Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for March, 2010

I DID IT! (Såklart)


Såhär glada miner var jag inte bortskämd med under passet. Men för kameran gör man så gott man kan.

Ja, vad ska man säga om den där löpningen? Jag var ju, som ni kanske kunde utröna från mitt förra inlägg, inte särskilt taggad, dessutom började det bli sent, mörkt, kallt och ja, allmänt trist. Positiva tankar? Nä, knappast och jag som veeet hur mycket lite positivt tänkande kan ge? Nåja, man kan inte alltid vara på topp.

2,9 km till stallet. Mocka, mysa och sen 2,9 km hem igen. 10 burpees var femte minut, en trappa som straff för mitt neggiga tänk var planen.

Så blev det också, på pricken. Jag drog på mig den märkligaste löparoutfiten jag kunde hitta (fleecetröja!), alla mina bra kläder var blöta/lite för tunna för kvällens strapatser och mina nya Mizunos.  Vägen till stallet bjuder på mjuka härliga backar. Försiktiga långa sluttningar upp och ner. Första vändan med burpees kändes sådär, hur ska man göra utomhus? Då jag inte har några bra löparhandskar och bara hade fleecehandskar till hands, skyddade de inte händerna särskilt bra mot allt grus som ligger på gångvägarna. Det fick bli händerna på snön och fötterna på gångbanan. Gick helt okej.

Känslan under passet dit var okej. Svettigt och varmt i fleecetröjan, men rätt okej puls. Benen blev dock rätt trötta av alla burpees. Varför är de så hemskt jobbiga?

Tid dit: 24 min
Maxpuls: 185, 91%
Snittpuls: 163, 80%
Kaloriförbrukning: 318

Vägen hem, gick precis lika snabbt/långsamt men jisses vad mycket jobbigare det var och vad stumma benen hann bli av halvtimmen i stallet. När andra hästägare satte sig i varma bilar och åkte hem, kände jag mig dock stolt över att vara så hardcore att jag springer en tisdagkväll. Nåja, hardcore eller inte. Efter varje stopp med burpees hoppade pulsen upp ett snäpp.

Helt plötsligt insåg jag att jag inte hade hittat en trappa att springa i, inte fanns det en enda trappa i närheten heller. Jag insåg att det skulle få bli våra tre trappor upp till lägenheten, som skulle bli den optimala spurten. I vanliga fall brukar jag släpa mig, helt slut, uppför trapporna, den här gången skulle jag vara tvungen att öka. Benen var ganska trötta men precis som jag vet så känns alltid löpning så sjukt mycket bättre när man har det mesta av distansen bakom sig. SÅ pass bra att jag lyckades pressa upp pulsne i 192 när jag maxade uppför trappan. Bra gjort.

Tid hem: 24 min
Maxpuls: 192, 95%
Snittpuls: 175, 86%
Kaloriförbrukning: 359

Burpees: 70 st

Såhär i efterhand känns det grymt!


Jag måste skaffa mer träningskläder för kallt väder samt ett par löparhandskar!

Piska motståndet tillbaka in i hörnet där det hör hemma.

Okej, nu har jag “bestämt mig” för att springa till och från stallet, även om det är det absolut sista jag vill göra just nu. Min löparinställning är allt annat en postiv, kan jag ju bara meddela. Jag vill INTE.

Jag har till och med tänkt “belöna” mig själv med burpees var 5:e minut.Tror ni att det får mig att vilja mer eller mindre? Och eftersom jag är så “grinig” tänker jag även “belöna” mig själv med att hitta minst en ordentlig trappa att kuta uppför.

Usch, säger jag bara. USCH!

Men nej, om jag nu skulle ta och piska motståndet tillbaka in i hörnet där det hör hemma och klä på sig löparstassen.

“Hur ska jag hinna?”

Det här står på min “att göra”-lista för kvällen:

  • Åka till stallet.
  • Träna.
  • Plugga till tentan.

