Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for April, 2010

Dagens lunch

Den där tentan förtränger vi över helgen va? Tar itu med sol på landet nu istället.

Läser intresserat det ni har att säga kring träning och ätande i inlägget nedan, skriver om mina tankar kring ämnet ikväll. Då kanske ni är ute på fest och i sånt fall hoppas jag att ni får en kanon valborgsmässoafton.

Själv ska jag fira slutet av april hos naprapaten, med mycket smärta. Hoppas starta maj med stark rygg!

Skickat från min Nokia-telefon

Träna kontra Äta

Tänkte lämna er för dagen med en liten tanke.

Tränar ni för att att kunna äta vad ni vill.
Är träningen ett sätt för att kunna unna sig det lilla extra i vardagen, utan att behöva oroa sig över vad vågen säger. Exempelvis att träna ett extra hårt pass för att sedan kunna njuta utav godis på lördagskvällen.
Eller
Äter ni för att kunna träna vad ni vill.
Är maten snarast ett medel för att kunna nå så bra resultat som möjligt med träningen. Exempelvis att ladda kroppen med den energi som behövs för att sedan kunna sticka ut och springa ett långpass.

“Äta för att träna, eller träna för att äta?” Blir alltså min fråga till er.
Vad ni anser att ni gör och varför? Vad tycker ni rent generellt?
Jag vill ha långa, utförliga svar!

Stress, tentaplugg och det allmänna suget.

Phu.

Vilken dag. Jag tänker inte ens börja med de eviga frågorna, typ “varför börjar jag aldrig plugga i tid för?”, jag har sådan övertro på min förmåga, men så länge det fungerar, så får det ju gå. Så nu pluggar jag med någon form av extrem effektivitet.

Jag är dock sjukt sugen på saker att äta hela tiden.

Hela tiden.

Och genom att skriva här på bloggen, blir det bra mycket lättare att undvika att stoppa något i munnen “bara för att”. Jag måste sluta använda mat som tröst/avstressande handling/när jag är uttråkad osv. Men det är så svårt att komma ihåg när autopiloten tar över och det enda man hör i huvudet är “MÅSTE. ÄTA. MÅSTE. ÄTA.”

Jag har fått medicin nu och även om jag inte förväntar mig några livsomvälvande förändringar såhär i början, så hoppas och tror jag att det kommer hjälpa mig på längre sikt och få rätsida på flera “problem”. En annan sak min läkare påtalade var att kroppen var ganska påverkad av stress. Nu är det ju inte så att jag stressar runt i något övermäktigt tempo, men hård träning är stressande för kroppen och mental stress likaså. Ni kanske minns när jag skrev om min känsla av att inte räcka till? Det är typexempel på mental stress som sliter på kroppens resurser något oerhört. Så nu har jag bestämt mig för att ta den här helgen, efter tentan, och bara försöka koppla av mentala och fysiska måsten. Bara släppa det för några dagar och bara vara.

Ingen press eller krav när det kommer till träning, socialt, med hästen, med studierna, med vardagens alla måsten osv. Jag tror att det kan vara klokt, ladda kroppens batterier lite. Ser fram emot det jättemycket!

Men först har jag en 5-timmars tenta i utvecklingspsykologi att sätta tänderna i. Håll tummarna för guds skull! (Era tummar har gjort underverk tidigare!)

Prioritera mera.

Igår fick jag ihop en dag fullpackad med bra grejer. Morgonlöpning i solskenet, lunch med en mycket god vän, tentaplugg med två kursare i ett gäng, effektiva, timmar och så en middag med två viktiga, nära vänner.


Gårdagens goda sushi/sashimi-middag på Bauer.

Idag, dagen innan tenta skulle jag varit på en löpcirkel ungefär just nu. Men livet vill inte alltid att man ska hinna med allt. Så för ovanlighetens skull har träningen fått stryka på foten för skolan, jag tror att det kan vara nyttigt för mig, för ibland prioriterar jag träningen före allt annat, socialt liv, skola, häst, vila. Det är som om jag är livrädd för att om jag slutar sätta träningen högst upp på prioritetslistan, så kommer den försvinna helt och jag kommer börja lata mig. Det tycks som om jag inte vågar lita på mig själv. Jag kommer inte lägga ner träningen bara för att jag ställer in ett pass då och då. Punkt.

