Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

“Du kanske inte borde vara så hård mot dig själv”

Det här blogginlägget har legat i mitt hjärta i några dagar. Jag har gråtit över det, jag har mått dåligt över det, jag har känt mig värdelös, över det. Det är först idag jag orkar titta upp ur sandhögen där jag bekvämt och tryggt stoppat ner huvudet för att rakryggat våga se mig själv i ögonen igen.

Jag hade tänkt kalla det här inlägget för “Transparens”, för det är lite åt det hållet det här kommer handla om. Men sen kom meningen i rubriken till mig för bara en liten stund sedan, från en klok tjej och då föll kanske en liten pollett ner. Jag skriver den här bloggen i första hand för min egen skull, såklart. Bloggen peppar, inspirerar och motiverar. Inte bara mig tydligen, jag lyckas ibland inspirera andra och det i sin tur kommer tillbaka till mig som en boomerang med mer inspiration. Det finns en stark vilja av att hela tiden prestera, att hela tiden ligga på topp, att aldrig misslyckas. Att alltid vara glad, positiv och vara en förebild när det kommer till både viktminskning och träning. Jag vill så gärna vara perfekt. Jag vill så gärna.

Men ibland är jag inte perfekt. Eller, låt mig omformulera, för perfekt är jag ju precis som jag är, i alla mina olika lägen, men ibland blir det inte som jag har tänkt. Ibland gör man saker man inte mår bra av, man tänker tankar man inte mår bra av, man misslyckas.

Den här helgen har inte bara bjudit på en fantastisk träningshelg, den har även bjudit in min gamla vän hetsätaren på besök. Hetsätaren är väldigt bra på att skapa negativa tankemönster och sedan döva känslorna med mat. Hetsätaren är också väldigt bra på att ursäkta sitt beteende och fortsätta med det. Hetsätaren ser ofta till att göra sig orentligt hemmastadd när han kommer på besök och använder knep som “har du redan bjudit in mig en gång idag, kan du lika bra låta mig stanna resten av dagen/veckan..” Jag vet att vår relation under de senare åren blivit avsevärt bättre för mig. Man kan kanske säga att vi umgås mindre, jag och hetsätaren. Vi ses inte lika ofta. Har ett distansförhållande som sakta men säkert börjar rinna ut i sanden. Ändå kan de där besöken fortfarande komma och då tar de så oerhört hårt på mig.

Just nu känner jag mig jätteledsen. Ledsen över så många olika saker. Stora som små. Ledsen över att jag fortfarande låter mindre “misslyckanden” påverka mig så oerhört. Leden över att jag ätit så mycket omotiverad skit. Ledsen över att jag är så hård mot mig själv. Ledsen över att jag gör fel trots att jag “vet bättre”. Ledsen över att vågen visade ganska stort plus imorse. Ledsen över att jag är ledsen. Ledsen över att jag inte bara kan vara perfekt och glad och så himla inspirerande jämt. Ledsen över att jag tappade kontrollen. Ledsen över tvivlet som då sköljer över mig. Ledsen över att jag tog den enklaste vägen ut, genom att äta. Ledsen över att behöva skriva det här på bloggen. Ledsen över att hetsätaren inte bara kan lämna mig ifred. Ledsen över att jag blir så destruktiv när jag är ledsen. Ledsen över att jag helt plötsligt inte tycker att jag har blivit det minsta mindre. Ledsen över att jag låter det här påverka mig så mycket.

Fastän det inte är roligt att ha rejäla svackor, så vet jag innerst inne att jag kommer lära mig något utav det. Jag vet också att jag inte ger upp. Jag ger inte upp. Jag är på väg dit jag ska. jag ska bara försöka räta på ryggen, blicka framåt och se det här för vad det är, ett gupp på vägen. Inget mer än ett gupp. Om ett år, vad kommer den här svackan spela för roll då? Kommer den ha förstört mitt resultat? Nej, enda sättet för den här svackan att förstöra något är om jag lyssnar på hjärnspökena som säger att jag borde ge upp och att jag aldrig kommer lyckas. Men jag vägrar göra det. Oavsett vad jag tror eller tänker, så kommer jag inte ge upp.

Det här är både ett utelämnande hjärtskärande ärligt inlägg från en liten ledsen tjej som känner sig både tjock och värdelös just för stunden. Men det är också ett inlägg med rå och stark överlevnadsinstinkt och kämparglöd som inte tänker ge upp. Jag tänker inte straffa mig själv för att det blev som det blev, jag tänker istället ge mig själv en kram och säga:

“Det är okej. Jag är okej. Det löser sig.”

