhållande som sakta men säkert börjar rinna ut i sanden. Ändå kan de där besöken fortfarande komma och då tar de så oerhört hårt på mig.

Just nu känner jag mig jätteledsen. Ledsen över så många olika saker. Stora som små. Ledsen över att jag fortfarande låter mindre “misslyckanden” påverka mig så oerhört. Leden över att jag ätit så mycket omotiverad skit. Ledsen över att jag är så hård mot mig själv. Ledsen över att jag gör fel trots att jag “vet bättre”. Ledsen över att vågen visade ganska stort plus imorse. Ledsen över att jag är ledsen. Ledsen över att jag inte bara kan vara perfekt och glad och så himla inspirerande jämt. Ledsen över att jag tappade kontrollen. Ledsen över tvivlet som då sköljer över mig. Ledsen över att jag tog den enklaste vägen ut, genom att äta. Ledsen över att behöva skriva det här på bloggen. Ledsen över att hetsätaren inte bara kan lämna mig ifred. Ledsen över att jag blir så destruktiv när jag är ledsen. Ledsen över att jag helt plötsligt inte tycker att jag har blivit det minsta mindre. Ledsen över att jag låter det här påverka mig så mycket.

Fastän det inte är roligt att ha rejäla svackor, så vet jag innerst inne att jag kommer lära mig något utav det. Jag vet också att jag inte ger upp. Jag ger inte upp. Jag är på väg dit jag ska. jag ska bara försöka räta på ryggen, blicka framåt och se det här för vad det är, ett gupp på vägen. Inget mer än ett gupp. Om ett år, vad kommer den här svackan spela för roll då? Kommer den ha förstört mitt resultat? Nej, enda sättet för den här svackan att förstöra något är om jag lyssnar på hjärnspökena som säger att jag borde ge upp och att jag aldrig kommer lyckas. Men jag vägrar göra det. Oavsett vad jag tror eller tänker, så kommer jag inte ge upp.

Det här är både ett utelämnande hjärtskärande ärligt inlägg från en liten ledsen tjej som känner sig både tjock och värdelös just för stunden. Men det är också ett inlägg med rå och stark överlevnadsinstinkt och kämparglöd som inte tänker ge upp. Jag tänker inte straffa mig själv för att det blev som det blev, jag tänker istället ge mig själv en kram och säga:

“Det är okej. Jag är okej. Det löser sig.”

Så, nu vet ni.


Morgonträning med ömmande muskler.

Ingen rast och ingen ro. Men framförallt, ingen vila. Imorse ringde klockan på tok för tidigt och min kropp var inte helt nöjd med det. Jag kände mig ganska oinkännande gentemot den då jag trött cyklade till gymmet, inte alls sugen på en dejt med min PT, men ibland planerar man lite halvdåligt. Ibland blir det lite drygt 7 timmars träning på fyra dagar.

Att gå till gymmet med en inställning att man är trött, borde vila och inte känner sig sugen på att träna är inte särskilt smart. Negativa tankar skapar ju inget konstruktivt direkt och om jag trodde att jag hjälpte mig själv genom att sura, så hade jag fel.

Som tur var så hade jag dagen till ära min PT som hade gott humör åt oss båda. Vi fokuserade på överkroppsstyrka. Roligt är att jag blivit betydligt starkare i både dipps och chins. Vikten som vi körde på som max i höstas använde vi idag som uppvärmning. Det går framåt gott folk, även om jag har mitt huvud någon annanstans just nu. Mer nedstucket i sanden, än fokuserat på målet. Jag återkommer om det. Kan bli känslosamt. annars så var passet idag bra. Jag har träningsvärk överallt från både helgens träningsmarathon och gårdagens löpning. Öm och stel, mina lår är inte att leka med kan jag bara meddela. Och efter dagens pass kommer jag förmodligen inte kunna skratta på flera dagar med tanke på vilken svidande kontakt vi hittade där.

Blogger Boot Camp. Dag två.

Med lite mer sömn i kroppen och en hel del mer träningsvärk var det dags för dag två på BBC.

Pilates för Matilda stod först på schemat och var enda träningspasset den andra och avslutande dagen. Jag har testat pilates för flera flera år sedan men aldrig fastnat riktigt för träningsformen. Matilda instruerade tydligt och pedagogiskt och klassen var väldigt trevligt upplagd, dessutom passade det nog mångas ömma kroppar (inkl min) med lite core-fokus dagen till ära.

