Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for March 29th, 2010

Att möta sina rädslor.

Jag har funderat mycket kring rädslor den senaste tiden.

Dels för att jag upplever mig själv vara oerhört mycket mindre rädd nu, än var jag var förut och dels för att jag i helgen hade ett långt samtal med en vän, om hur rädslor förminskar oss och gör att vi inte vågar leva ut hela vårt fantastiska jag.

Om jag först och främst ser till mig själv så minns jag hur mina tankar alltid kretsade i banor kring vad andra ansåg om mig. Den stora rädslan för att bli avvisad gjorde att jag helt enkelt aldrig satte mig i situationer där risken skulle finnas. Rädslan för att tappa ansiktet, förlora den lilla uns av värdighet jag någonstans klamrade mig fast vid, var skrämmande. Jag utsatte mig inte för sådana situationer frivilligt. Det kunde handla om precis vad som helst, att ringa någon och inte veta vad man skulle säga, att komma ensam till ett nytt socialt “gäng”, att göra fysiska saker där min storlek skulle märkas osv. Rädslan blir ett skydd som i sin tur gör rädslan ännu större. I mitt huvud fick konsekvenserna för vad som skulle hända om jag gjorde fel, inte kände mig bekväm, om jag tappade ansiktet, enorma proportioner.

Man tillskriver sina rädslor någon form av sanning, som om de är realistiska. “Om jag går på den där kursen och inte känner någon så kommer ingen vilja vara med mig, jag kommer vara ensam och alla kommer skratta åt mig inombords för att jag är så dålig/misslyckad/oönskad etc.” Det blev en sanning. Givetvis höll mina rädslor mig tillbaka. Givetvis förminskade mina rädslor mig.

Jag tror att våra rädslor bara speglar vår egen bild av oss själva. Om jag är rädd för att bli avvisad, så är det helt enkelt så att jag inte anser mig vara värd att älskas. Om jag är rädd för att tappa ansiktet, så anser jag nog innerst inne att risken är ganska stor att jag kommer att göra något pinsamt/osmart/misslyckat. Osv. Rädslan finns där som en spärr också. Kanske var rädslan så stor för att jag inte var säker på om jag skulle klara av att hantera någon av de tidigare nämna situationerna. Så för att inte bryta ihop totalt, fick jag vara på min vakt och inte utsätta mig för sådant som skulle skada det lila sköra självförtroendet.

Vad hände sen?
Det kom bit för bit. Min mamma har alltid sagt att det man är rädd för, det ska man göra/titta närmare på. Precis som med andra kloka saker hon har sagt, tog det nog ett bra tag innan jag ens kunde ta till mig tanken. Rädslan var ju min vän, den varnade så fort något kunde bli farligt. Det enda sättet att övervinna rädsla och bevisa för sig själv att rädslor inte behöver vara realistiska, de behöver inte vara sanna. Rädslor kan vara luftslott som man har gött med stor tillförsikt under lång tid. För att komma över dem, så krävs det mod och man måste helt enkelt våga. Man måste göra precis det där man är så rädd för.

För mig blev en backpackerresa som var planerad att pågå i 10 veckor, med sällskap, men som i slutänden resulterade i att jag under nästan 7 månader, reste runt ensam, en stor brytpunkt för mig. Jag minns framförallt en AHA-upplevelse när jag var i Australien. Jag tyckte att det lät så roligt med riverrafting men “visste” givetvis att det var inget jag skulle kunna göra. Jag var ju för stor, för tjock, för fel helt enkelt. Döm om min förvåning när jag en dag hör mig själv boka in mig på en tur som skulle gå av stapeln nästa dag! Jag mådde illa av nervositet och var övertygad om att jag skulle skämmas ihjäl när alla skulle kolla på hur stor jag var, när jag inte skulle kunna få plats i en enda flytväst och när flotten skulle bli snedfördelad av min vikt. När jag dessutom insåg att man skulle bli uppdragen ur vattnet av de andra i flotten, ifall man åkte ur, då var det ren panik. Jag är ju för tung!
Hela ganget!  Kevin, Neil, John, jag, Cathy, Kundo and finally Chris (som ser en  aning sliten ut efter en heldag med oss..)
Man kan ana av mitt smile nere till vänster att jag hade roligt..

Vet ni vad? Det var bland det roligaste jag har gjort! Jag kom både i flytvästen, även om det var tajt och blev upplyft ur vattnet de gångerna jag flög i. Jag var i chock. Upplyft ur vattnet?! Jag kunde!

Watch up for that rock, guys!
Jag kan!

Efter det fortsatte den resan i rasande fart och jag gjorde så oerhört mycket jag aldrig skulle vågat tidigare. Jag vet att jag tyckte att det var svårt att komma hem, med all denna nya information om mig själv, och anpassa den till vardagen. Men någonstans så gjorde den där resan mig till en mindre rädd person. Mindre rädd för att inte räcka till, för att inte finnas där för mig själv om ni förstår hur jag menar. Rädslan som fanns där för att skydda mig mot nederlag och krossad självkänsla, behövdes inte lika mycket.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna för att vara där jag är idag, där jag ibland kan vara livrädd, men ändå vågar. Jag kan känna mig rädd inför exempelvis BloggerBootCamp “Tänk om ingen tycker om mig. Tänk om jag inte är vältränad nog. Tänk om jag bara kommer bete mig fel.” Men, istället för att låta min rädsla få bestämma hur vi ska lösa problemen (aldrig ens tänka tanken på att boka en plats, fastän jag vill) så kastar jag mig ut och litar på att det ordnar sig. Då pyser liksom rädslan iväg och blir till ingenting.

