Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for December 3rd, 2009

Nu – gymmet.

Tjoho.

Med Novemberutmaningen i backspegeln.

Nu vill jag kalla på alla Novemberutmanare en sista gång.
Dvs:

Jag utlovade ju en liten belöning fårnmig också, om ni klarade utmaningen. Huruvida ni har klarat den eller ej, får ni själva bedömma, det är inte svart eller vitt. Har man gjort sitt bästa men inte helt och hållet nått hela vägen fram, så tycker jag att man har klarat den. Så länge man har gjort sitt bästa. Sen kan allt möjligt hända, man blir sjuk osv.

För att jag ska kunna skicka belöningen till er, så behöver jag namn och adress.
Vill man inte lämna ut den, så förstår jag det helt och hållet, men då blir det svårt för mig att skicka något till dig.

Maila mig på atatranakampa@hotmail.com

Och så hoppas jag att ni alla är stolta över er insats under november månad. Jaghar följt er, via bloggar och det som ni har rapporterat här och jäklar vad ni har kämpat på! Det kommer komma en utmaning över jul och nyår också, jag hoppas att det är fler än jag som tycker det ska bli kul att bita i en utmaning under den tiden då det kan vara som svårast att hålla igång träningen. Mer info om det kommer!

Inte direkt size zero, men nästan…

Jag sa ju att jag skulle köpa några nya kläder, eftersom deppen av att stå framför spegeln och semig sj’älv i kläder som sitte rilla, inte direkt varit lysande för motivationen och självkänslan.
Av en slump hamnad ejag på TopShops outlet butik inne i stan och på måfå vandrade jag runt och kollad epå storlekar och funderade på om jag skulel våga testa en stl 44, det har jag ju i stort sett aldrig fått på mig. Sagt och gjort.
Det gick fint.

Men inte bara det, hittade klänningen ovan och kände bara att “Den ska jag ha!” Helt perfekt vardagsklänning. Men den fanns bara i stl 42. Och ja, dne gick på och sitte rkanonfint. Förstår ni, stl 42?!
Jga har en gåmg i tiden fått köpa klänningar i stl 52!! Det är så svårt att förstå. Nog för att tyget är stretchigt och modellen tillåtande, men det gör inget för min känsla. Jag får på mig en klänning i stl 42. Det är fantastiskt!

(Hoppas ni inser att rubriken är ironisk, jag har verkligen ingen önskan om att vara en size zero eller tycker att det idealet är friskt..)

Boxning kan tydligen vara mesigt?

Jag åkte till gymmet, jätteglad över att vara på väg dit, och jätteglad över att vara på väg till ett Box-pass.

När jag “började träna”, så var det just box-pass/boxercise som var en del av det som fick mig att älska det träning gör. Att älska det som träning får en att känna. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag minns att jag åkte buss och alltså inte hade körkort, dvs, yngre än 19 år. Jag minns att jag, med bävan, åkte till min hemstads box-pass. För det handlade (och handlar fortfarande, jag passar nämligen på att gå på de passen så fort jag är på landet, samma gamla deltagare, starkare och tuffare än någonsin..) alltid om spy-fys. Jävlar vad jobbiga de passen var. Jag brukade ha svårt att gå hem den knappa kilometern från bussen efter träningen. Benen skakade, hela kroppen värkte och man hade inga som helst krafter kvar. Armarna var så trötta att småsaker som att borsta håret var en plåga.

Från den stund att man klev in i salen och passet satte igång, tills dess att man klev ut, så var det fullt ös, medvetslös.

Så jag hade ganska stora förväntningar på dagens Box pass, i Sats regi.  Jag förväntade mig inte att passet skulle vara lika bra som de jag är van vid, men åtminstone i närheten. Jag blev grymt besviken.

Efter passet kände jag mig uppvärmd, inte mer. Då snackar vi 55 minuters boxning, det kan vara hur jobbigt som helst.
Dessutom, eftersom jag kom ensam, så blev vi tre stycken som blev ihop-parade, istället för att vara två. Och den tjejen som var mitshållare åt mig, var för klen. Hon kunde inte ta emot mina slag, hon backade oroligt undan hela tiden, för att inte bli träffad, det var inte hennes fel, men det är svårt att slå på en mits som inte ger något motstånd alls, det är som att försöka slå hårt rakt ut i luften. Är dte något som gör mig frustrerad när det kommer till träning, så är det att känna att någon annan begränsar mig och min möjlighet att köra hårt. Jag bord eha blivit ihopparad med en stor stark tjej, eller en stadig kille, någon som had ekunnat ta emot mina slag och sparkar utan att se livrädd ut, så at jag slapp hålla tillbaka.

Så nej, jag blev väldigt besviken, jag försökte köra så hårt jag kunde, men kom högst i puls när jag slog på säcken.

Tid: 55 min
Maxpuls: 187
Snittpuls: 162
Kaloriförbrukning: 507

För att förlänga tränigen lite och att känna att jag faktiskt hade gjort något, testade jag gymmets nya spinningcykel. Den är supercool, har inbygda spinningprogram som både går efter din kadens, ditt motstånd och din puls. Du kan välja olika program, eller så visar skärmen din iPods innehåll. (Innebär det att jag skulle kunna ladda upp en film på min ipod, plugga in den i cykeln och kolla på film samtidigt som jag cyklar!?) Den funkade rätt bra, men när jag hade kommit halvvägs i mitt program så la den ner, jag måste ha kommit åt något.

Tid: 17
Maxpuls: 172
Snittpuls: 152
Kaloriförbukning: 184

Sen hoppade jag upp på den här maskinen:

Jag tror att den heter Wave, men är inte helt säker. Någon som vet?
Det är förvånansvärt få som använder sig utav den, jag tycker att de är bra, roligt med lite variation till crosstrainern som man har plöjt så många timmar på.
Tid: 20
Maxpuls: 169
Snittpuls: 157
Kaloriförbukning: 229