Jag tror att varför jag inte blir så förtjust i pass som pilates, är för att det är väldigt svårt för mig, som har en så lång och tung kropp, att göra många utav övningarna bra. Jag känner mig helt enkelt ganska kass och det brukar inte vara den bästa grogrunden för träningsglädje. Det innebär säkert också att pilates just därför är något jag skulle behöva träna, min rörlighet och min bålstabilitet är nog mina svaga sidor. (Hör den här kombinationen liksom: Lång, tung, överrörliga leder, stela muskler, svag bålstabilitet. Det skriker ju skaderisk..) Sen saknar jag ju det pulshöjande, jag vill ha bultande puls och känna svetten rinna, på varje pass. Det kan vi ju också diskuteras om det är alltid lika bra..

Söndagens höjdpunkt var Fridas föreläsning “Kroppen har ordet”. Mycket klokt och även om många saker inte kom som en nyhet, så mår man så bra av att höra det igen och påminnas om hur mycket våra tankar, som vi själva skapar, kan påverka oss. På slutet fick vi ett litet brev och jag var inte ensam om att bli rörd till tårar av det. En väldigt bra föreläsning med andra ord.

Efter lite prisutdelning, fotande, minglande så var då BBC slut för denna gång. Jag är så glad att jag var där, att jag har träffat så många härliga nya bekanta, fått inspiration och nya intryck. Sofia, Terese och Jane ska ha ett stående ovationer för deras slit som gjort den här helgen möjlig.

Alla ni underbara människor, tack för att jag fick lära känna en bit av er, tack för alla peppande utrop, klappar på axeln, stora leenden, endorfinhöga samtal, kloka samtal, skratt och glädje. Att lära känna er var den allra största behållningen under dne här helgen. Jag hoppas vi ses snart igen!

Blogger Boot Camp. Dag ett.

Oj, vilken helg det har varit! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller hur jag ska kunna sammanfatta allt bara sådär.

Efter att ha suttit uppe till halv tre för att få till min namnskylt (varför vara ute i god tid) som jag kämpat med i flera timmar att få till, med pincett och minipärlor, så vaknade jag efter fem timmars sömn, ganska sliten. Snacka om nybörjarmisstag. Borde jag inte veta bättre? Huvudvärken kom som ett brev på posten och jag är så glad över att jag hade två ipren tillhanda som fick sudda bort all värk. jag kan ju inte säga att jag rekommenderar användning av ipren för att kunna träna, men i liknande situationer är det helt klart okej.

Väl på plats kändes det som om tiden bara flög iväg. Efter att ha tyngts med en välfylld goodiebag och en lysande gul BBC-tröja satte minglandet och tränandet igång. Jag är så glad över alla som kom fram och hejade, för ska jag vara ärlig så kände jag mig en aning vilsen när jag först kom. Men att få en kram från både den ena och den andra, fick mig att landa och känna mig som hemma.

Första passet var Afro och med det kom dagens sämsta, blodblåsorna under både stortårna, också det ett nybörjarmisstag att glömma bort varför jag alltid annars envisas med att ha skor på pass. mina fötter älskar blåsor av alla de slag nämligen. Passet var roligt och perfekt som start. Många fick nog kliva ur sin trygghetszoon och öppna upp för annan träning än den de vanligen kör. Vissa insåg också att de, mot sin föreställning, tyckte om att dansa.

Pass två för dagen var passet som jag verkligen sett fram emot, som jag längtat efter med skräckblandad fötjusning. Sofys och Melas BBC-pass. Det var härligt hardcore, även om jag satte både andan, hjärtat och gråten i halsen under den första löpningen ner till gärdet. Jag är inte den som bangar på att ta i, men just när det kommer till att löpa snabbt, så är mitt snabba tempo, inte tillräckligt snabbt för liknande övningar, jag får köra mitt max för att ens ha en chans att hänga med = hög puls och mjölksyra på en gång. Det var en tuff start på ett pass som sedan höll ett högt tempo bland lösa hundar, grästuvor och jord/hundbajs. Det var burpees, apgång (?), backlöpning, utfallsgång, ålning och mycket, mycket mer. Ett alltigenom fantastisk pass och de 75 minuterna gick hur fort som helst. Att jag dessutom hade nya bekantskapen Sara som partner in crime, gjorde passet ännu bättre. Givetvis avslutades passet med löpning tillbaka till kasernen och när alla andra ökade tempot kände jag mig som en traktor, som trots högsta växel och matryck på gaspedalen, inte kunde ta mig fram lika snabbt som de förbispringande sportbilarna. Jag hade kunnat känna mig ledsen över det, ja, rentutav dålig. Men jag kände mig ändå grym, som kämpade på, jag vet att jag gjord mitt bästa, jag var på in högsta växel, jag var så himla stark. När sedan Frida sprang upp vid min sida och gav mig full pepp och pratade mig några hundra meter fram till slutspurten, så kände jag sådan stor gemenskap och tacksamhet över det, att benen orkade en aning mer, hjärtat tryckte på lite till. Tack Frida!