Så, nu vet ni.


  • Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, känslorna och reaktionerna. Försök tänka på att det som är jobbigt & dom outhärdliga känslorna..dom varar inte för alltid, det har ett slut även om det inte känns så alltid. Det brukar vara lättare att stå ut när man vet att det inte är för evigt.

    Sedan skickar jag över en tröstkram!
    Du är grym :)

  • Hej!
    Jag har aldrig kommenterat hos dig förut, men läser din blogg dagligen. Brukar mest sitta och vara förundrad över hur orkar du, hur hinner du, hur får du ihop allting, och så klart le över de fina bilderna du publicerar på din häst. Hon är underbar, och du är fantastiskt duktig. Själv har jag långt ifrån kommit igång med varisej träning och/eller viktnedgång, men de är fortfarande fantastiskt att läsa om dem som försöker med ups and downs.

    Så kom det här inlägget och det knöt sig i magen på mig. Jag känner det där monstret, hetsätningen, han har bott hos mig dagligen nu i flera veckor och det finns inget som gör en ledsnare än de skuld och misslyckande känslor han lämnar efter sig. Men, på något vis är det trösterikt iaf för mig att läsa om att du åtminstone fått honom att komma på besök mer och mer sällan. Att det faktiskt går att komma så långt. Men jag kan tänka mig att det kanske känns ännu hårdare då när han väl knackar på igen.

    Förlåt för en massa babbel från en okänd tjej, det är bara så himla hemskt att vi är så många som lider av det här. Men hur som helst, you’ll get back on track. Det heter ju så fint att man lär av sina misstag och vi är inte mer än människor. Alla känslor går över så småningom så jag hoppas verkligen att du mår bättre snart, men under tiden så är det helt okej att vara ledsen ett tag. Man behöver inte vara störst och starkast, men kan vara lite perfekt ändå.

    Slutligen, tack för att du skriver en så bra blogg, fortsätt skriva den för dig själv så kommer säkert alla vi läsare fortsätta inspireras av den. You go girl, bara drämm igen dörren på det där hetsätningsmonstret! :) eller försök iaf, det ska jag göra. Vem vet, idag är kanske dagen både du och jag lyckas!

    Emma

    April 21, 2010

  • Jag tror att det är väldigt många som känner igen sig i detta på flera olika sätt, däribland jag. Jag vet inte om det hjälper att ha vetskapen om att inte vara alldeles ensam, men kanske kan det vara en tröst. En väg är inte alltid spikrak och du har kommit så otroligt långt. Men vägar svänger ibland. Det är inte alltid jättelätt. Och det är okej. Du är otroligt okej! Snart är vägen rak igen. Då kan man alltid hoppas på nedförsbacke… :)

    Träningsglädje

    April 21, 2010

  • Otroligt bra skrivet. Tycker verkligen inte du skall hänga upp dig på detta snedsteg, utan se frammåt. Tror man måste ha lite motgång för att fortsätta kämpa.
    Din blogg är en så otrolig inspiration för mig så ge inte upp, jag vet att du kommer att gå stark ur detta och att ditt “förhållande” kommer att vara något som gjort dig starkare.

    Det är i motlut det går uppför ;)

    Kicki

    April 21, 2010

  • Du ÄR en förebild, en av de bästa jag vet. Oavsett om du är ledsen eller glad – det är otroligt skönt att läsa om någon som är mänsklig, som har (liknande) problem som jag själv brottas med till och från.Om det hjälper något, så är du inte ensam om det här. Och det är, som du skriver, helt OK att vara ledsen. Du är fin och bra och kickin’ vare sig du är ledsen eller glad, springer/lyfter personbästa eller inte.

    Jag har ett favoritcitat av Bob Hansson som alltid går rätt in i hjärtat på mig när jag läser det: “Allt är förgängligt. Så också det ledsna. Tur.”

    Det vänder snart!
    Kram!

    Fummelfot

    April 21, 2010

  • Kram på dig fina fina du! Jag fick en tår i ögat när jag läste – tror att de flesta som någonsin haft viktproblem känner igen sig.. Att du vågar prata om det visar din styrka! Jag är så grymt jäkla imponerad av dig.