Jag tänker ibland på hur mycket som jag gått miste om, för att jag varit för rädd. Det kan vara alltifrån att hänga med på en fest, till att våga flirta med någon jag var attraherad av, eller göra något vilt och galet, spontant. Rädslorna har tagit så mycket plats. De har styrt och ställt och hindrat mig från att testa mina egna ben. När jag fyllde 25 år fick jag en härlig födelsedagspresent utav några av mina närmaste vänner. Den här presenten fyller mig med stor rädsla. Jag känner mig fasansfullt livrädd inför den. Men, det är helt okej att vara rädd, tänk vad jag kommer känna mig stark, modig och fantastisk när jag än en gång bevisar för mig själv att jag bär på så oerhört mycket mer mod än jag tror, när jag väl har genomfört denna prövning.

I sommar ska jag hoppa fallskärm.

Jag tror att några av mina vänner är en aning osäkra på om jag verkligen kommer att fullfölja. Jag är nämligen mycket räddare för det här än vad man kanske tror. Jag har lite problem med att hoppa utför saker och ting och jag har lite problem med höjder. Men, jag lovar er, mina trogna läsare, att före den sista juli i år, så har jag hoppat fallskärm och det kommer förmodligen vara bland det bästa jag har gjort.

Kinesis blev trappmaskin, SatsFlow blev motionscykel.

Ja ni hör ju. Vilken flopp!

Men jag får se det såhär; idag har det blivit två timmars träning som inte har slitit särskilt mycket på min kropp, vilket gör att jag kommer känna mig pigg och fräsch inför mitt pass imorgon.

Roligt var det dock att träna på SATS Täby, jag har ju, även om den varit ganska inaktiv senaste månaderna, fortfarande en utmaning som går ut på att träna på alla Satscenter i Stockholmsområdet samt testa alla gruppträningspass som Sats har. Nu kan jag alltså bocka av Sats Täby, som förövrigt var en väldigt trevlig och rätt stor anläggning.

Summan av kardemumman så blev det 50 minuters cykling och 15 minuters stretch. Herregud, varför är jag så dålig på att stretcha? Mina ben skulle må så mycket bättre om deras muskler inte var korta, stela, tjocka och ömma. Att stretcha 10 minuter efter varje pass vore ju inte ens jobbigt, bara skönt. Måste börja prioritera det lite högre. Kan bli en schysst utmanng.

Hur ofta stretchar ni?

How to Properly StretchHow to Properly Stretch

It’s not my day..

Verkar inte bli något nytt pass för mig idag och 55 min core blir det nog inte. Dags för fantasin att tala.

Skickat från min Nokia-telefon

Just do it.

Ibland framstår de egna bekymren så oerhört överstigliga, sen får man lite distans till det hela och undrar vad det var som man var så upphetsad över?

Idag känner jag mig trött och har huvudvärk. Det kanske inte räckte med gårdagens sömn, eller så är min kropp bara lite för trött för att jag ska tro att en natt, ska räcka. Vädret och tidsomställningen, om den så bara är en timme, påverkar ju också.

Trist nog fick jag ingen plats på Kinesisklassen på Hötorget, utan fick trampa trappmaskin i 55 minuter istället, inte lika roligt, men kanske bättre för mitt lätt värkande huvud. Nu börjar det dock bli lite tajt, hur ska jag få in en till ny träningsform i mars? Det löser sig nog. Kanske hinner jag iväg på ett SatsFlow-pas sikväll. Men jag känner mig mer sugen på att vila om jag ska vara ärlig.

När jag såg den här lilla videon hos Jessica, så sprack mitt personliga lilla molntäcke upp och jag kände att mina “problem” nog är ganska betydelselösa, egentligen.

Före-bild

Hittade den här bilden i min plånbok nyss. Tror att den är från 2007 ungefär. Kan inte förstå hur stor jag var..

Vägning vecka 33 (v. 13)

Vikt: 104,5 kg (-0,6 kg) (sammanlagt – 28,5 kg)


BMI:
32,3 (-0,1)

Mage vid naveln: 91 cm ( -1 cm)
Midjemått: 85 cm ( -1 cm)
Höft: 102 cm ( -0 cm)
Höger lår: 60  cm ( -0 cm)
Höger arm: 34 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm (  -0 cm)

Hrm, jag hade faktiskt förväntat mig ett större minus, men ibland gör inte kroppen som man vill. Som jag sa igår så börjar jag bli mer än lovligt trött på tresiffrigt. Ge mig 99 nu! Men det är bara att nöta vidare. Resultaten kommer ju, jag veet det.För övrigt, om två centimetrar på höften så är jag helt och hållet under 100 i mått iaf.