Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for March 5th, 2010

Vilodag med blodpuddingslunch.

MUMS!

61 stycken.

Det är ju helt galet, men nu är vi 61 stycken marsutmanare, om jag har räknat rätt.

“Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Har ni hört den ovanstående meningen någon gång?
Gärna framfört av någon som har lyckats, om vi nu pratar i viktminsknings-sammanhang då i sånt fall gått ner i vikt/ börjat träna /börjat äta bra mat osv och redan har alla de egenskaper som man själv anser sig sakna.

Jag har hört den där meningen ett otal gånger.
Jag har inte känt den minsta peppning utav den, jag har nog snarare känt nederlag. Känt mig förminskad och oförstådd.

Idag däremot, så förstår jag precis vad alla har menat när de har sagt så till mig.
Och jag tänker själv uttala den där meningen, som är så fylld av motstridiga känslor för mig:

“Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Låt mig förklara lite mer ingående.

Jag har inte alltid älskat träning.
Jag har hatat den. Jag var en av dem som försökte fly undan skolidrotten, jag mådde dåligt så fort det var tal om motion, oavsett i vilken form.
Ridning var det enda jag gjorde självmant, men det var inget jag svettades särskilt mycket i samband med.
Jag var den tjocka tjejen i skolan som brukade smyga undan mat hemma, jag minns exempelvis min förkärlek för mackor med smält ost i mikron. Jag kunde äta hur många som helst, typ när jag kom hem från skolan. Jag skulle aldrig gått ut för att ta en promenad “i det fina vädret”. Jag “hade ingen som helst självdiciplin” (jag gillar inte uttrycket, men har nog många gånger använt det om mig själv) och åt mycket när jag åt och tyckte det var omöjligt att minska på intaget/äta bara på fasta tider. Jag har besökt barnläkare när jag var liten för min övervikt, jag har varit med i viktväktarna och “misslyckats”, jag har testat “soppdieten” och hela tiden blivit så besviken på mig själv och min oförmåga att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig frivilligt rört på mig i motions syfte.

Ella och Sopi.  foto: Malou Berg
Ett 8:årigt knubbigt ryttar-jag på min första egna häst. Ridningen var min glädje. Träning var min rädsla.

Vad som hände?
Jag tänkte bena ut det i ett separat inlägg, för det har inte varit en spikrak väg och jag vill gärna ge det lite tid att mogna fram.
Men, jag tror att det i grunden handlade om en vilja om att förändra min egen syn på mig själv och även andras såklart.
Jag skapade mig helt enkelt en självbild som jag önskade att jag hade och började leva mig in i rollen av vad den självbilden skulle göra, agera, tycka och tänka. I faked it til I maked it, helt enkelt.

Det jag egentligen ville säga med det här är att vi skapar den person vi är i alla våra handlingar, i alla våra val och i alla våra tankar. Är du redan övertygad om att du är värdelös och misslyckad och aldrig skulle klara det du har förutsatt dig, så kommer du agera utefter det. Om du däremot intalar dig att du är en stark, lyckad perosn som aldrig ger upp, så är det mycket lättare att använda dig utav ett beteende som gör att du klarar av det du förutsatt dig.

När vi ser andra som i våra ögon “har lyckats” så förutsätter vi ofta att de har haft sina goda egenskaper (ex självdiciplin, motivation, kunskap, träningsglädje osv) “alltid”. Vi förutsätter också ofta att de är något man bara har (med andra ord, något man själv saknar) och inget man kan påverka själv. Vad vi inte ser, är ofta vad som sker bakom “framgången”, vad som har lett personen dit, vad som fanns innan och vad som har förändrats under resan. Om vi fortsätter att prata om viktnedgång så kan man ju säga att alla vi överviktiga, har samma utgångsläge: Övervikt. Även de som har lyckats med sin viktnedgång och ses som förebilder för sin nya, hälsosamma livsstil, så har de också haft en livsstil innan som lett dem till sin övervikt. Det tåls att sägas igen: De har haft samma utgångsläge och säkerligen haft samma tvivel och känslor kring sitt eget misslyckande och dåliga självdiciplin.

För mig ger den här bloggen mig, inte bara möjligheten att få inspiration, motivation och peppning utifrån. Den ger mig även möjligheten att inspirera andra.