    Carin

    carin

    April 21, 2010

  • Blir jätteimponerad av att läsa ditt inlägg och din blogg! Tror du inspirerar många oavsett vad man har för mål. Mitt är inte att gå ner i vikt men det gör inte att jag kan känna mig misslyckad, ful osv. Det bevisar bara att alla sådana tankar är just tankar som “bara” finns i våra huvuden och inte är några fakta. Ingen är ju perfekt. Det behöver inte bara vara i samband med träning utan känslan att man måste prestera något för att duga kan dyka upp i alla sammanhang, iaf för mig. Kämpa på och hoppas vi snart får läsa inlägg där du är gladare!

    Erika

    April 21, 2010

  • Hej,
    Har börjat läsa din blogg för ett tag sen och tycker du skriver underbart. Du har kommit så oerhört långt och på livet väg får man anta det kommer uppförsbackar. Jag förstår att du känner dig ledsen och oavsett vad som skrivs här kommer du nog känna dig lite låg ett tag, men försök hitta tillbaka till ditt fokus. Tänk inte vad som hänt utan vad som du ska göra – se framåt! Hinder är till för att övervinnas, de finns för att utmana oss och göras oss till ännu starkare kämpar! Ta hand om dig, andas! så hoppas jag du snart hittar tillbaka till den stora vägen igen. KRAMAR

    Mia

    April 21, 2010

  • Jag tror det är just för att du är så ärlig som jag verkligen verkligen älskar din blogg! Jag klickar in flera ggr varje dag för du är verkligen en förebild! Inte för att du är “perfekt” (vad det nu är?), utan för att du kämpar så jäkla hårt och att du liksom jag verkar ha problem med maten. Inte alltid, men ibland. Jag hetsäter också emellanåt, men var betydligt värre för några år sedan. Det var därför jag gick upp 15 kg till att börja med. Önskar jag kunde ge dig en stor kram för allt du gett mig genom din blogg, men så länge får du en här *kram* :)

    Dessi

    April 21, 2010

  • Det är bara mänskligt att ha svackor ibland. Tänk på allt du har uppnått, du har ju kommit väldigt långt. Du ger mig inspiration, jag önskar att jag hade samma driv som du har. Men du ska inte känna att du alltid måste vara på topp för att kunna inspirera. Vi som läser den här bloggen gillar dig precis som du är. Du delar generöst med dig av ditt liv, och att få läsa att du också har svackor och är ledsen precis som alla andra gör snarare att man blir mer inspirerad, du är ju som mig. Om du kan ta dig upp och fortsätta så kan jag också det. Du klarar det här. Kram

    minendie

    April 21, 2010

  • Hej!
    Jag läser din blogg dagligen, men har inte kommenterat förut, men nu vill jag försöka stötta dig precis som du stöttar mig, fast du inte har vetat om det.
    O ja, du är okej! Jag är okej! Vi är alla okej! Men fan vad jag verkligen vet hur svårt det är att få de där orden att inte bara fastna i hjärnan, utan också i hjärtat.
    Jag har också gjort en lång vikt- och träningsresa. Börjat träna, ta hand om mig själv och äta nyttigt. Har gått ner 33 kilo, och är nöjd nu. Ska fokusera på att lära mig att hålla den här vikten och att ett litet steg i taget bli starkare.
    Men de där 33 kilona försvann inte bara så där, eller rättare sagt, det är andra gången de försvinner. Jag har gått ner 40 kilo en gång tidigare, och gick upp 37 kilo av dem igen (jag vet också massor om att hantera känslor med mat – klart man kan gå från det ena caféet till nästa och trycka i sig muffins när killen gjort slut!!).
    Det jag har lärt mig under denna andra resas gång är att hantera mina känslor på andra sätt än med mat. Och vägen till att kunna göra det har gått via precis det du är inne på; att jag måste sluta försöka vara så jävla perfekt i allt jag gör, utan göra så gott jag kan och inse att jag är okej alltid! Oavsett prestation! Mitt värde som en okej och bra människa har inget som helst att göra med vad jag preseterar, på något område, är INTE beroende av om jag lyckas med projekten på jobbet eller att träna och äta som jag ska, eller om jag inte håller tidplanen eller skickar i mig fem muffins på raken fast jag vet bättre. Jag är bra för att jag är jag (det har tagit lång tid att få mitt hjärta att fatta det).
    Nu tror jag absolut inte att du kommer att gå upp dina kilon igen, utan det jag vill skicka med är du är inne på rätt spår – för att hålla kilona borta så måste man ta itu med VARFÖR man hanterar känslor med mat – som du börjar göra.
    Ta hand om dig! Var snäll mot dig! Och att vara ledsen är också en del av livet, men en övergående sådan!
    Stora kramar
    Marianne

