Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for April 26th, 2010

Tack mamma för vårjackan!

Mamma får de kläder hon vill ha som jag får rensa ur min stora garderob just nu (resten säljer jag), jag får en ny vårjacka. Tack mamma!

Utvärdering av vecka 36 (v.16).

Vilken berg och dalbana förra veckan var. Det var viktuppgång, det var tårar, det var ett av de mest ärliga blogginlägg jag någonsin skrivit. Det var superbra och tuff träning, det var fantastiska mail och kommentarer från alla fina läsare. Det var sol och det var snöstorm.

Maten har styrt upp sig. Det är mängden jag sliter med. Mängden som liksom förökar sig på min tallrik. men jag tar små steg. Jag känner mig aldrig orolig för att inte klara av min viktnedgång, ibland känner jag mig dock så jävla långsam. Kan tänka att “Hur svårt kan det vara. Ät mindre, träna mer.” Någonstans måste jag dock påminna mig om att det inte är någon tävling, det är inget mål i sig att gå ner i vikt snabbt, så länge jag når mitt hälsosamma mål så kvittar det hur lång tid det tar, egentligen. Påminn mig om det om/när jag glömmer, framöver.

Träningen då? Jag har glänst på träningen under hela förra veckan. Alla pass kändes bra (enda som är lite tveksamt är passet i tisdags, då jag var trött och grinig, men ändå presterade bra!), kroppen var som en evighetsmaskin jag grät bara på ett pass (haha). Les Mils eventet var som en lysande stjärna för förra veckan, och min löpning igår såklart. Samt löpcirklarna. Åh, alla pass förra veckan var grymma! Jag vill alltid ha sådana veckor. Grymma, tuffa veckor.

8 timmar och 28 minuter fördelat över fem dagar lite drygt, eftersom jag på vilodagarna faktiskt gjorde lite fysiska grejer. Men inget som direkt räknas till träning, utan mer aktiv vila. En grym vecka och imorgon blir det vägning. Jag känner mig dock rätt osäker på min kropp och vad den egentligen håller på med just nu. Den är inte helt tillförlitlig.

Nu håller vi tummarna för vecka 37.

Måndag: Löpcirkel 70 min, Cykling 10 min, Stretch 15 min

Tisdag: PT-pass Styrketräning 50 min, Cykling 10 min

Onsdag: VILA,  Promenad 20 min

Torsdag: Löpcirkel 65 min, Stretch 15 min

Fredag: Les Mills event 105 min, Ridning

Lördag: VILA, Cykling 55 min

Söndag: Löpning 82 min, 12,53 km

Två personbästa, en blodig tå och magsmärtor i ett och samma pass.

(Hej då jante. Det här måste ni läsa!)
JAG ÄR GRYM!
Jag är en evighetsmaskin. Men vet ni vad, från och med idag är jag även en snabb evighetsmaskin. Jag är snabb. Snabb.

Jag hade pratat med den kompis som bor på söder om att hitta på något, ledig söndag och sådär. Efter en brunch med en annan vän i Solna så tänkte jag att det kanske skulle vara mysigt att springa hem till henne. Snorkka dit, som alla coola löparbloggare kallar det. Men jag ville inte springa snabbt, jag ville mysjogga och hålla pulsen och tempot lågt och lugnt. Inget prestationskrav. Ingen stres. bara njuta utav vägen som till stor del kantas utav vatten.

Och det går liksom av sig själv, pulsen är snäll, jag är glad, vattnet är vackert. Stockholm visar sig från sin bästa löparsida. Svalt men vackert. Inte kallt, inte varmt. Bara friskt och ljust ute. Underbart. Jag bryr mig inte så mycket om klockan, det tuffar på, inte så snabbt, men jag tar mig framåt.

Sne kollar jag på klockan för att bara checka läget. Hur långt har jag kommit? Byter display från tid och puls, till tid och sträcka. Det tar ett tag för min hjärna att koppla att jag redan hunnit tre km och det har inte gått 20 min, inte ens nära. Kan det stämma? Kan det ha gått så fort? Jag har ju inte ens ansträngt mig? Alla mina beräkningar stämmer, jag är tre km hemifrån. Jag startade för mindre än 20 minuter sedan. Ändå tänker jag inte mer på det utan fortsätter.

Väl på Kungsholmen tappar jag bort mig då jag tänker gena över hela skiten och inte springa längs med vattnet den biten där det är så mycket nybyggt och avstängt. Har ingen aning om var jag är. Börjar fundera på om jag ens är kvar på ön.. Tittar på klockan och inser till min stora chock att den visar på 4,9 km och med gott om tid på mig för att hinna 5 km under 30 minuter. Jag blir så chockad att jag stannar! Sen inser jag ju att jag måste ju springa för att slå mitt PB så stort. Så jag springer mitt livs snabbaste 5 km på 29:19 min. Jag har bildbevis! Det är alltså en putsning på mitt PB med dryga tre minuter.

Fortfarande förvirrad på Kungsholmen, känner inte igen mig någonstans, vet knappt åt vilket håll jag ska springa längre. Blir dock upplyst av liten tant att jag befinner mig på rätt ö, är i Kristineberg och på rätt väg. Skönt. Lotsar mig fram till vattnet och fortsätter tryggt min mysjogg mot södermalm. Efter åtta kilometer så hugger det till i magen, ganska ordentligt. Pannkakorna efter brunchen har hoppats omkring ordentligt och börjar nu protestera. Va fan. Jag sänker tempot för att inte få håll och mysjoggar mig fram till västerbron, beger mig upp på den och kikar på klockan igen. Men va fan (igen)! En knapp kilometer kvar och det har inte ens gått en timme! Där någonstans började jag nog fatta att något har hänt med mig. Jag är numera superElla som bara flyger fram. Ingen mer mysjogg här inte. Med krampande magvärk pressade jag på så gott det gick och stannade än en gång förbluffad för att ta ett bildbevis på klockan, när milen var passerad.

64 minuter är nu mitt PB för milen. Det är åtta minuter snabbare än det personbästa jag tog för några veckor sedan som jag var så sjukt stolt över. Det är 13 minuter snabbare än jag sprang mitt förra PB från tjejmilen förra året. DET ÄR JU SJUKT!

Trots magvärk som nu blivit som en blanding mellan håll och maghugg, forsatte jag. Tänkte än en gång på Jillian Michaels “Push through the pain” och bestämde mig för att magontet inte skulle ta kål på mig, så då kunde jag lika bra köra på. Sprang hela vägen till Mariatorget och stannade inte förrän jag nådde min kompis port.


Ursäkta bild på omålade tånaglar och ganska otrevlig fot, vill mest skryta med blodet, märkte det dock inte alls när jag sprang. Så cool, så hardcore. Mitt ansiktsuttryck till vänster beskriver smärtan jag kände i magen sista kilometerna.

Jag är superwoman, jag är helt fantastiskt grym. Men det bästa av allt. Jag är snabb.

Tid: 82 min
Sträcka: 12,53 km
Tempo: 6:33 min/km
Hastighet: 9.17 km/h
Maxpuls: 183, 90%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 1153

Jaha, vad säger man om det?