Idag kommer dock även tentaplugget få stå åt sidan lite för ett läkarbesök som borde gjorts för länge sedan. Hälsan kommer före tentaresultat. Men tentaresultat kommer före jakten på träningstimmar. Typ. Vad jag ska göra hos doktorn? Utvärdera resultatet på mitt skölkörtelsprov som togs i julas och som jag haft hemma sedan dess och inte gjort något åt.

Resultatet ser ut såhär:
T3: 237 (normal range 592-1850)
T4: 193 (normal range 347-1994)
T3:T4 ratio 1.2 (normal range 0,5-2,00)

Även om jag inte är utbildad i medicin, så inser jag att något inte står helt rätt till. Rubbningar med sköldkörteln tycks vara ganska vanligt och eftersom min syster har struma och det är ärftligt, så känns risken rätt överhängande att struma kan vara även min diagnos och ligga bakom en hel del av mina problem med trötthet, humörsvängningar, förra årets depression osv. Jag läste igenom symptomslistan för struma och kunde pricka av nästan varje symptom. Låg ämnesomsättning och övervikt är ju också ett symptom.

Oavsett vad som beror på vad, så känns det väldigt viktigt att komma iväg till läkaren idag. Då får tentaresultat och annat helt enkelt stå tillbaka.

Ungefär så ser min dag ut. Och jo, jag känner mig lika förvirrad och ostrukturerad som jag låter, men nu ska jag begrava mig i “Development through the lifespan” och lära mig allt. Håll tummarna för mig!

Solskenslöpning med tunga ben och hög puls.

Vaknade imorse med någon form av revanschlusta efter passet igår. Solen lyste för fullt ute och det var sommarkänsla i kroppen. med en heldag ägnad tentaplugg kändes det skönt att komma ut och få lite frisk luft innan det blir till att hänga över skolböckerna.

Drog på mig hela löparstället, åt en banan och drack lite vatten och gav mig sedan ut på en morgontur. Sjöarna runt. Kände redan på en gång att min kropp inte var lika sugen på löpning som den var i söndags, eller så var det jag som tryckte på lite för högt tempo lite för snabbt? Jag är inte så tålig när det kommer lite mycket mjölksyra lite väl fort. Blir som att springa med handbromsen i resten utav passet.Sen är jag inte heller van att springa utan att ha ätit ordentligt innan, kan alltså bero påd et också.

Söndagens låga puls och “mysjoggande” var långt borta, pulsen var hög trots att tempot inte var fantastiskt. Benen tunga. Men själen glad, värt att notera. Efter morgondagens löpcirkel blir det åtminsone två dagars vila, så får vi se om kroppen och knoppen känner sig lite nöjdare sen.


Rundan tuffade på och jag försökte tänka på att hålla bröstet och blicken uppe samt höften framme. Lätt lätt steg. Gick helt okej, märker inte av backarna alls på samma sätt längre. Eller som min kropp numera säger “Vilka backar?” Min fina starka kropp som kämpar på trots att huvudet ibland är lite knasigt. Gladare idag iaf. Men två minuter ifrån söndagens supertempo. Börjar fundera på om det var något fel på pulsklockan/gps:esn, kan jag verkligen ha sprungit så snabbt?
Tid: 31:24
Sträcka: 5 km
Tempo: 06:17 min/km
Hastighet: 9,55 km/h
Maxpuls: 192, 95%
Snittpuls: 173, 85%
Kaloriförbrukning: 457

Bra. Nöjd.
Nu – tentaplugg.

Och jo just det, har kommit fram till att jag hellre springer långt och lugnt än kort och snabbt. Det är sjukt mycket mer påfrestande mentalt att öka tempot än att öka distansen.

En seger, om än en liten sådan.

Idag när det var dags för träning så var inte med på noterna.
Oavsett vad min kropp ville eller inte ville, så ville inte jag dte allra minsta träna. Jag komme rinte ihåg när jag sist kände mig så oerhört less över att behöva gå till gymmet. Träningsglädje? Nowhere to be seen.