Det här står på min “vill göra”-lista för kvällen

  • Se Mästarnas mästare

Kan inte någon bara se till att jag får ihop den här kvällen, för just nu är jag jättetrött och skulle nog helst sova en timme.

Vad gör människor lyckliga?

På föreläsning kring emotioner pratar min föreläsare om lycka och vad forskningen kommit fram till gör människor lyckliga.

Han säger också att människor överlag är mer lyckliga än olyckliga och att specifika händelser påverkar vår lycka mindre, långvarigt, än vi tror. Exempelvis lottovinster, handikapp och liknande. Undantag är förlust av livspartner och att vara ofrivilligt långtidsarbetslös.

Intressant.
Vad tycker ni?

Målet för den här dagen:

Idag har jag som mål att enbart äta när kroppen behöver mat och sluta äta när kroppen är nöjd. Vitsen med det är att helt enkelt lära mig själv att koppla bort invanda tankemönster kring mat och mitt ätande och låta proffset; kroppen, avgöra vad jag behöver.

Det innebär också att kroppen ska få ett mer planerat intag av föda så den slipper slå på stora trumman när den är vrålhungrig.

Men fokus är framförallt på att äta enbart så mycket som kroppen behöver, inte mer.

Dagens tacksamhet:

Dagens tacksamhet var ett stående inslag på bloggen i höstas. För att inse hur mycket jag har att vara tacksam över tänkte jag införliva den fina traditionen att avsluta dagen med några saker jag varit extra tacksam för idag. Alla som vill, gör idén till er, det är ett fint sätt att avsluta dagen på, att fokusera på att det fina man har.

  • Idag är jag tacksam över att jag har hunnit med flera viktiga saker, men inte känt mig stressad undertiden. Jag gav mig tid att njuta.
  • Jag är tacksam över att jag hela dagen har ätit enligt lagom-mättnad principen. Även om jag velat äta mer, så har jag nöjt mig och insett att kroppen inte ber om mer, det är hjärnan som gör det. Så vill jag leva resten av mitt liv!
  • Jag är tacksam över att när jag kom hem från min ridtur, så hade en vänlig själ mockat min box, den vänliga själen kommer förmodligen hjälpa mig en dag i veckan framöver och då ge mig mer egentid och min häst mer kärlek och gos. Underbart.
  • Jag är tacksam över att jag vågar erkänna att jag ibland känner mig liten och inte stark och perfekt. Att jag ibland känner att jag inte räcker till.
  • jag är tacksam över att jag har sånt fint nätverk av människor runtomkring mig, både familj, nära vänner, min kärlek och alla omtänksamma bloggläsare som peppar, ger mig kärlek och värme och bara finns där, även när jag känner mig halv.
  • Jag är tacksam över att jag är frisk och att kroppen känns pigg och glad.
  • Jag är tacksam för att det nu är helt tyst och stilla här och jag precis ska krypa ner i sängen, där det redan ligger en sjukt snygg man och väntar på mig.

Godnatt!

Förvirrat snabbpass på gymmet – check.

Från stallet, en härlig ridtur i dagsljus – på kvällen, till gymmet, på mindre än en kvart. Jo, jag bytte om däremellan.

Men väl på gymmet blev det tvärnit redan i receptionen där både min sambo och en god vän stod. Jag har väl aldrig hört så mycket snack om glass på en och samma dag tidigare. Herregud, det är inte vad jag behöver prata om just nu. Bort med glasstankar, in med svettfokus, tack.

Hade tänkt börja passet på ett löpband och sen lite spontant köra styrka, med fördel utfall, armhävningar, plankan och burpees, allt för MU. Nu var ju alla bra löpband upptagna när jag väl kom in på gymmet, så jag började med armhävningar. 5 på tårna, först och frmst. Inte tokigt alls, de är inte ritkigt lika djupa som armhävningar ska vara, men man måste ju börja någonstans.

