Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for September 19th, 2009

2,1 mil. Jag har sprungit 2,1 mil.

Jag är såhär i efterhand lite chockad över min rubrik.20090919672
Men den är sann.
Jag har idag sprungit ett halvt marathon.
Knappa 112 kilo tung så har jag , utan att gå, tagit mig 21 kilometer.

just nu vet jag inte vad jag ska säga, eller om det finns något mer att säga än det.
Men jo!
För 1,5 år sedan hae jag inte sprungit 1 km frivilligt i hela mitt liv.
Kan jag, så kan vem som helst.
Jag har sprungit 2,1 mil.
Förlåt att jag upprepar mig, men det är helt fucking fantastiskt!

Min plan var att förhoppningsvis kunna springa 1,5 mil. Bara dte kändes oerhört långt.
Men dte var en sån där dag då man änner att man har kroppen emd sig, benen kändes pigga, kroppen spänstig och glad.

Solen lyste och det var mycket folk ute.
Min tanke var att springa de 5 km längs med vattnet till Kungsholmen, sedan springa runt Kungsholmen tills dess jag kommit över 10 km och sen eventuellt springa ett helt varv, det skulle bli 15 km ungefär. Bara dte faktum att jag under 95% av turen sprang längs med vattnet, gjorde mitt löpsteg en aning lättare och gladare. jag kände mig lite smått odödlig och såg fram emot att kunna skicka ett sms till sambon och berätta att jag hade sprungit 15 km. När jag hade sprungit 10 km kände jag mig fortfarande rätt pigg även om benen började kännas lite mindre spänstiga och varje backe var lite jobbigare helt plötsligt.
20090919676Men nu hade jag ju bestämt mig för att springa ett helt varv runt Kungsholmen, så jag bet ihop.
Ju närmare bron som signalerade “Ett varv” jag närmade mig började jag tänka att “Jamen, någon km till klarar jag väl?” och “Hur ska jagannars ta mig hem? Gå upp till Fridhemsplan och ta tunnelbanan?” Det kändes inet så lockande att sätat sig svettig på tunnelbanan en lördagsefetrmiddag när solen fortfarand elyste ute.
Så jag fortsatte. tanken var väckt att springa hela vägen hem, men 2 mil är långt!
När jag hade sprungit 18 km började kroppen värka. värst var det i knäna som hade sagt ifrån ett bra tag men nu började även höfterna och fotlederna protestera. Jag hörde Biggest loser Jillian i mitt huvud gasta “Push through the pain!” såd et var dte jag gjorde. När min gps sa 19 km insg jag att jag var en km hemifrån men två km från distansen halv-mara. Dte var för lockande för att motstå.
Den absolut sista kilometerna var vidrig, det gjorde så ont överallt och jag grät nästan de sista hundra metrarna.
Men jag gjorde det!
20090919677Direkt när jag stannade så kom alla endorfiner och gjorde mig hög samtidigt som kroppen lite sa stop. Jävlar vad ont det gjorde att gå backen upp till min lägenhet. På vägen passerade jag Ica och köpte en isglass och en flaska vatten. De tre trapporna upp till lägenheten var ett skämt att försöka bestiga.

Det roliga är att jag klarade min 21 kilometer 1,5 min snabare än vad som är maxtiden på Stockholms Halv Marathon vilken är 2 timmar och 45 min. Jag sprang 21,04 km på 2 h 43 min 25 s.
Fattar ni att jag har varit ute och sprngit i nästan tre timmar?

20090919679En liten sammanfattning:
Sträcka: 21,04 km
Tid: 02:43:25
Hastighet: 7,73 km/h
Tempo: 07,46 min/km
Maxpuls: 182
Snittpuls: 171
Kaloriförbrukning: 2075

Nu ska jag träffa en god vän och äta middag. Jag är så lycklig!