Jag som vet att träning är roligt, att träning ska vara roligt (om än tuff och svinigt jobbig också) tycker inte om att tvinga mig när jag faktiskt så tydligt inte vill. Jag hade nog känt mig nöjdare om jag inte haft tid med min PT, för då hade jag ju kunnat “leka” lite i gymmet, bara göra något som inte kräver så mycket utav mig, men som ändå får mig att komma igång. Men helst av allt ville jag bara slippa.

Tårarna rann (det har varit mycket sånt på sista tiden, herreguuud vilka mood-swings!) och jag velade mellan att avboka och att gå. Tog mig till slut dit. Bad om ursäkt till min PT som verkligen har fått jobba i motvind några gånger med mig nu. Han log bara och sa att vi helt enkelt skulle göra något vi inte brukar öra. Vi körde en timme styrketräning, enbart i gymmets äldre och mer udda maskiner. De som jag aldrig testat förut. Så det hela blev mer som en lek. Vissa maskiner var i stort sett lika svåra att sätta sig i och förstå hur de skulle fungera, som att väl utföra rörelsen.

Lovade att vara utvilad, pigg och glad till nästa pass. Gick ifrån gymmet, gladare än när jag gick dit. Men framförallt var jag nöjd med att jag gick dit, trots mitt motstånd och gjorde det jag skulle.

Hade det här varit en dag då jag fick gör vad jag vill..

..då hade jag inte gjort någonting alls.
Jag har ingen lust!

Men jag har tenta på fredag (ångest som vanligt) och träning med min PT klockan fem (trött och osugen) och en häst som måste få någon som helst uppmärksamhet (jag ooorkar inte!).

Så pepp är jag idag.
Kul tjej.

Lunch/frukostdejt i solsken

För morgontrötta mig blev lunchen med Sara snarare frukost. Helt ljuvligt att kunna sitta ute och njuta av solen i gott sälskap.

Vägning, vecka 37 (v.17)

Vikt: 105,3 kg (-1,2 kg) (sammanlagt – 27,7 kg)


BMI:
32,5

Mage vid naveln: 90 cm ( -0 cm)
Midjemått: 85 cm ( +1 cm)
Höft: 102 cm ( -0 cm)
Höger lår: 61  cm ( +1 cm)
Höger arm: 34 cm ( -0 cm)
Under byst: 89 cm (  -0 cm)

Usch, det var inte roligt att väga sig idag. Kroppen kändes svullen och tung och inte alls lätt och pigg. Vilket givetvis syntes på vågen också. För två veckor sedan var jag nere i 103,8. Det känns ganska långt bort just nu. Jag trodde nog att jag skulle vara nere på 104 den här veckan i alla fall. Men kroppen ville annat. Man kan aldrig förutsäga vad den hittar på.

Jag ska  dock inte deppa över det här, jag vet ju att jag rör mig neråt, om än sakta men säket, med lite bakslag ibland. Men det är helt okej. Nog bör jag kunna spränga 100-kg gränsen i sommar? Jag vill vara under 100 när jag fyller 26 i augusti. Det kan väl vara ett bra mål?

(Har väl aldrig varit så gnällig med ett så stort minus förut, men med tanke på vad som föregick förra veckans plus så tillåte rag mig att vara lite grinig i alla fall)

Nu blir det lunch med Sara och hon brukar alltid kunna ge mig energi och pepp!

Tack mamma för vårjackan!

Mamma får de kläder hon vill ha som jag får rensa ur min stora garderob just nu (resten säljer jag), jag får en ny vårjacka. Tack mamma!

Utvärdering av vecka 36 (v.16).

Vilken berg och dalbana förra veckan var. Det var viktuppgång, det var tårar, det var ett av de mest ärliga blogginlägg jag någonsin skrivit. Det var superbra och tuff träning, det var fantastiska mail och kommentarer från alla fina läsare. Det var sol och det var snöstorm.