Jag fick ihop 2 min i plankan, 1 på tårna och 1 på knä. 30 armhävningar varav 5 på tå. 20 utfall och 10 burpees. Sen fick det bli lite axlar och triceps. Inte helt genomplanerat pass.

Tid: 30 min
Maxpuls: 158, 78%
Snittpuls: 111, 55%
Kaloriförbrukning: 175

Så äntligen var ett löpband ledigt. Jag drog igång i ett lite högre tempo och det kändes bra, både för pulsen och benen, men så kom den smygande känslan igen, håll. Va fasen! Jag har ju aldrig fått håll förr och nu två gånger i rad? Det var så illa att jag fick avbryta löpningen, sänka tempot, höja lutningen och sedan gå resterande tid.

Tid: 20 min
Sträcka: 2,1 km
Maxpuls: 168, 83%
Snittpuls: 153, 75%
Kaloriförbrukning: 235

Inget superpass med pumpande puls, men ändå helt okej. Jag är nöjd, men inte hänförd. När jag kom hem ställde jag ig vid spisen, slängde ihop den här underbara pastasåsen igen och tillsammans med färsk pasta blev den ljuvlig. Prova, tar 10 minuter att göra och är sjukt gott!

Dagens första träninspass: Studier på trappmaskin

Jag lär mig verkligen tio gånger bättre när jag rör mig samtidigt som jag pluggar. Skulle jag sitta och läsa en timme i min psykologibok hemma, finns en viss risk att jag skulle somna efter en halvtimme. Men nu håller jag kroppen vaken med annat samtidigt som jag kan läsa i lugn och ro.

Det var för övrigt grymt skönt att vara tillbaka på gymmet igen.

Trappmaskinen fick bli dagens pluggplats.
Maxnivå och 60 minuter stod på schemat.

Sagt och gjort.

Tid: 60 min
Maxpuls: 141, 69%
Snittpuls: 125, 62%
Kaloriförbrukning: 488

Ikväll ska jag tillbaka till samma gym, för ett “riktigt” tränigspass. Härligt! Men först ska jag till stallet och rida i solen, åhh!

Röd linssoppa, som ni bara måste testa!

20100320517

Jag har nog aldrig ätit linssoppa förut, förmodligen har det låtit för “tråkigt” och inte tillräckligt intressant för att testa, så när den här soppan tillagades i lördags, fick jag världens chock av hur gott det var.

Ni måste testa!
Inte bara gott, enkelt att göra också. Receptet står min “moster” för.

Fräs en gul lök, riven vitlök samt riven färsk ingefära i en kastrull.
Häll över en burk krossade tomater, en burk röda kokta linser och en burk kokosmjölk.
Värm upp, kryppa med salt och eventuellt en gnutta curry.

Avnjut med valfri topping, (vi hade exempelvis lite färska grönsaker och feta ost till).

Fantastiskt gott!

Föreläsning rörande övervikt.

Vår föreläsare pratar om bakgrundsskäl till övervikt. Intressant nog pekar han starkt på genetiska betingelser.

Vägning, vecka 32 (v. 12)

Vikt: 105,1 kg (+0,9 kg) (sammanlagt – 27,9 kg)


BMI:
32,4 (+0,2)

Mage vid naveln: 92 cm ( -0 cm)
Midjemått: 86 cm ( +1 cm)
Höft: 102 cm ( +1 cm)
Höger lår: 60  cm ( -0 cm)
Höger arm: 34 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm (  +1 cm)

Ja, det var väl inget upplyftande resultat direkt, men för att vara ärlig så trodde jag nog att det skulle vara värre. Ett kilo jobbar jag bort på nolltid, right?

