Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for March 11th, 2010

Dagens ljuvliga lunch:

“Inga hopp” blev 43 burpees.


Kanske inte den mest smickrande bilden, men ändå.

Oavsett vad jag skrev i mitt inlägg tidigare om att jag skulel välkomna alla övningar min PT gav mig idag, så bad jag honom om ett “roligt pass utan några hopp”. Jaja, hopp är säkert bra, men jag tycker inte att de är roliga, jag tycker att de är vråljobbiga = jag är inte så oerhört bra på dem = mindre kul för den prestationsinriktade. Haha. Idag ville jag liksom mest bara ha kul och inte vara supereffektiv och inte heller behöva hämta kraft hela vägen inifrån för att motivera mig själv att köra mitt max.

Min PT brukar dock kunna vara lite jävlig och jag veet att när jag specifikt ber att få slippa något, så lyckas han likförbannat peta in det i passet och le glatt under tiden.

Men idag började det hela bra. Jag fick slåss, jag älskar att slåss. Det var raka slag, krokar, uppercuts, sparkar, armbågar, höga sparkar, snabba sparkar osv. Jag fick springa med honom släpandes efter mig, jag fick göra höga knän uppför scenkanten i gruppträningssalen, jag fick göra många jobbiga magövningar, jag fick göra allt i en enda röra med hög puls och med lite vila. Det är sånt jag älskar min PT för.

Sen gav han  mig minen, den där som säger att han är på väg att beordra mig att göra något som han vet att jag inte vill göra. Han höll upp sina händer framför sig. Sa bara “fyra slag” och jag behövde ingen som helst vidare instruktion. Det här är en övning som har förföljt mig sedan jag började träna med honom. Jag har fått utstå den i gymmet mellan styrkeövningar, plågats i den under flera minuter i sträck, tillsammans med flera andra, på crosstrainingspassen med honom. Ja, givetvis handlar det om burpees.

När jag gav honom blicken “Jag hatar dig för det här” log han glatt, smällde ihop mitsarna han höll i händerna och upprepade “fyra slag!”. Sne var det fyra omgångar om en minut, med vila i vaggan. Ni vet när man ska sitta bakåtlutad med fötterna lyfta från marken och vagga en vikt  händerna från ena sidan till andra? Fyra raka slag, 1 burpee, fyra raka slag, 1 burpee (heter det förresten 2 burpees, 1 burpee?), osv i en minut. Först minuten hann jag 10 stycken, andra minuten 11, tredje minuten 12, fjärde minuten 10. 43 stycken också. Och de som inte var god teknik på räknades inte. ÅH vad jobbigt det var. Men jag är ändå glad, såhär i efterhand, att jag gjorde det. Det är bra att bita ihop lite ibland och inse att saker oftare är jobbigare i tanken och känns värre när man föreställer sig dem, än vad de egentligen är.

Tid: 55 min
Maxpuls: 181, 89%
Snittpuls: 152, 75 %
Kaloriförbrukning: 619

Efteråt var min plan att springa lite så jag hoppade upp på ett löpband, klickade fram en schysst tv-kanal och kickstartade fötterna. Dock så infann sig en ovanlighet efter en dryg kilometer. Håll. Jag får väl aldrig håll? Varför får man det överhuvudtaget? Någon som vet? Så, efter två kilometer fick jag ge mig, saktade ner tempot, höjde lutningen till typ 7 % och knatade på en kilometer till. Svettig och nöjd hoppade jag sen in i duschen.

Löpningen:
Tid: 14:30 min
Sträcka: 2 km
Tempo: 7:15 min/km
Hastighet: 8.28 km/h
Maxpuls: 173, 85%
Snittpuls: 159, 78 %
Kaloriförbrukning: 184

Promenaden:
Tid: 10 min
Sträcka: 1 km
Maxpuls: 173, 85%
Snittpuls: 153, 75 %
Kaloriförbrukning: 118

Mina fina Mizuno som jag trivs bättre och bättre i.

Sugen på revansch!

Om en knapp timme är det dags för mig att befinna mig på gymmet för att bli fullständigt piskad utav min härliga PT.

Det här är tanken inför passet:
Jag kommer vara på gott humör under hela passet, känna mig pigg och utvilad, att kroppen är med mig.
Mina ben kommer vara starka och snabba och redo för vilka hoppövningar jag än utmanas klara av.
Min inre krigare kommer inte vika sig en millimeter och utan snack ta sig an vilken övning jag än blir tilldelad, även om det är en övning som jag räds. Min styrka kommer inte svika mig, musklerna kommer ge sitt lilla extra idag. Min ork kommer lyfta passet en nivå högre. Jag kommer säkerligen svettas, flåsa och darra av trötthet, men jag kommer tycka att det är roligt och jag kommer känna glädje över passet.

Jag känner mig redan mer sugen på att träna!

Jag är helt okej.

Gårdagens uteblivna träningspass var säkert bra på något vis, men inte sjutton var det bra för min prestationsångest, som helt klart gjorde sig påmind. Jag förstår inte vad den har här att göra överhuvudtaget? Den är såå fel ute hela tiden.

Vad är det den inte fattar? Att en oplanerad vilodag inte betyder något annat än en oplanerad vilodag, alltså inte universums undergång. Jag får känna mig som en bra människa, även om jag avviker från träningsplanen, herregud, jag måste väl ibland få ha andra saker som är högre prioriterade än min träning? Man kan tycka det i alla fall, men varje gång det händer kommer den där otäcka känslan av misslyckande. Att jag ger upp. Så får jag slåss med mig själv och försöka förklara att, nej, jag ger inte upp. Jag bara hoppar över tränngen en dag. Det är inte att ge upp. Jag är okej, även om jag inte alltid hinner med det jag vill hinna med eller inte orkar det jag har planerat att orka.

Jag är fortfarande okej.
Jag är inte min prestation.
Är min prestation dålig,innebär det inte att jag är dålig.
Jag är helt okej, oberoende utav min prestation.

Sådär, skönt att få det ur sig. Nu är det dags att starta upp torsdagen.

Ibland blir inget som man tänkt sig.

Ingen löpning idag. Ingen träning alls faktiskt.

Imorgon är en ny dag.
Och innan den börjar vill jag helst få lite sömn eftersom jag känner mig svimfärdig av trötthet.

Nighty!