Maten har styrt upp sig. Det är mängden jag sliter med. Mängden som liksom förökar sig på min tallrik. men jag tar små steg. Jag känner mig aldrig orolig för att inte klara av min viktnedgång, ibland känner jag mig dock så jävla långsam. Kan tänka att “Hur svårt kan det vara. Ät mindre, träna mer.” Någonstans måste jag dock påminna mig om att det inte är någon tävling, det är inget mål i sig att gå ner i vikt snabbt, så länge jag når mitt hälsosamma mål så kvittar det hur lång tid det tar, egentligen. Påminn mig om det om/när jag glömmer, framöver.

Träningen då? Jag har glänst på träningen under hela förra veckan. Alla pass kändes bra (enda som är lite tveksamt är passet i tisdags, då jag var trött och grinig, men ändå presterade bra!), kroppen var som en evighetsmaskin jag grät bara på ett pass (haha). Les Mils eventet var som en lysande stjärna för förra veckan, och min löpning igår såklart. Samt löpcirklarna. Åh, alla pass förra veckan var grymma! Jag vill alltid ha sådana veckor. Grymma, tuffa veckor.

8 timmar och 28 minuter fördelat över fem dagar lite drygt, eftersom jag på vilodagarna faktiskt gjorde lite fysiska grejer. Men inget som direkt räknas till träning, utan mer aktiv vila. En grym vecka och imorgon blir det vägning. Jag känner mig dock rätt osäker på min kropp och vad den egentligen håller på med just nu. Den är inte helt tillförlitlig.

Nu håller vi tummarna för vecka 37.

Måndag: Löpcirkel 70 min, Cykling 10 min, Stretch 15 min

Tisdag: PT-pass Styrketräning 50 min, Cykling 10 min

Onsdag: VILA,  Promenad 20 min

Torsdag: Löpcirkel 65 min, Stretch 15 min

Fredag: Les Mills event 105 min, Ridning

Lördag: VILA, Cykling 55 min

Söndag: Löpning 82 min, 12,53 km

Två personbästa, en blodig tå och magsmärtor i ett och samma pass.

(Hej då jante. Det här måste ni läsa!)
JAG ÄR GRYM!
Jag är en evighetsmaskin. Men vet ni vad, från och med idag är jag även en snabb evighetsmaskin. Jag är snabb. Snabb.

Jag hade pratat med den kompis som bor på söder om att hitta på något, ledig söndag och sådär. Efter en brunch med en annan vän i Solna så tänkte jag att det kanske skulle vara mysigt att springa hem till henne. Snorkka dit, som alla coola löparbloggare kallar det. Men jag ville inte springa snabbt, jag ville mysjogga och hålla pulsen och tempot lågt och lugnt. Inget prestationskrav. Ingen stres. bara njuta utav vägen som till stor del kantas utav vatten.

Och det går liksom av sig själv, pulsen är snäll, jag är glad, vattnet är vackert. Stockholm visar sig från sin bästa löparsida. Svalt men vackert. Inte kallt, inte varmt. Bara friskt och ljust ute. Underbart. Jag bryr mig inte så mycket om klockan, det tuffar på, inte så snabbt, men jag tar mig framåt.

Sne kollar jag på klockan för att bara checka läget. Hur långt har jag kommit? Byter display från tid och puls, till tid och sträcka. Det tar ett tag för min hjärna att koppla att jag redan hunnit tre km och det har inte gått 20 min, inte ens nära. Kan det stämma? Kan det ha gått så fort? Jag har ju inte ens ansträngt mig? Alla mina beräkningar stämmer, jag är tre km hemifrån. Jag startade för mindre än 20 minuter sedan. Ändå tänker jag inte mer på det utan fortsätter.

Väl på Kungsholmen tappar jag bort mig då jag tänker gena över hela skiten och inte springa längs med vattnet den biten där det är så mycket nybyggt och avstängt. Har ingen aning om var jag är. Börjar fundera på om jag ens är kvar på ön.. Tittar på klockan och inser till min stora chock att den visar på 4,9 km och med gott om tid på mig för att hinna 5 km under 30 minuter. Jag blir så chockad att jag stannar! Sen inser jag ju att jag måste ju springa för att slå mitt PB så stort. Så jag springer mitt livs snabbaste 5 km på 29:19 min. Jag har bildbevis! Det är alltså en putsning på mitt PB med dryga tre minuter.