Med 40 gemensamma upphopp avslutades dagens tuffaste samt roligaste pass och jag har helt klart fått ännu mer sug efter att prova NMT..

Sen var det välbehövlig paus för lunch och GI-boden var på plats för att bjuda oss på god mat. Inte helt omöjligt att jag tar mig en tur dit och äter en lunch eller något liknande framöver.

Vi lekte namnlekar och fick en kanonfin löparjacka och sen var det dags för pass nummer tre. För vissa var det dans och för andra spinning. Jag hade spinning med Tessan och kände mig ovanligt laddad inför att sätta mig på en spinningcykel, då det var ganska länge sedan sist. För det första, vilka schyssta cyklar Sportlife hade. Jag kan till och med kalla dem sköna, utan att överdriva. Passet var jättebra och roligt. Framförallt rann tiden iväg och det brukar vara ett gott betyg från mig det gäller spinning, som annars kan fasa över att det “bara gått 20 minuter och är 40 minuter kvar” Vi nästlade oss uppför ett berg och körde intervaller och jag svettades som om jag skulle dö. Men det märktes att benen var trötta och inte riktigt kunde trycka upp pulsen i några högre register. Det var iofs både jobbigt och roligt nog, ändå.

Carros danspass som var det sista för dagen, innebar dessvärre att jag missade Emils cykelklass, som fått ohejdat med beröm ifrån deltagarna på hans pass, had gärna cyklat för honom också, men räknar iskallt med en roadtripp till Gbg, för en revansch. Carro är oerhört pedagogisk och positv som instruktör, dessvärre kände jag mig inte särskilt energisk och min insats blev nog en aning halvhjärtat sista passet. Trist när man egentligen vill ge allt hela tiden, men efter tre pass kanske man inte ska förvänta sig annat, kroppen hade ju ändå kämpat på riktigt bra och samarbetsvilligt.

När jag kom hem efter en heldag fylld med härlig träning, men kanske framförallt, härliga, inspirande möten med andra deltagare, satt jag som stum i soffan i kanske en timme, Jag orkade inte göra någonting. Inte surfa, inte kolla på tv, inte duscha. Ingenting. Men jag lyckades ändå komma iväg för kvällens middag på Sangria tapas Bar, en dusch och lite lätt matintag senare så var kroppen relativt med på noterna igen. Middagen var supertrevlig, llt tack vare mitt fenomenala bordssällskap. Tack för det alla!

Kvällen blev inte sen. Jag minns att jag lade huvudet på kudden och att väckarklockan ringde ganska direkt efteråt. Dags för sista dagen. Dags för pilates, dags för föreläsning och dags för avsked. Det i sig är en helt annan historia, som jag nog får berätta imorgon. Nu måste jag sova. Tydligen har jag glömt bort vikten utav vila och bokat in ett PT-pass till klockan 8:00 imorgon bitti, kul. Kommer förmodligen känna mig som sju svåra år imorgonkväll. Men innan dess ska jag ha hunnit återge resten utav helgen utan att bli alltför långrandig. Nu – sov gott!

Löparcirkel is the shit!

(BBC-rapportering kommer, men först detta.)

Wow.
För det första, att starta dagen med löpning har jag nog aldrig gjort förut, jag har nog trott att det skulle kännas tungt att springa utan mat i magen. Nu fick jag i mig en banan och ett glas med fil innan cykeln fick rulla ner mig till gymmet.

Det här med att gå med i en löparcirkel har ju känts som en väldigt rolig och spännande grej, jag vet att hade det varit för ett år sedan hade jag aldrig aldrig vågat. Idag kan jag knappt förstå varför man inte skulle våga?

Passet var hur bra som helst. Vi var sju stycken, jag tror att vi är 10 totalt vilket känns helt lagom. Bara tjejer, förutom PT:n som ledde passet. Jag invigde nya Nikejackan som vi fick på BBC och kände mig grymt snygg. Ut i kylan ( det var is på min cyckelsadel imorse) och en lätt uppvärmningsjogg. Sen höll vi värmen genom att först träna rörlighets träning. Det var höga knän, sparkar, utfall med mera med mera. Mest fokus på teknik och hög rörlighet. gissa om det kändes i min kropp efter helgen? Jo tack.

Sista delen av passet utgjorde av tre block á fem minuters stafettintervaller. Vilket förövrigt var ett superbra upplägg på intervaller om man är flera. Vi stod i par, två par på ena änden av intervallsträckan och två par på den andra. Givetvis var det en svag lutning på vägen också, så ena sträckan kändes dubbelt så jobbig. Sen sprang ett par hela sträcka så fort de kunde, och bytta av med nästa par och så höll vi på i fem minuter. Eftersom sträckan var så pass kort blev löpningen väldigt explosiv med högt tempo och det rulladepå snabbt så intervallerna blev korta = hög puls! Fem minuter gånger 3 låter måhända inte så mycket, men lita på mig, det kändes!