Och om jag, vägandes 133 kilon, med en väldigt sorglig självbild, en övertygande olust till fysisk aktivitet och en stor tilltro till att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, kan förändra både min livssituation, min inställning till träning, mig själv och mitt liv. Så kan ni med. För det sitter helt och hållet i huvudet. Vi har det alla inom oss. Möjligheten är inte medfödd, möjligheten handlar om att för en gångs skull våga tro på oss själva, våga tänka “Jag kan” och våga känna sig stolt över sig själv. Våga se sig själv på ett annat sätt och börja förändra sitt beteende utefter den nya självbilden. En dag vaknar man upp och känner att man faktiskt kan, man faktiskt vill och man faktiskt är den där personen som kommer lyckas.

Om jag, genom min blogg och genom mitt kämpande, kan inspirera en enda människa att våga tro på sig själv, så har jag gjort något stort. Vi förtjänar alla att tro på oss själva och att känna tillit till sig själv.

Så, mitt stora budskap till dig (och mig själv) idag är:
Du är en underbar, stark människa som förtjänar din egen respekt och din egen tillit.
Du kan!


Ett 25:årigt knubbigt jag, som älskar livet och tycker att jag är (ursäkta jante) grym!

Le Rouge.

Jag har länge velat testa restaurang Le Rouge och igår slog jag och min sambo till, gick dit utan att boka bord, fick vänta i baren en dryg halvtimme och sedan: AH, njutning!

Lokalen var oerhört vacker och inbjöd till att sitta länge och samtala. Nästa gång (för det blir absolut en nästa gång) så ska jag gå dit med några fina vänner och bara äta gott och prata en hel kväll. Nu till maten:

Jag åt skaldjurscocktail till förrätt och den var outstanding. Med avokade, mango, grapefrukt och en stark sås, blev det en fantastisk smakblandning till skaldjuren.


Till huvudrätt blev det smörstekt havsaborre med kapris och citron,

serverat med svenska primörer (färskpotatis!) Dte var oerhört gott, men jag sneglade nog lite avundsjukt mot min sambos fantastiska oxrygg serverat med potatispuré med tryffel. Njutning!

Givetvis måste man äta efterrätt också. Chokladmousse med hallon och glass. Ja, vad tror ni? Det var helt makalöst gott såklart.

Glad efter en supermiddag med både kanonservice och framförallt ljuvlig mat.

Brasserie Le Rouge.

Imorgon ska jag berätta om vår fantastiska middag på Le Rouge.
Åh, det var underbart gott!

Men nu, sova!

(PS, vi är över 60 st Marsutmanare nu!!)

WOW, vilket pass!

Åh, idag var en sån där dag då huvudet verkligen var på plats, kroppen var pigg och passet min PT pusslade iop var tufft och roligt! Förr körde vi nästan alltid boxning/hög puls övningar med litet inslag av funktionell styrketräning, på sista tiden har vi nästan enbart fokuserat på styrka. Så idag var jag sugen på lite tuff puls igen, jag älskar ju boxningen och det gör min PT med, gammal boxare som han är.

Vad sägs om att starta passet med fem minuters hopprep? Så jobbigt, att hoppa är verkligen min svaghet. Dte gör mig trött på en gång. Sen körde vi på med intervallliknaande övningar, som att springa frammåtlutad med ett brett band runt magen och dra min PT hängandes i hasorna, sjukt jobbigt, för att sedan direkt köra enminut snabba slag. Fyra omgångar. Eller tio höga slag, tio höga knän och tio upphopp, i tre minuter i sträck. Eller snabba sparkar, 2 på varje sida, i två minuter i sträck, 4 omgångar. Osv. Svetten bara rann och leendet var stort. Så himla roligt!

Tid: 60 min
Maxpuls: 182, 90%
Snittpuls: 152, 75%
Kaloriförbrukning: 673

Efter passet bestämde jag mig för att testa mina nya Mizunos på ett löpband. De kändes väldigt bra! Jaghade tänkt att bara jogga av lite lätt i 10 minuter, men med mitt pannben så ökades hastigheten gradvis och längden utökades till 25 minuter. Svettigt!

Tid: 25 min
Sträcka: 3,5 km
Tempo: 6:57 min/km
Hastighet: 8.64 km/h
Maxpuls: 195, 96%
Snittpuls: 150, 74%
Kaloriförbrukning: 293

För att varva ner blev dte tio minuter på en cykel också, sen känd ejag mig väldigt nöjd och glad med dagen och gick svettig hem.