Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for October 31st, 2009

Mellanmål är gott för magen.

IMG_0909

Mellanmål är verkligen a och o för mig om jag ska kunna dra ner på portionerna. Genom att äta mellanmål så blir min blodsockersnivå jämnare och man slipper bli vrålhungrig. När jag blir vrålhungrig har jag mycket svårare att känna efter om jag är mätt utan får ett mer hetsätningsbeteende.

Idag fick mitt mellanmål bli en burk tonfisk med lite remouladsås.

Tre dagars tacksamhet.

Vad nu, ingen tacksamhet de senaste dagarna? Jodå, det är väl klart, men kvällarna har blvit sena och jag har somnat innan jag har hunnit. Så idag får det bli tacksamhet gånger tre.

  • Mamma är hemma! Tänk att oavsett hur gammal man blir så är ens mamma alltid ens mamma och man är alltid barn till sina föräldrar. Skönt att ha henne hemma.
  • Jag är tacksam att träningen känns så bra och rolig just nu trots att dne bir begränsad till vad min fot klarar av.
  • Jag längtar till novemberutmaningen! Det ska bli så roligt att sätta igång!
  • Jag är tacksam över att min häst är frisk och glad. Jag längtar efetr ridningen.
  • Jag är tacksam över att ha fått en hel del tid med mina vänner den här veckan och ikväll blir det ännu mer av den varan.
  • Jag är tacksam över att kläder börjar sitta löst. Även nyinköpta sådana. Två tröjor jag köpte från Gina för någon vecka sedan, i XL, börjar nu sitta lite väl öst, efter att varit tajta i början, Vadå, ska jag ha storlek Large!? WOW i sånt fall :D
  • Jag är tacksam över att personer i min omgivning berättar för mig att de ser skillnad. När jag träffade min mamma igår så stirrade hon på min bröstkorg, elelr ja, de som sågs i urringningen på min tröja och “Vad du ser annorlunda ut här”*pekar över nyckelbenen* och min syster svarade “Det är för att hon gått ner så mycket i vikt.” :D Och jag kan hålla med mamma, för det har försvunnit mycket just på bröstkorgen/nyckelbenen.
  • Jag är så oerhört tacksam över att min fot inte klagar det minsta över dte som jag har utsatt den för senaste veckan. Crosstrainer och olika pass fungerar jättebra! Det komemr var alycka blandat med självmordstankar när jag kan börja springa igen. Lycka för att jag får komma igång ordentligt igen och självmordstankar för att dte kommer vara ås sjukt jobbigt nu när jag tappat så mycket konditon. Haha.
  • Jag är tacksam över att maten känns så bra, framförallt eftersom förra veckan kändes lite sådär. En liten detour och sen tilbaka på banan. Yes. Det är det jag måste lära mig att det går på automatik efter utsvävningar. Inget självömkande, inget bestraffande, bara tillbaka på banan.
  • Förut när jag gått ner lite i vikt, så har det alltid känts som om jag kan hålla det ett tag och sedan glider det ur mig. Men den här gången känns helt annorlunda. Jag VET att dte kommer gå. Jag VET att jag kommer nå mitt mål. Det får ta dne tid det tar och resan kommer givetvis inte vara spikrak, men jag vet vart jag är påväg. Mot målvikten. Den tryggheten är jag så oerhört tacksam över. Det finns inget “ge upp”, det finns bara “keep it up”.
  • Jag är tacksam över att jag faktiskt är så pass tränad som jag är. Skitsamma att jag är tung, jag tränar fasen mer än i stort sett alla jag känner. Jag har en stark kropp som jag har tränat upp för att orka det här, det är häftigt! Min kropp orkar att göra allt jag gör med 108 kilo, tänk hur det kommer kännas när jag är 30 kilo lättare. Jag längtar efetr den känslan men är ändå glad över känslan i min kropp just nu.
  • Jag kan gråta nu, i så många år kund ejag inte gråta. Men jag gråta över saker som gör ont, vilket gör att det får komma ut och inte behöver bygga bo inom mig. jag kan prata om saker som gör ont med personer i min närhet och gråta över det. Det är en så pass stor sak och jag vet att jag inte skulle klara det här, utan den nyckeln. Kan man vara annat än tacksam? :)
  • Jag är tacksam över att jag än så länge inte blivit allvarligt sjuk/blivit frisk snabbt den här hösten. Jag har kunnat komma igång snabbt när jag känt av lite förkylning elelr som med urinvägsinfektionen. Många runt omkring mig har varit sjuka och mått dåligt flera veckor. men inte jag. Jag är gjord av stål!! (Haha, peppar peppar..)
  • Jag är tacksam över att min hy har blivit bättre. Ett tag var den väldigt ojämn och jag fick finnar i ansiktet, inte alls roligt. Nu verkar det vara mer balans och det är verkligen skönt för självkänslan.
  • Jag mår bra. Tacksamhet är fantastiskt!

 

Bristningar, ett förbannat ont.

Okej.

Bristningar, det har “alla”, det är inget konstigt och inget att må dåligt över.
MEN, har man som jag vägt 133 kg en gång i tiden så har man bristningar överallt.
Även om bristningarna för länge sedan givetvis bleknat och inte syns längre.
De gör dock att huden får väldigt svårt att dra ihop sig.
Överarmarna är randiga och det hänger verkligen där!
Bristningarna på brösten ska vi inte tala om..

Det kommer komma vissa “negativa” bitar med att gå ner i vikt, och det här med hängig hud pga bristningar är helt klart en av dem. Kan man ens göra något åt sina bristningar? Eller får man lära sig att älska dem, helt enkelt?

Jag är, trots allt, inte så störd av mina bristningar, egentligen, det är mest tråkigt att de är där och gör huden hängig.

Har ni problem med bristningar?