Utvärdering av vecka 31

Ja, vad ska vi säga om den här veckan? Med tanke på förra inlägget, så kan vi kanske konstatera att det har varit en känslofylld vecka, en vecka med mycket tankar. Men även en vecka fylld med sociala tillställningar, med underbara människor. Jag har både varit sjuk och haft ganska svårt med rutiner. Jag behöver mina rutiner, hur mycket jag än kan avsky dem ibland, så blir livet helt enkelt enklare när man har rutiner att luta sig mot. Låter jag tråkig nu? Vuxen kanske.

Inför vägningen imorgon är jag inställd på plus. Gud vad tråkigt det känns då,jag vill ju prestera bra resultat, alltid. Men det är ändå okej, jag ser framåt. Det får ta sin tid, men ner till de där 80 kilona ska jag. PUNKT.

När man är sjuk och krasslig och har fullt upp med annat kan det bli somd te blev den här evckan, väldigt lite träning, men 3 timmar 36 min knåpade jag iaf ihop. Bra där.

Måndag: Promenad 70 min, 6,5 km

Tisdag: VILA, sjuk

Onsdag: VILA, sjuk

Torsdag: Promenad 48 min, 4,4 km, Motionscykel 15 min, 5,2 km, Styrketräning 35 min, Armhävningar 40 st (2 på tårna), Plankan 3 min (1 min på tårna), Utfall 40 st

Fredag: Dressyrlektion 30 min

Lördag: Promenad 15 min VILA

Söndag: VILA

Nu är det bara 10 dagar kvar på MU. Hur går det för er allihopa?

Det går fortfarande att få ihop det, även om man knappt börjat.

Såhär ligger jag till:
Utmaningen:
12/15 träningspass
200/300 armhävningar varav 2/30 på tå
16/30 min i plankan varav 1/10 på tå
60/250 utfall
57/200 burpees
44,8 /70 km
1/ 2 nya träningspass

Känslan av att aldrig räcka till.

Oj, vad mycket tankar och känslor som rörts runt i mitt huvud den senaste veckan.

Jag läste i senaste numret av ToppHälsa artikeln “7 steg till ett hälsosamt och jämställt liv”. Det var inte jämställdshetsfrågan som väckte mitt intresse, utan en simpel  liten mening angående härskartekniker, som fångade hela min uppmärksamhet och som sedan dess har snurrat i mitt huvud. Det var meningen som handlade om dubbelbestraffning.

“Att kvinnor har dåligt samvete för att de försummar familjen när de jobbar, och för att de försummar karriären när de är hemma.”

Den där meningen har förföljt mig sedan dess och jag har vänt och vridit på den och inte bara en tioöring, utan flera, har trillat ner under tiden. Jag känner igen mig. Inte på så vis att jag slits mellan dåligt samvete över karriären/familjen. Utan bara det faktum att jag slits mellan dåligt samvete över allt jag gör/inte gör.

Den senaste tiden har det blivit mer och mer tydligt för mig själv, att jag hela tiden jagar mig själv. Jag känner mig sen, på väg, stressad och sen, i stort sett jämt. Har jag en helt ledig dag, pickar en oroväckande stress i bröstet på mig, redan på förmiddagen som säger “Hur ska jag hinna hur ska jag hinna hur ska jag hinna”. Min mentala att-göra-lista växer i rasande takt och den går aldrig att beta av. När jag inte är i stallet, har jag dåligt samvete över att jag försummar min häst, att hon inte får den tillsyn/motion hon behöver. Om jag tar god tid på mig i stallet, har jag dåligt samvete över att jag kommer hem sent/missar träning/inte pluggar/inte träffar mina vänner/inte städar eller lagar mat/inte umgås med min sambo. Sen kan vi vrida och vända på alla situationer i en evighet. När jag umgås med min sambo, känner jag att jag borde träna/plugga/vara i stallet. När jag pluggar får jag dåligt samvete för att jag inte tränar/är i stallet/träffar mina vänner. Osv osv.

Mer destruktivt beteende får man leta efter, enligt denna “dubbelbestraffning” kan jag ju aldrig räcka till. Jag kommer alltid vara jagad, alltid känna mig stressad, aldrig hinna vara på alla platser samtidigt, göra allt jämt. Jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det här. Vad är det för liv att leva? Att aldrig kunna vara närvarande i nuet.