Fortfarande förvirrad på Kungsholmen, känner inte igen mig någonstans, vet knappt åt vilket håll jag ska springa längre. Blir dock upplyst av liten tant att jag befinner mig på rätt ö, är i Kristineberg och på rätt väg. Skönt. Lotsar mig fram till vattnet och fortsätter tryggt min mysjogg mot södermalm. Efter åtta kilometer så hugger det till i magen, ganska ordentligt. Pannkakorna efter brunchen har hoppats omkring ordentligt och börjar nu protestera. Va fan. Jag sänker tempot för att inte få håll och mysjoggar mig fram till västerbron, beger mig upp på den och kikar på klockan igen. Men va fan (igen)! En knapp kilometer kvar och det har inte ens gått en timme! Där någonstans började jag nog fatta att något har hänt med mig. Jag är numera superElla som bara flyger fram. Ingen mer mysjogg här inte. Med krampande magvärk pressade jag på så gott det gick och stannade än en gång förbluffad för att ta ett bildbevis på klockan, när milen var passerad.

64 minuter är nu mitt PB för milen. Det är åtta minuter snabbare än det personbästa jag tog för några veckor sedan som jag var så sjukt stolt över. Det är 13 minuter snabbare än jag sprang mitt förra PB från tjejmilen förra året. DET ÄR JU SJUKT!

Trots magvärk som nu blivit som en blanding mellan håll och maghugg, forsatte jag. Tänkte än en gång på Jillian Michaels “Push through the pain” och bestämde mig för att magontet inte skulle ta kål på mig, så då kunde jag lika bra köra på. Sprang hela vägen till Mariatorget och stannade inte förrän jag nådde min kompis port.


Ursäkta bild på omålade tånaglar och ganska otrevlig fot, vill mest skryta med blodet, märkte det dock inte alls när jag sprang. Så cool, så hardcore. Mitt ansiktsuttryck till vänster beskriver smärtan jag kände i magen sista kilometerna.

Jag är superwoman, jag är helt fantastiskt grym. Men det bästa av allt. Jag är snabb.

Tid: 82 min
Sträcka: 12,53 km
Tempo: 6:33 min/km
Hastighet: 9.17 km/h
Maxpuls: 183, 90%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 1153

Jaha, vad säger man om det?

20-dagars utmaningens sista dag.

Såhär ser det ut inför dagens sista pass. (Som någon uppmärksammade fick vi en bonusdag iom att det ju är 21 dagar mellan 5-25 april, my bad!

Jag har uppdaterat ganska dåligt, mycket med tanke på att det har gått lite upp och ner för mig den senaste veckan. Men, såhär ser det alltså ut:

16/20 1 km/dag gång/löpning
2/2
nya träningspass/ 2 nya råvaror/recept ska testas
3/3 intervallpass
20/20 dagar med 4
saker varje dag att vara tacksam över
4/5
stretch/avslappningspass
6/6 morgonträningspass
6/7
träningspass längre än 60 minuter
80/8
x 10 km
5/9
minuter höga knän
10/10 km i ett och samma pass
2/11
minuter i jägarvila
8/12
minuter i plankan
7/13
minuter ”hoppa hopprep”
35/14 trappor ska betas av
18/15 stycken träningspass
5/16
minuter ”stå på ett ben” (8 min/ben). (För att öka svårighetsgraden, stå på tå.)
170/17 x 10 hopp ( burpees, upphopp, skridskohopp, grodhopp etc)
152/18
x 10 armhävningar.
0/19 styrkor du har eller saker med dig själv/din kropp, du är nöjd/stolt över, ska skrivas ner
15/20 dagar utan godis, kakor, glass, chips eller liknande (alkohol?).

Som ni ser finns det några saker jag missat, några grejer ska jag dock fixa idag. Men jag får nog erkänna att jag inte fokuserat tillräckligt mycket på denna månads utmaning, desto gladare är jag att höra att flera utav er har gjort det! Jättebra jobbat!

Vad är tiden?