Idag ska jag ge mig en ordentlig utmaning:

Jag har sprungt i snart 1,5 år. Inte direkt regelbundet, men ändå.
Första gången jag sprang en mil var för ett år sedan.
Idag ska jag testa att öka distansen. Jag har inte bestämt hur långt, utan bara bestämt att det ska vara längre än en mil.
Jag är nöjd med 11 km.
Tempot är totalt ointressant idag.
Det viktigaste regeln är = aldrig gå.

Så kan jag passa på och bränna bort den där tempuran och de två hekto godis jag åt igår.
Kanon!

Att gå ner i vikt är en resa som måste börja inifrån.

n602455416_2724606_160Hela mitt liv har jag varit stor och tyngre än mina jämnåriga.
När jag var liten så gick jag på en årskontroll på sjukhuset hos en barnläkare, för att hålla koll på min viktkurva.
Jag var några hack över mina jämnårigas viktkurva, men min vikt följde fortfarande den normala kurvans rörelser, bara det att jag hela tiden var tyngre.

Mina föräldrar är båda överviktiga. Min farmor hade ganska svår diabetes och var rejält övervitkig. När jag var liten var mina föräldrars levnadsvanor verkligen inte sunda, det gick ut öve rmig. De rörde inte på sig, de åt fet och mycket mat. Jag ärvde min övervikt, jag ärvde mina överviktiga föräldrars överviktspersonlighet.

Jag vet inte när det började stegras så mycket. Någonstans under tonåren skulle jag tro.
Vikten bara ökade och ökade.
Jag minns inte så mycket från den tiden, mer än att jag inte mådde bra.
Jag var medveten om hur stor jag var, även om jag försökte förneka det inför mig själv.
Då ansåg jag inte att jag tröståt, men när jag tittar tillbaka på det nu, så är det ganska glasklart.

n602455416_2724625_5785Jag var en sån där “glad” person.
En tjock glad tjej som ofta skämtade och var rolig.
Det kanske låter kul, men vad grundar sig det behovet och tvånget att alltid vara positiv och glad, på?
Jag ansåg inte att jag dög något till. Enda sättet att duga var at vara rolig och et positivt tillskott för min omgivning.Problemet är att istället för att visa mina käsnlor utåt, för ingen är alltid glad, så höll jag ala de andra känslorna tysta med hjälp av mat och godis som tröst. Man kan aldrig tro att känslor går att kväva, det går inte. Oavsett om man bygger in dem i sin kropp, med fett, eller försöker bli av med dem genom att skära sig eller vad för destruktivt man nu hittar på. Så måste man få utlopp för sina känslor.

Jag grät aldrig. Gissa om jag hade mycket att gråta för! Jag har fortfarande ogråtna saker som jag ibland måste gråta över. Elaka saker folk har sagt till mig när jag var yngre, om min vikt. Situationer då jag har känt mig bortvald, inte tillräcklig, inte okej. När jag bara har känt mig ful, tjock och äcklig. Värdelös.

För ett år sedan skulle jag inte kunnat skriva det här utan att gråta, men idag har såren faktiskt nästan helt läkt.
En dag insåg jag att jag var tvungen att börja gråta ut mina sorger. Jag var tvungen att bli förbannad, ledsen, förtvivlad, besviken och sårad. Jag var tvungen att plocka fram alla de där minnena som jag har gömt undan så djupt inom mig för att skydda mig från det onda. Vadderat runt omkring dem. Jag kunde till slut inte prata om vikt, jag kunde inte prata om saker som skulle kunna få andra att tänka på min vikt. Jag tassade rut på tå kring den stora känslovulkanen inom mig.

Jag trodde aldrig att någon skulle kunna anse att jag var vacker. Att jag var intressant. För jag ansåg det inte själv.n602455416_2724612_1853

Jag fick hjälp av många på vägen. De som har hjälpt mig mest är de som inte har blundat utan gått på mig. En kvinna, en nära vän till familjen, pratade mycket med mig, rakt och ärligt och inte dte minsta inlindat, om min vikt. ag grät och grät och var förbannad på henne för att hon gjorde så mot mig. Samtidigt, idag, är jag förbannad för att mina föräldrar inte tog det samtalet tidigare. Förbannad på att de försatte mig i samma situationen som på många sätt gjort deras liv svårt. Varför tog de inte sitt ansvar när de fick barn? För min skull? Varför var det ingen som sade stopp innan? Varför är man så rädd för att såra och prata om sånt som är känsligt? Det är just sånt man måste prata om!