Det var fantastiskt bra att ha någon som sprang bredvid, då kopplas pepp och tävlingsinstinkten på och man ger hundra procent hela tiden. att det dessutom stod minst tå personer och “väntade” samt hejade på vid mål, gjorde också sitt till.

Sen joggade vi lugnt tillbaka till Sats, jag med glädjerus i hela kroppen. Kände mig trött, men ändå så fylld av energi. Morgonsolen hade precis börjat värma ordentligt, kroppen kändes glad, pigg och nöjd, huvudet kändes friskt, redo för en helt ny dag, en helt ny vecka. Jag tror helt enkelt att morgonlöpning är min nya grej och att den här löparcirkeln kommer ge mig jättemycket. Längtar redan nu tills på torsdag då nästa pass är.

Tid: 70 min
Maxpuls: 184, 91%
Snittpuls: 156, 77%
Kaloriförbrukning: 841

För att vara extra snäll mot mig själv avslutde jag passet med 15 minuters stretch också. Skön smärta!

Med tanke på dagens intervaller, kan jag påminna om att jag fortfarande efterlyser tips för intervallträning här. Ge mig roliga, bra och jobbiga upplägg för intervallpass!

Underbara, fina kropp.

Min kropp är rätt så fantastisk. Trots en helg med dryga fem timmars träning och lite för lite sömn natten till idag, så vaknar jag och känner mig pigg och taggad inför löpcirkeln. Underbara, fina kropp!

Nu kör vi!

Jag är ju rätt grym, ändå.

Åh, jag vill verkligen få gotta mig i detaljer och bilder från helgens grymma event. jag har mycket att rapportera, var så säker.

Men jag kom precis hem från ett bilbyte/köp (herregud, vad har jag gjort, har jag bytt bil?!) och min väckarklocka ringer fem i sex imorgon bitti. Jag ska nämligen infinna mig på Sats kvart i sju, för premiär med löparcirkeln jag anmält mig till. Man hade ju kunnat tänka sig en bättre tajming, min kropp hade nog också kunnat tänka sig en vilodag/sovmorgon imorgon. Men icke. Hur jag ska kunna röra mig överhuvudtaget med den här träningsvärken ska dock bli intressant.

Jag får köra en utvärdering av veckan imorgon. Jag kan ju redan nu skvallra om att kosten den här helgen inte direkt varit enligt plan. Men som sagt, det ska jag svära över imorgon. Nu ska jag sova och vakna fylld med energi imorgonbitti. (Man kan säga att jag har kolhydratladdat ordentligt öve rhelgen för att ha ork till imrogon med. Haha.)

Hur trött och sliten jag än kommer vara, så känner jag mig jätteladdad och fylld av förväntan över att ge mig ut på okänt vatten. Jag menar, en löparcirkel, jag är stolt över mitt mod att våga göra saker som är utanför min comfortzoon.

Jag är ju rätt grym ändå.


Jag bjuder dock på en svettig bild från helgen. Fylld av glädje och endorfiner efter Tessans grymma spinningpass

Nu sätter vi igång igen..

Pilates!

Skickat från min Nokia-telefon

På’n igen bara..

Dag två på BBC och en pilatesklass att överleva med träningsvärken från helvetet, framförallt i axlar och nack, men egentligen i hela kroppen. Härligt.

Så, ett pilatespass, en föreläsning och sen är tyvärr BBC över för denna gång. Varför måste allt roligt ha ett slut?

Ett litet livstecken..

Jag lever. Dagen har varit kanon. Jag har ont i hela kroppen och värre kommer det förmodligen kännas imorgon. (I love.) Roligt att träffa så många härliga människor idag, och er jag inte hunnit prata med än, vi har morgondagen på oss! (Jag är dock rätt dålig på ansikten, så verkar jag inte fatta vem du är, så påminn mig!)

Jag orkar dock inte formulera mig mer utförligt än så idag, imorgon lovar jag att komma med rapport. Efter andra halvan av BBC och ett bilbyte.

Kärlek och tacksamhet!
Nu är det dags för sängen (som ekar ovant tomt när min sambo är bortrest över helgen). Finns nog inget kroppen vill ha mer än sömn just nu..
God natt!

Halvtid.

Lunchpaus och lite återhämtning efter dagens två första pass. Afro och Boot Camp. Jag kan säga att det senare av de två bjöd på 75 tuffa minuter som helt och hållet tog mig med storm och körde skiten ur mig.

Spinning och dans kvar. Kul.
Vad tycker ni om min fina namnskylt förresten?

Mot BBC.

Alltid en aning sen, en aning trött, en aning pirrig, men framförallt, jätteladdad!