Jag tog mig själv en underbar sovmorgon idag. Jag resonerade som så att jag hade gott om tid till dagens enda inplanerade aktivitet. Poledance med ett gäng härliga träningsbloggare. För visst skulle vi ses klockan två?

Jag vaknar, fixar lite och lyxar med morgonrock. Slapp söndagsförmiddag liksom. Sen kollar jag datorn och inser helt plötsligt att jag har fantiserat ihop tidpunkten. Det var klockan 12 vi skulle ses. Skit också, det finns inte en chans att jag hinner dit.

Så, nu får jag planera om min söndag. Rättare sagt får jag en helt fri söndag vilket är skönt, men även om jag tror att poledance skulle ha varit svårt (läs: störst omöjligt) för mig, det där med att åla på en hal stång, lär nog vara rätt krångligt om man väger över 100 kg. Men jag hade velat testa!

Som tröst bjuder jag på en bild från i fredags med Leon, mig och Fredrik. Den fina bilden har Linn tagit.

Jag älskar mitt uttryck, visst ser jag glad ut?

En midsommarnattsdröm

Efter en oväntat rolig version av En midsommarnattsdröm i Uppsala med familjen går färden vidare till Restaurang Gillet. Härligt!

Idag fick jag veta varför det finns krig i världen.

Det beror tydligen på personer som mig..

Ja herregud, vart ska jag börja någonstans?
Jag hade bestämt mig för att ta cykeln till stallet och där ta med min häst ut på en liten cykeltur. Jag har cyklat en del med hästar förut och tycke rinte att dte är något märkvärdigt, så länge hästen lyder, vill säga. Min häst lyder åtminstone tillräckligt för att det ska gå och vi cyklade runt lite i Ursviksskogarna och fick både en och två förvånade blickar på oss.

Så möter vi två lösa hundar, min häst är inte det minsta rädd för hundar, men jag saktar ändå ner till skritt, eftersom jag hör att ägaren, som kommer gående fem-tio meter bakom kallar på dem. De bryr sig inte dte minsta dock, men gör heller ingen ansats att komma närmar emin häst. Jag bryr mig fortfarand einte dte minsta, efetrsom jag vet var jag har hästen och hon bryr sig inte det minsta.

När jag passerar mannen säger han något till mig, och jag som fått så många positiva reaktioner hela dagen, tror att han säger något glatt om att jag är ute och cyklar med hästen och stannar till för att snacka. Men det visade sig att jag helt och hållet missuppfattat hans åsikt. Han var mycket upprörd och skälld eut mig efetr noter. För två saker. 1, för att det är personer som jag som ser till att dte blir krig i världen. Vi som hela tiden måste göra saker på andra sätt än alla andra och som inte bara kan nöja sig med att göra så som man alltid gjort och 2. För att jag inte förstr att genom att cykla med min häst hade jag skrämt hans lydiga hundar till att inte lyda och det hade kunnat leda till en katastrof ifall de hade attackerat min häst.

Jag kom inte ens på något bra svar, jag blev så chockad. Så jag cyklade helt enkelt vidare med ännu en “sanning” att lägga i arkivet. Mycket har jag hört, men att jag har ett direkt ansvar för alla världens krig, det visste jag inte..

När vi travade förbi start och mål vid Ursvik, var det dock inte så mnga krigshatare som iakttog mig, men några, lätt chockade löpare.

Tid: 55 min
Maxpuls: 175, 86%
Snittpuls: 154, 76%
Kaloriförbrukning: 607

En helkväll med Les Mills

Les Mills bjöd in till en härlig träningskväll i regi utav Åsa som hade gjort ett fantastiskt jobb med att rodda ihop allting. Vi körde 20 minuter vardera utav Spinning- RPM, BodyPump, Bodyjam, BodyComabt och BodyBalance. Sådana pass skulle jag alltid vilja ha, snacka om variation och motivationshöjande när man bara har 20 minuter på varje bit och då blir peppad att ge 100% hela vägen. Ett optimalt roligt träningspass för mig skulle nog vara 90 minuter långt och i form av ett blandpass. Som en enda stor träningsbuffé att äta sig igenom.