Det samtalet kom när jag var som störst, någon gång 2002/2003.
Hon pushade mig att börja röra mer på mig.
Jag minns att jag grät oavbrutet i fyra timmar när vi pratade. Hon försökte inte få mig att sluta utan sa att det var bra att jag grät och att jag måste sluta hålla såna känslor inom mig.

Det var det mentala grundjobbet som behövde göras.
När jag flyttade till Stockholm för tre år sedan och hade kommit underfund med att jag hade en hel del issues både med mina tankar kring mig själv, kring mat och kring livet i alänhet bestämd ejag mig för att prata med en psykolog.
Det är bland det bästa jag har gjort.
da4Bara att ha någon som lyssnar och sorterar mina tankar och påpekar vilka mönster jag har, vilken självbild jag har och hur sunt det är att gå omkring och tänka så. någon som speglar en så man ser att mycket av det man går och bär på är “sanningar” man sälv har skapat, som ingen annan har ansvar över och ingen annan kan förändra.
Om jag går omkring och tycker att jag är värdelös och inte förtjänar att vara älskad, då komme rjag ju agera utefter den “sanningen”.

Jag är en helt annan person än jag var för 10 år sedan.  En helt annan person än jag var för 5 år sedan. Idag gråter jag en hel del, det är bra!
Idag försöker jag att låta känslorna få komma fram istället för att förtränga dem. Käsnlor är bra och viktiga, inga känslor är bättre än nåra andra. visst är det roligt att vara glad och positiv, men man kan inte vara riktigt glad, om man inte kan vara riktigt ledsen, man behöver balans och känslodjup åt alla håll.  Dessutom har jag en helt annan självbild, även om den gamla självbilden fortfarande spökar ibland.

Jag har kommit på den här belöningen och nästa!

Belöningen för delmål 2 som jag precis avklarat kommer bli någon form av massage nästa vecka.
Belöningen för delmål 3 kommer bli en bryn och fransfärgning.

Jag har funderat mycket på det här med belöningar.
Det måste vara saker jag inte skulle köpa/göra/unna mig i vanliga fall. Det måste kännas som något extra, lyxigt.
Det måste vara något som bara är för mig.
Jag ska komma på fler belöningar, men det känns skönt att ha kommit på delmål 2 och 3 iaf!

Nu ska jag sova, utan att bli väckt av hantverkare imorgon, hurra!

Ibland blir det lite mindre nyttigt.

IMG_0002

Vilodagar har en förmåga att bli dagar då jag har cravings för saker som inte kanske direkt skulle klassas som “nyttiga”. Men allt har ju sina dagar och idag har det kalasats.

Först startades det med en Ikki Zen på Ikki Bar i Kungshallen. Tre bitar sushi, Yakiniku och den största boven i dramat: tempura. Friterad räka, friterade grönsaker och friterad lax. men det var värt all svett som jag har svettats ut och som jag nu “åt upp” igen.IMG_0007

Jag skulle möta upp en vän och se en film, vi såg brustna Omfamningar som var oerhört bra, se den! Till det så köpte jag lite godis. Det blev dock lite mer än vad jag hade tänkt från början, lite knappt 2 hekto och på slutet borde jag slutat äta och lagt ifrån mig påsen. Men jag “glömde”, åt upp nästan allt och fick ont i magen och en äcklig känsla i munnen efetråt. Ibland straffar synden sig själv.

Note to self: 1 hekto godis är vad min mage klarar. 1 hekto är vad mitt huvud pallar. 1 hekto är tillräckligt för att göra smaklökarna nöjda. 2 hekto är för mycket.

Å andra sidan, att överleva mensen med bara 2 hekto godis och lite Tempura är helt okej. Sen får vi se vad vågen säger på måndag. Dne kanske inte tycker att det är “helt okej”.