Jag känner helt enkelt att jag inte räcker till. Jag räcker inte till.

Som tur är inser jag någonstans att det här inte är hela sanningen och att jag måste göra något, ganska drastiskt åt det här. Jag vill ju nämligen inte hela tiden känna mig stressad, framförallt inte när det som gör mig stressad, till  mångt och mycket är sådant som jag vill göra (vara i stallet, svara när det ringer på min mobil, träna, blogga, umgås med mina vänner och min sambo osv). Men jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska gå tillväga?

För mig är problemet snarare känslan av att vara stressad, än den aktuella stressen när jag verkligen har något att vara stressad över. Ofta gör den stressen mig fullkomligt apatisk = jag får ingenting gjort = jag blir ännu mer stressad . Eftersom jag pluggar psykologi (och på fredag har en tenta = STRESS! som inbegriper just området stress), så vet jag hur skadligt det är med psykisk underliggande stress, det är inte bra för hälsan någonstans kan jag bara informera.

Så, nu måste jag fundera på det här några vändor till, tvinga mig att sluta jaga mig själv och se över hur jag ska strukturera mitt liv för att slippa känna den här hetsen. Men kanske framförallt, sänka kraven på mig själv. Jag älskar ju mig själv, precis som jag är. Det får jag inte glömma.

Mefisto på stadsteatern

En underbar dag igår och mer brödtankar idag.

Melander Brasseri, har ni inte varit där men älskar fisk, ja då vet ni vart ni ska styra kosan.
Fantastisk mat.
Jag åt en halv hummer till förrätt, deras fiskgryta till huvudrätt och en halv chokladmousse till efterrätt. (Det här med att dela en efterätt är ju perfekt.)

Det var njutning!

Hela dagen igår var njtning, energipåfyllning, skratt, samtal, glädje, vänskap och allt det där som en fantastisk heldag ska vara.
Dte faktum att jag vaknade först klockan 13 (!!) idag, visar dock att jag inte är elt fräsch än, kroppen är rätt trött. Eller, i vilket fall som helst så var kroppen trött, för nu känne rjag mig pigg och glad igen.

Det enda tråkiga med att vara upptagen med olika sociala upptåg och underbara dagar hit och dit, är att tider och mat och träning, kommer lite på efetrklken. Vilket är helt okej såklart, för nu sätetr vardagen fart igen och då vet jag ju att jag sätetr fart gen.

Jag läser för övrigt väldigt intresserat era tankar kring bröd nedan och kan på en gång ta och vidareutveckla mina egna tankar. Vi har väldigt sällan mjukt bröd hemma, jag äter det nästan enbart vid speciella tillfällen.Jag har ingen kontroll över mig själv och bröd, det ge rliksom ingen mättnad, det bara fyller upp magen och gör den lite ledsen. Min mage är nog inte så förtjust i vetemjöl.

Smörgåsar kan givetvis vara bra, man kan göra så mycket mer med en bit bröd, än att bre på smör och en skiva ost. Smörgåsar med roligt proteinpålägg och mycket grönsaker tex. Igår diskuterade vi vitsen med bröd och vi började fundera på vad man kan använda istället för bröd om man ändå vill äta en macka. Vi funderade på salladsblad. Vad tror ni om det? Ett salladsblad, gott pålägg och sen äta det som en macka? Kan vara hur gott/smidigt som helst. Jag måste testa.

Jag funderar vidare på vad brödet egentligen fyller för funktion för mig. Måste jag äta bröd? Sabina skrev att man måste ju må bra psykiskt också och jag funderar lite på det där. För varför skulle jag må bättre psykiskt om jag skulle fortsätta att äta bröd? Nu är jag iofs inte heller e vän utav förbud, tror att det kan skapa mer fokus på det oönskade, än nödvändigt. Men, har vi födoämnen som kanske rent utav är dåliga för oss, som vi inte kan sluta äta för då skuell vi må psykiskt dåligt?