Passen leddes utav härliga Leon och Åsa. Åsa har jag ju hyllat förut, jag tycker att hon är oerhört bra. Leon var däremot en ny bekanskap och bortsett från att jag knappt förstod ett ord av vad han sa (danska är verkligen ett svårt språk), så levererade även han tre grymma “minipass”.

Det enda som var helt nytt för mig var Bodyjam och jag som älskar att dansa, även om jag gör det hellre än bra, tycker nog att pass med hel koreografi i samma stil är lite roligare, å andra sidan är det svårt att få en så pass bra uppfattning om ett pass när man bara kör 20 minuter. Det var dock rätt länge sen jag körde något av de andra passen, så allt kändes lite nytt för mig. Jag höll på att dö under BodyPumpen då jag hade lite väl tung stång, hur mycket vikt man ska ha på hade jag tydligen glömt bort, mina biceps är ömma idag, minst sagt..

Jag blev även påmind om varför jag borde gå på BodyBalance oftare, jag måste jobba med min stelhet. Måste måste måste bli smidigare och rörligare, på riktigt alltså, jag går omkring med två betongklossar till ben = inte bra. Ska boka in BB-klass nästa vecka, det får bli ett löfte.

Tid: ca 1h 45 min
Maxpuls: 178, 88%
Snittpuls: 145, 71%
Kaloriförbrukning: 1075

Inte nog med att vi fick träna roliga pass, vi fick även så himla mycket grejer. Ett par gococo-strumpor bland annat, det blir mitt fjärde par, de är ju helt fantastiska, så dem blev jag oerhört glad över. Holistic bjöd på en hel kasse med kosttillskott och gladast blev jag utan tvekan över proteinpulvret, jag har ju varit på väg att köpa nytt ett bra tag men inte kommit mig för. Morgonen har jag spenderat med senaste numret utav Runner’s world som vi också fick igår och jag är helt enkelt oerhört nöjd med gårdagskvällen som avslutades med några glas skumpa. Med en tidig middag i magen och nästan två timmars träning efter det, så visste den skumpan vad den gjorde och min käre sambo ställde förvånat frågan “Är du full?!” när jag ringde honom på väg hem. Så går det när man i stort sett aldrig dricker.

Roligt att träffa alla igår och framförallt ett stort tack igen till Åsa som styrt upp det hela.

Åh, vilken fantastisk kväll!

Detaljer kommer imorgon, tänkte bara säga hej, jag lever, jag har haft en fantastisk kväll och att jag väljer måndagsvikten som veckans vikt. Även om det kommer kännas fuskigt på måndag med jättestort minus.

Idag har varit en underbar dag.

Vad är veckans vikt?

Ja, det kan ni få bestämma, vad som ska vara veckans vikt egentligen.
Såhär har vågen tyckt vid tre olika tillfällen:
Måndagmorgon, vilket ju också är min ordinarie dag för vägning: 106,5 (+2,7 kg !)
Tisdagmorgon: 105 kg (+ 1,2 kg)
Fredagmorgon: 104,5 kg (+0,7 kg)

Nå, vilken ska vi ta som veckans vikt?

Nu är jag supertaggad för en middag på GI-boden med Lotta och Nilla och sen Les Mills träning. Tror kvällens träning kommer bli superrolig!

Ikväll – Les Mills träningsbloggsträff

Man hinner knappt vakna upp från BBC innan det är dags för nästa träningsbloggevent. Hur kul som helst!
(Dessutom kommer ju nästa event redan på söndag, vilken vecka.)

Ikväll är det Les Mills som bjuder in och det här är vad jag har att vänta mig:

“Tillsammans med två av tränarna för Les Mills Nordic får du tillfälle att testa på:

RPM™ , BODYPUMP®, BODYJAM®, BODYCOMBAT® och BODYBALANCE.™

Vi kör ca 15-20 min från varje program så att du får ett litet smakprov på varje träningsform.”

Det ska bli jätteroligt, dessutom vet jag att jag kommer få återse en hel hög med bekanta ansikten från i helgen.
Men först blir det en ridtur, vädret är helt ljuvligt!