    Marianne

    April 21, 2010

  • Jag skickar en stor kram, till den ledsna tjejen, och en till underbara du och en för att du delar med dig -av allt, både upp och ned.
    <3

    Li

    April 21, 2010

  • Kram

    Running girl

    April 21, 2010

  • Upp med hakan Ella, svackor har alla! Vi lär oss oftast något av det eller gör så att det blir lite enklare nästa gång!
    Tänk på allt bra du gör, hur långt du har kommit med träning och hälsa, och på hur mycket mer du orkar nu än förut!
    Du är GRYM och en stor inspiration för mig -du fick mig (genom 20dagars utmaningen) att för första gången i hela mitt liv springa 1 mil! Stolt som bara den efter kan jag lova! TACK!
    Sen kanske din kropp skriker efter en liten vila nu också, du har ju tränat jätte mycket i helgen. Man får vila en dag och bara göra saker som man gillar! kroppen måste få lite unnande också!

    kom ihåg att du är jätteduktig HELA tiden, även när allt känns surt.

    du är GRYM!

    Fanny

    April 21, 2010

  • Hej! Tack för att du delar med dig av detta viktiga. Jag känner igen mig idag väldigt mycket och jag tror att det ärmånga med mig som gör det. Skickar massa peppande kramar till dig!
    Lotta

    Lotta

    April 21, 2010

  • Jättebra skrivet, jag känner igen mig så mycket i ditt inlägg, tack för att du valde att dela detta med oss, (en liten tår trillade ner på min kind).

    Jag älskar din kämparglöd och din jävlar anamma, du ger mig inspiration till att kämpa vidare, men det är inte enbart därför jag läser din blogg. Jag tycker om hur djup och ärlig du är i dina inlägg. Jag tycker om att du delar med dig av vad du känner och tycker, för man mår inte alltid bra och det går inte alltid bra.

    Jag kommer att följa din blogg även fast det är en ledsen, glad, motiverad, omotiverad, kämpande, arg, lycklig Ella som sitter och skriver för jag tycker du är fantastisk. Och jag kommer att heja på dig ända in i mål.

    Stor kram.
    Allt kommer att bli bra. Du kommer att bli bra.

    Thea

    April 21, 2010

  • Vi har alla våra olika monster som vi måste kämpa mer eller mindre mot och det känns oftast bra att påminnas om att man inte är ensam (även om man naturligtvis önskar någon annan den smärta som man själv bär på). Du är grymt duktig och inspirerande. Och modig för att du vågar dela med dig av dina motgångar.
    Ta hand om dig
    Kram

    ordillusioner

    April 21, 2010

  • Fina fina du, du är en grym tjej! Blir så inspirerad av dig blogg och hur du orka, kan och vill träna och förändra ditt levnadssätt!!
    Väger ungefär som du men har en “fettigare” kropp och har svårt m träning. Visade min kille din blogg och han trodde inte en dag på att du vägde det du gör, han trodde din vikt -15 kg!!
    Fortsätt med det du gör, du är grym!

    Helena

    April 21, 2010

  • Jag är imponerad av att du är så ärlig här i bloggen!
    Snart får vi ta vårt pick och pack och träna i sumpan :)

    Cissi

    April 21, 2010

  • kram!

    therese

    April 21, 2010

  • Du är grym som skriver så rakt ur hjärtat & delar med dig av hur du känner. Som fler skriver är vi fler som känner som du, som ibland känner sig värdelösa, som är destruktiva på olika sätt – även jag!

    Livet går upp & ner & du kommer gå vidare, klokare & starkare än innan! STOR KRAM!

    Anna

    April 21, 2010

  • Jag har bara kommenterat några enstaka gånger hos dig.. Men jag måste hålla med ovanstående. Jag tycker din blogg är otroligt härlig och inspirerande. Tycker att DU är inspierande och otroligt duktig!!!! När du skriver om dina framgångar så är du en förbild för andra.. Men när du skriver om svackor så är du oxå en förebild – som tidgare skribenter skriver – du visar att du är mänsklig. Men det är DÅ vi läsare ska finnas här för dig, stötta dig och peppar dig!! Skicker en stor kram från mig till dig och JAG VET att du kommer åter!!!
    Linda Rö (“www.lindastraningsliv.wordpress.com”)

    Mig!!!

