Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for August 20th, 2009

Runners high.

Åh, det var en sån där runda då allt kändes jättebra. Ja visst var det tungt och jobbigt, men det gick mycket snabbare än sista gången. Jag älskar att springa på sensommaren/förhösten. Det är svalt ute, det fläktar lite friskt och världens känns ny. Det är som en ny doft i luften. Vägarna man springer på är lite mjuka efter regn, men än inte geggiga utan bara sviktande. På kvällarna blir dte mörkt tidigt också och här ute på landet kan man springa ut i mörkret och bli omfamnad av den istället för att vara nervös över vad som gömmer sig i skuggorna.

Jag sprang 3,5 km på 25 min.
07:18 min/km i snitt.
Snittpuls 177 (jo, som sagt, jobbigt var det)
Maxpuls 194 (fick till en liten spurt)
Kaloriförbrukning: 339

När jag kom hem åt jag en sen liten middag med sallad, två skivor blodpudding, lågkalori äppelmos och en näve blåbär.
Nu ska jag och herrn i huset ta ett kvällsdopp (komemr vara kaaallt!) i sjön innan vi avslutar kvällen. Underbart.

Förövrigt har jag plockat blåbär idag:

20090820373

Har jag nämnt att jag älskar blåbär?

Och nu ska jag ut och (försöka) springa en liten sväng innan det blir becksvart ute.

Vedprojektet.

2009082037520090820376

Man får hitta motion där den finns. Såhär går det med vårt vedprojekt.
Bilden till vänster visar det som finns kvar av vedhögen ute på gården.
Bilden till höger visar den veden vi redan flyttat.
Vi har ungefär gjort en tredjedel. Kul.

Jag vill också vara med i ett lag eller en utmaning!

Jag läser på andra bloggar om att flera är med i olika viktminskningslag, eller deltar i olika utmaningar.
Jag vill också vara med, hur gör man för att hitta ett viktminskninglag som vill ta isg an mig eller för att vara med i en utmaning?

Att gå ner långsiktigt.

Det är väl ingen nyhet att det gäller att ställa om sina vanor för att få en viktnedgång som håller. Vi är väl många som vet hur det är att “gå på diet”, kunna gå ner en hel del i vikt för att sedan sakta sakta få tillbaka något kilo i taget innan man är på ruta ett igen.

När man tittar på The Biggest Loser (ni märker att jag är lite inne på den linjen nu, eftersom jag kollar på serien nästan varje dag) så pratar en av tränarna, Bob, om just detta med en ny kille som har gått ner i vikt på egen hand hemma och därför vinner en plats i programmet. Han har gått ner lite drygt 30 kilo hemma, men Bob är ändå väldigt kritisk till hans matdagbok som visar att han äter väldigt ensidigt. Kosten var baserad på kalkon i första hand och sallad i andra. Killen tyckte att hans kost hade funkat för honom och förstod inte Bobs invändningar om att det blir alldeles för ensidigt för att kunna tänka sig den kosten för resten av livet.

Det var ett väldigt intressant samtal och det var som om den sista tioöringen ramlade ner för mig. För oavsett hur du förändrar ditt liv, hur mång akalorier du drar ner, hur mycket du minskar portionerna, om det känns som en uppoffring som är svår, om du måste kämpa med motivationen att man bara behöver göra det här tills dess att man når ett visst resultat. Så är man helt ute och cyklar. Dte gäller att hitta en matrutin som känns naturlig. Med varierad mat. Man ska kunna äta en glass, grilla en god köttbit, äta ute, utan att det ska förstöra ens viktnedgångsplan. Det gäller att hitta verktygen som gör att glassen får plats inom ens energiintag, som gör att den grillade köttbiten kanske inte är så “dyr” rent kalorimässigt som den kanske var tidigare och att man kan göra ett bättre val när man äter ute, utan att det ska kännas som en stor uppoffring. För den “uppoffringen” ska man ju trots allt klara av att leva med resten av livet. Man måstevara bekväm med sin diet, det ska kännas enkelt och roligt.

Därför försöker inte jag äta en kost fylld med enbart kalorisnåla livsmedel, nej, jag försöker minska ner lite på portionerna och på så vis minska magsäcken en aning. Ta bort småätande mellan målen, istället äta ett litet bättre mellanmål de dagar det behövs. Äta medvetet, inte bara låta munnen gå, utan uppskatta maten. Förhoppningsvis är det en långsiktig lösning som jag kan leva med resten av livet. Jag tror det.

Fota vid varje invägning?

Det känns redan i kroppen att det är något som händer. För ovanlighetens skull längtar jag efter invägningen på måndag för att se vad som hänt.

Jag funderar lite kring invägningar/mätningar och fotografering. För att kunna se störst skillnad, ska jag bara fota en gång i månaden? Eller ska jag fota varje vecka, för att med tiden kunna bläddra mellan bilderna och se den gradvisa förändringen?

Någon som har några tankar kring det?