Givetvis kommer då tankarna på godis upp och då känner jag samma känsla som Sabina skrev kring bröd och alla mina tankar bara snurrar ihop sig.  Vad är vad och hur ska man tänka?

Ja, inte blev jag klokare av det här inte :)

Bröd, boven i dramat?

Det här är ett kort inlägg, jag är nämligen strikt förpassad till de sociala arenorna denna fantastiska dag. Från linssoppa till fotbad, till gudomlig middag på Melanders Brasseri till Stockolms Improvisationsteater, till platsen jag befinner mig just nu. Djupt försjunken i en soffa, framför en film, med sex underbara kvinnor.

Jag måste bara vädra en tanke som slagit mig under de senaste dagarna och kanske framförallt idag.

Varför äter vi bröd?
Har bröd egentligen några goda egenskaper eller är brödet helt enkelt boven i dramat?

Vad tycker ni? Fyller bröd någon viktig näringsfunktion för kroppen?
Kanske är det dags för ett bröd-stopp, nån som är med mig?

Från linssoppa till fotbad till Melanders Brasseri till Stockholms Improvisationsteater.

Vilken underbar dag!

Underbar egentid.

Fotbad deluxe. Jag älskar det här.

Dagens fantastiska lunch:

Röd linssoppa som min moster lagat. Den ska ni få receptet på senare, det var gudomligt gott!

Idag är min dag tillägnad 8 andra kvinnor som jag reste tillsammans med till Indien för ett drygt år sedan. Vi har ätit lunch, ska bada fotbad, äta middag och gå på teater. Bara umgås och samtala.

Alla åtta är personer jag haft i mitt liv nästan hela livet och jag älskar dem allihop. Tror det här kommer bli en fantastisk dag.

Nytänding och träningsvärk.

Igår var som jag nämnde lite i förbifarten en märklig dag.
Jag for fram och tillbaka och fick inget uträttat mer än att jag köpte blomjord. Jag menar – blomjord? Vad ska jag med det till?

Jag hade dock en sak på agendan igår, förutom middagen på kvällen, som jag såg barnsligt mycket fram emot. En ridlektion. Jag minns inte när jag red lektion förut. Jag minns senast jag höll en lektion, men när jag fick instruktion, dte var länge sedan. Ridningen har känts ganska stillastående det senaste året och någonstans har jag vetat att får man bara lite ny input från en lärare, så brukar det ge med sig. Ändå har jag inte kommit mig för. Men igår skulle dte ske.

Min häst är ganska oskolad och ung i huvudet, så egentligen hade jag inte så höga förväntningar. Jag ville bara få lite råd och tips utifrån. Det gick dock superbra. Jag fick svettas ganska ordentligt under lektionens 30 minuter, men efteråt var både jag och häst helt lyckliga. Nu känner jag mig fylld av inspiration, glädje och förnyad lust till ridningen. Det är ju såhär dte kan, och ska, kännas. Med både lovord och konstruktiva kritik samt tips för hur jag ska jobba vidare, så längtar jag nu ut till stallet. Härlig känsla! Dessutom tror jag att min häst tyckte att det var trevligt när vi förstod varandra och inte slogs om vem som ska bestämma,för en gångs skull.

Det påminner mig också om hur lätt det är att få inspiration och motivation, bara genom att göra något nytt. Oavsett om det handlar om ridning eller träning eller livet i allmänhet. Om man bara vågar ta hjälp när det känns motigt, vågar testa något nytt eller få vägledning ibland, så kan det ge så himla mycket. Jag känner mig lite smått hög på livet, efter 30 minuters stenhårt jobb i en sadel.

Jag har tyvärr inga bilder från gårdagen, men bjuder på den här på oss två som Sara har tagit.