    April 21, 2010

  • *kramar om*

    Johanna

    April 21, 2010

  • Stor kram till dig, du är så bra och du ska vara STOLT över dig själv! Känner igen dina tankar så väl – men som du skriver, vad gör den här svackan om 1 år (eller ens 1 månad?) (Du verkar ju dessutom redan vara tillbaka på banan ser jag i inläggen ovanför! :D)

    JoHo

    April 21, 2010

  • Jag har länge imponerats av dig och med detta inlägget ser jag en ännu starkare tjej än förut, kämpa på, du är bäst och du kommer bryta ner “hetsätaren” i små bitar, tills den är helt borta!

    Jag var en av dem som inte pratade med dig i helgen och det ångrar jag, (min sociala sida är inte den bästa) men jag är så imponerad av dig, din styrka, uthållighet, ALLT!

    Sophia

    April 21, 2010

  • Tack för att du delar med dig. Jag vet hur svårt kan det vara. Du är perfekt bara för att du är du!
    Du inspirerar och jag som många andra känner igen vad du beskriver.
    Det är klart att man inte ger upp….
    Jag vet att idag mår du bättre eller hur?
    Vi kämpar tillsammans!!
    Många kramar….

    coyntha

    April 22, 2010

  • första steget till förändring är accepterande av det nuvarandte tillståndet- att våga erkänna och att våga acceptera sin aktuella status- det är dne som är ens utgångsläge och det är den man utgår ifrån! ta fart och spjärn mot den och arbeta vidare! och arbeta med mer än träning och utsida, arbeta med det mentala så det inte får fälla krokfötter för dig!

    och var stolt!!!

    emliscious

    April 22, 2010

  • Det kunde ha varit jag som skrivit det inlägget. Ordagrannt. Och ändå tror man att man är den enda i hela världen..

    Observera – Acceptera – Förändra.

    Kramar!

    Sara

    April 22, 2010

  • Kusligt, kunde varit jag som skrivit något liknande minst en gång i månaden ungefär. Får svackor med jämna mellanrum då man känner sig misslyckad för minsta lilla snesteg, minsta missat pass och just då, just där ser man inte det enkla i att omplanera lite i schemat. Helt värdelöst.
    Kramar om via kommentarsfältet. Hejar på med pompoms. Själv brukar jag ta ett steg tillbaka någon dag, låta känslorna komma och rehabilitera sig lite, peppa mig med stärkande tankar, vända negativ energi så gott man kan, om så behövs träffa goa vänner som kan hjälpa en med motivationen och sedan som em skrev tidigare; Ta fart, ta spjärn och skjut ifrån. Sky is the limit för tjejer som du!

    bloggmia

    April 22, 2010

  • Ojoj.. vilket inlägg! Du ska ha så himla mycket cred för att du vågar sätta ord på alla hopplösa känslor som drar över en ibland.. Och om jag skulle kunna uttrycka mig lika bra som du så skulle detta helt klart kunnat vara en text om mitt liv. Tyvärr har jag ingen koll på min hetsätare än men jag tänker kämpa, och när jag känner att det är tungt tänker jag gå in här och hitta lite extra energi, för det är precis vad din blogg ger mig! Tack! *massor pepp till dig*

    Jonna

    April 22, 2010

  • Alla har vi svackor. Om vårt (både ditt och faktiskt mitt eget) förhållande till mat och träning hade varit helt okomplicerat hade vi aldrig hamnat i läget då vi väger alldeles för mycket. Det är en kamp. En ständig kamp att förhålla sig till sig själv, ens invanda tankemönster och andra vanor. Det är ju ofantligt energikrävande att så att säga faktiskt behöva motarbeta delar av sig själv. Mitt behov av att äta när jag är ledsen, uttråkad, glad eller bara rastlös är ju något jag måste jobba med hela tiden.

    Skillnaden på oss och väldigt många andra är ju att vi är medvetna om vad det är som triggar oss. Vi har lärt känna våra monster, och med det sagt är man faktiskt halvvägs i mål redan! Glöm aldrig det! Du verkar vara en härlig tjej med glatt humör och mycket motivation att uppbringa. Allt man gör blir inte perfekt hela tiden och det är också en slags insikt man måste förlika sig med. När vi når insikten att vi inte är perfekta blir vi mer perfekta än vad vi var innan ;)

    Maria

    April 23, 2010

  • Jag läste det här inlägget idag igen och blev så oerhört varm av alla fina kommentarer och insåg att jag inte svarat på dem tidigare. Helt otroligt vilket stöd jag fick. Blir alldeles varm i hjärtat när jag läser dem idag.

    ÄtaTränaKämpa

    August 17, 2010

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment