Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Hur man nästan missar en begravning och strular till en hel dag.

Idag har varit en ganska jobbig dag,
Eller, vad sägs om detta, några små smakprov:

Är på väg till begravningen. När jag har åkt en halvtimme, genom stan och börjar närma mig, så ringer jag för att få sista vägbeskrivningen.
Får då veta att nej, begravningen är på andra sidan stan, 40 minuter från där jag nu befinner mig. Min pappa skäller ut mig för att jag åkt fel så att jag skakar av gråt och ilska i bilen.
Missar nästan hela begravningen.

Eller detta:
Eftersom släkten beslutade att vi skulle äta middag ihop ute efter begravning, så var jag tvungen att åka hem och fixa i stallet först men har väldigt lite tid på mig. Kommer upp tills tallet med pojkvännen för att snabbt mocka och fixa mat. Vad har inte hänt där om inte att ena staketet har rivits ner i min hästs hage och den enda på plats är den oerhört sympatiska, men ack så ovana hästägaren som jag inte gärna kunde lämna där i sticket.

Eller detta:
Eftersom jag fastnade längre i stallet än tänkt, så hann jag inte dusca utan bara byta om för att sedan kasta mig iväg i bilen mot restaurangen vi skulel äta på. Vänta nu, kasta mig iväg? nja, jag fastnade snarare i en extre bilkö och satt i den i EN TIMME! och kom 40 minuter för sent.

Joråsatte.
Men sen kan jag säga att jag överlevde en buffé med betyget MVG och ett restaurangbesök med samma betyg. Hurra för mig!
Och jag har gråtit nog för flera veckor framöver, och då inte bara pga sorg, utan stress,ilska, förtvivlan och hopplöshet har varit känslor som har rivit i mig. För några år sedan skulle jag aldrig klarat av att hantera dem, nu får känslorna komma och finnas där och det är helt okej. Det är något att vara stolt över.

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment