Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for November 12th, 2009

Uppföljning?

Vi som viktbloggar skriver dagligen om vår kamp med att nå “drömvikten”, vi kanske följer en diet, tränar hårt, gör livsförändringar och sliter hund för att få de rsultat vi vill ha.
Bloggen blir en oerhört peppande “vän”. Vi delar med oss av vår framgång och får bekräftelse utifrån.
De gånger dte går dåligt blir vi peppade, tröstade och inspirerade att ta oss i kragen igen.

Det är ju helt underbart!

Vissa lägger ner sina bloggar för att motivationen tryter, men är det inte då bloggen är som bäst? Som en kompis som “ställer krav” och peppar.

Men vad händer när man inte längre har några fantastiska resultat att redovisa?
När drömvikten är nådd, är kampen över då? Är resan slut?

För mig, så är dte egentligen då den börjar. Det är då den stora utmaningen kommer.
Att kämpa för att “stå still”, att kämpa för ett plus/minus noll på vågen.
Att kämpa för att bibehålla och befästa nya, bra vanor.
Men hur blir dte med viktbloggandet? Kommer det finnas lika många som peppar och stödjer och motiverar även när de fantastiska resultate är redovisade?

Kommer jag fortsätta blogga?
Eller kommer det “normala” livet vara för tråkigt och för lite sensationellt?

Jag hoppas inte det. Jag tänker göra dne här resan ordentligt, från början till “slut”. När är då “slut”?
Jag vet inte, men jag tror att man behöver något år elelr två eller fem, viktstabil, innan man faktiskt ÄR viktstabil.
Och då ska jag gör amitt bästa för att fortsätta skriva på bloggen, fortsätta få stöd, pepp från er och framförallt, våga blogga även i eventuella motgångar.

Ni andra som viktbloggar, hur ser ni på er blogg och hur tror ni att ni kommer känna när ni nått målvikten?

Oups…

Efter två dagars frånvaro är rubriken “Oups..” kanske inte vad man skulle velat skrivit rubriken till denna “rapport”.
Men här är det bara sanningen som gäller.

Jag har utan minsta lilla tvekan ätit mer än vad jag har gjort av med dessa två dagar.
Inte bara det att vi blev bjudna på Ben&Jerrys som efterrätt när vi kom hem till min moster, det känns som om det enda man gör när man åker bil är att stanna för att äta. Och maten man äte rlängs med vägen är skrämmande dlig. Matställena är skrämmande sunkiga.

LJag tycker att det är riktigt illa att utbudet är sådant att vill man äta bra mat, då får man problem med att hitta det, längs med vårt lands största vägar, där andra snabbmatsställen trängs.

Men nog om det.
Jag har ätit lite föör mycket och rört mig absolut ingenting.
Gårdagskvällens glass blev som pricken över i.
Dessutom känner jag mig idag, konstant hungrig.

Det bra i den här historien är:
Om jag jämför med ett beteende för något år sedan, så hade jag tyckt att jag varit superduktig de här tvä dagarna, för jag har inte ätit något godis/bullar/kakor/chips/glass när jag krt bil. Är det någon gång då jag har svårt att låta bli att äta sånt, så är det vid bilkörning då man är så uttråkad. Förut hade det varit två bra dagar, idag inser jag att jag har överätit annat, som inte heller är bra. För stora portioner, glass med omtag, dåliga mattider, etc. Det här, som förut var “bra” i min värld, är nu “dåligt. Det känns bra! Min syn på vad som är “normalt” blir bättre och bättre.
Det som också är bra är att jag har inte på något vis tappat fotfästet och “ramlat tillbaka”, jag har bara haft två lite halvkassa dagar, det hade inte kännts lika jobbigt om det inte hade kombinerats med noll träning.

Nåja, jag har “vilat” i alla fall. Sovit ihopklämd mot en bildörr när pappa körde och snusat utsträckt i baksätet när min sambo körde. 160 mil klarade vi av.

Och imorgon hoppas jag på träning!